#40. Melvins - "Stoner Witch"(1994)

Nu snackar vi "long time faves" här alltså. Melvins var inte bara ett av Kurt Cobains favvis band utan var/och är även ett av mina. Jag upptäckte dock Melvins ca 15 år senare än Kurt, då i slutet på -90 talet någon gång - då var jag inte lika begeistrad som jag är idag. Melvins storhet har växt med tiden. Idag är det självklart att de är giganter inom den hårda och fria rockens fåra. Melvins har gått igenom många faser sedan sin start i början av -80 talet. Medlemmar har skiftat som om det vore filsingar....nja ...i alla fall när det gäller basister. Stommen i bandet har dock alltid varit den samma faktiskt -den kraftiga och "afro" beklädda gitarristen/sångaren, King Buzzo, i spetsen och den surmulne trummisen Dale Crover. Dessa två herrar har under sin tid i Melvins lyckats skapa det mesta inom den hårda och fria/extrema rocken. Här finns nått för alla ...nja ...inte riktigt ...men nästan - så länge man har ett öppet sinne för rock. Det bästa med Melvins är att ...trots sitt experimenterande och alla sina "galna" upptåg, så låter det alltid naturligt - aldrig krampaktigt eller framtvingat. Buzzo och Dale är inne å nosar på det mesta - punk, klassisk hårdrock, metal, hardcore, electronica, ambient, folk...you name it... men alltid med en Melviniansk touch .

Det är svårt att svårt välja ut den bästa Melvins plattan - ungefär lika svårt som att karaktärisera deras sound (se ovan). Men den platta som jag alltid återkommer till och känner mest sug efter är - "Stoner Witch". Den representerar dessutom bandet på ett ärligt vis. Sen att Melvins kanske två allra bästa låtar finns med på denna platta hjälper så klart till ytterligare - "revolve" och "sweet willy roadbar". Ge det en chans...låt det växa!

# 41. The Figgs - "palais" (2004)

New York rockarna The Figgs är en av anlednigarna till att min inställning till modern pop/rock musik kom till att vända helt. Vid tiden då The Figgs sjätte fullängdare - "palais" - släpptes vid 2004 var jag helt ointresserad av dagens pop/rock scen och ägde nog inte en skiva släppt efter 1990... typ. Men efter att ha upptäckt detta makalösa dubbelalbum förstod jag att det en längre tid legat en outforskad värld av pop-rock musik som verkligen levererar. Bandet, The Figgs upptäckte jag via den fenomenala nätshoppen NotLame.com (även skivbolag) som nästan enbart koncentrerar sig på power- och skinnie tie-pop. De rekommenderade skivan varmt och deras målande beskrivning av bandets sound plus de korta låtklippen gjorde att jag föll direkt. Vilket köp det blev! Låtskrivarparet Mike Gent och Pete Donnelly är en lysande duo - båda med starka röster - som tillsammans med trummisen Hayes skapar tidlös rock/pop i power-pop genren. Utöver The Figgs har idag Gent, Donnelly och Hayes fullt upp med att fungera som Graham Parkers kompband. Att Parker valt The Figgs som band förvånar mig inte det minsta - en stabilare stomme får man leta efter. Dessa killar kan sin musikhistoria. Låtarna på "palais" har en naturlig sammanhållning - trots sin bredd och variation av låtskrivare (t.o.m Hayes är med på ett hörn..). Hur kan man kan få en dubbelplatta att löpa på så fint? - Yepp...impressive - känns lite som en konceptskiva imellanåt faktiskt.

Lyssna på: Simon Simone (= en riktig garage/power pop rökare), Kill Me Now (Lite Billy Squire, lite Keith Richards typ - vilket riff!) och Bristol Sister (Parkers egna favviss spår...man försår varför).

#43 Gingersol "Nothing stops moving" 2000

Gingersol från Los Angeles/New York är ett Amerikansk "sol-pop band" när den är som bäst. Man bara undrar varför inte en sådan här platta fick/får mer uppmärksamhet. Här finns inte en svag låt. Steve Tagliere och Seth Rothchild är frontfigurerna som leverar fantastiska låtar som är som tuggummi som aldrig tappar smaken. Om man blandar Wilco, Replacements med lite country och Amerikansk klassisk pop så får man en rätt bra bild av hur dom låter.

Help Push The Car börjar som en Elliot Smith låt och övergår till en rykande refräng så att man nästan sväljer tuggummit. "Tuck me in" (tid 2.02) med klassiska gitarr riff allá Mike Campbell är en så enkel men genial poplåt så att man undrar varför har man inte gjort den innan själv. Ja, så fortsätter det låt efter låt.

Gingersol har tidigare gjort en EP "Extended Play" och tre album "Nothing stops moving, The train wreck Is Behind you och senaste Extended ( vilken jag ännu inte har hört). "Trainwreck plattan skulle lika gärna komma med på listan, men får ligga till sig lite till. Men spill ingen tid, utan köp genast utan att pruta.

#46 Urge Overkill "Exit the Dragon" 1995

Året var 1995. Urge Overkill stod ut från andra samtida "grunge-band" manifesterat med annorlunda klädstil och skamlöst rockstjärnebeteende. Dom förnekade att dom lyssnade på rock utan bekände sig till James Browns stenhårda funk.

Ett tag ville alla hänga med the Urge. Chrissie Hynde följde bandets turnéer som t-shirt försäljare för att få vara med och Quentin Tarantino valde deras "Girl, You´re a Woman Now" till Pulp Fiction´s soundtrack. Sen tog det slut. Publiken försvann. Det är väl det som är risken med moderniteten, den går över och publiken är någon annanstans. Men "Enter..." är värd att kolla upp.

#47 Iggy PoP "New Values" 1979

New Values var uppföljaren till "Lust For Life". Iggy var uträknad som en loser, den identitet och självuppföljande profetia han skapade redan med the Stooges. Iggys framgång i mitten av 70-talet tillskrevs till stor del Bowies förmåga att göra guld av allt han företog sig. Jag ser New Values som Iggys stora revanch. Den gick in på Billboards 180:e plats men är en artistisk succé på sitt eget sätt.

James Williamson, kreativ partner från sista upplagan Stooges kallades in som producent och gitarrist men hade i praktiken slutat spela sedan han lämnade musikbranchen. Gitarren sköts därför av en annan gammal Stooges medlem; Scott Thurston. Thurston verkar använda öppna gitarrstämningar. Han är egetligen keyboardist, den roll han hade i Stooges och den uppgiften har han sedan flera år haft i Tom Pettys Heartbeakers där han enligt Petty har en viktig funktion i att stå utanför bandets kärna (he´s not from Florida...). Den osannolika konstellation som spelar på New Values kompletteras av Jackie Clark, svart musiker från Tina Turners band och en trummis Iggy lärde känna i Berlin: Tangerine Dream´s Klaus Kruger.

Det är grymt svängigt!

Favoritspår: New Values och Don´t Look Down. Komplettera med "Kill City", ett Williamson/Pop-samarbete/albumspår från ungefär samma tid.

#48 Ryan Adams & the Cardinals "Jacksonville City Nights" 2005

Jag gillar Ryan Adams. Mannen har frestat på de flestas tålamod (men sällan mitt, hade inga förväntningar) med att omväxlande göra extremt angelägna plattor och sådana som man kan tycka är något onödiga pga bla den höga utgivningstakten, ofta flera per år. Som livemusiker är Ryan en humörmänniska. Detta lär ha bättrats rejält i år och jag tror att mycket av Ryans upp och nedgångar hänger ihop med vad som verkar vara en alkoholisering som han lyckligtvis verkar ha börjat klara ut. Jag ser också parallellen till Neil Youngs "ditch-trilogi" eftersom den slarviga perioden följde på Ryans tid som en av countryrockens storsäljande guldgossar. Förväntningarna skruvades ner rejält på den tiden och då hade jag inte ens hört Ryan Adams än.

Jacksonville är en countryplatta. Den innehåller kanske varianter som inte direkt kan kallas så men det är hela tiden extremt jordnära. Han har berättat om äldre släktingars förhållande till countryns emotionella djup och hur detta påverkat honom. Glöm Nashvilles urvattnade och ryggradslösa löpande-band-produktion. Det är mycket livekänsla med ett utmärkt ljud och rätt många missar. Tänk appalacherna. Hank Williams för 2000-talet. Cardinals är bandet som Ryan samlade ihop för att han ville vara i ett band igen. Jacksonville är plattan han spelade in för att ha något att lyssna på själv känns det som. Den vinner i längden.

#42. Helmet - "meantime" (1992)

Precis som min #43:e platsare är detta monster till platta. Det är så sjukt tight, hårt och väl-arrat att man blir helt sprallig. Likt föregående recenserade platta är även denna från tidigt -90 tal och komponerat av ett amerikanskt band - dock ej från Portland utan från the Big Apple - New York denna gång. Bandet vi snackar om här är - Helmet. Ett band som jag tror de flesta har hört talas om....i alla fall de som genomgick sin tidiga tonårs tid under början av 90-talet. Helmet exploderade rejält ett tag under denna tid , dock mest i underground kretsar. Helmets populräritet var och kommer nog alltid vara som störst i deras hemland. Helmets andra platta, "meantime", fick aldrig någon direkt uppmärksamhet utomlands konstigt nog. I USA sålde den hela 1 miljon ex. Detta är i och för sig än mer märkvärdigt tycker jag, då "meantime" är allt annat än en lättsmält platta. Visst, det handlar suggestiva riff som snurrar in sig i skruvade takter, start/stop markeringar och malande sång - skrikande ibland, sjungande ibland - alltid välarrat och medryckande vilket får lyssnaren att trampa takt. Men låtarna är relativt långa, sångaren/låtskrivaren och gitarristen Page Hamilton har väl heller ingen märkbart bra röst. Dock skulle ingen annan kunna ta hans plats. Hamiltons röst är unik och en stor del av Helmets sound. Den är skönt naiv och energisk och blir till en cool och annorlunda kompis till den instrumentala biten som är som en ren "fist i fejjan". Helmet bestod under denna platta utöver Hamilton själv, som är en skolad jazzgitarrist och veteran i den amerikanska undergroundscenen (spelat med Band Of Susans och Glenn Branca) av trummisen John Steiner som är en av mina personliga favviss trummisar (spelar idag med Tomahawk och Battles). Tillsammans skapar de ett WALL OF SOUND -som tog den alternativa metal-scenen ett steg längre. Lyssna på "unsung" och "give it."

#44 Cardigans "Long gone before daylight" 2003

Tyckte väl Cardigans var ett "sådär band" innan denna plattan kom. Splittringen/pausen eller vad det var innan denna plattan började spelas in, var nog det bästa som kunde hända. Plattan andas mycket Amerikanskt 70-tal med Fleetwood Mac, Niel Youngs andar virvlande i studio rummen som dom spelade in i. Ninas röst låter avslappnat och skör på ett naturligt sätt. Produktionen blir aldrig carbon papper av tidigare nämda artister utan istället ett eget "Cardigans" sound som jag har svårt att motstå. Hur mycket jag än lät den falla ur top 50 listan i början på min vandring i albumvärldens fin rum, så föll den in smygande som en objuden gäst. 5 år efter skivsläppet, håller skivan och ger mig faktiskt ännu en känsla av välbehag och en känsla av att- fan, det är en bra platta det här.

#43. Poison Idea - "feel the darkness" (1990)

Alltså, jösses! Har man inte vaknat förr så har man det nu. Efter en lyssning på denna koloss till hantverk vill man bara lägga ner sina vapen å retirera. Portlands kungar, Poison Idea, ett band som startade redan tidigt -80-tal , släpper i början av -90-talet en av världens bästa plattor - "feel the darkness".....90-talet som för mig, till stor del, bara blåste förbi av sur brittisk indie-pop å amerikansk shoe-gazing. Bara efter den inledande, "Plastic Bomb"med sina majestätiska flygeltonerförstår man att detta kommer bli en fantastisk resa. Men detta handlar inte om en resa till det vackra Wien med alla dess balsalar utan en resa in i förortens misär där bristen på aktiviteter kan resultera i allt annat än komfort. Posion Idea som består av kanske världens genom tidernas största musiker, Jerry A - sångare och Pig Champion - gitarr - har inte levt det "lätta" livet om man säger så. Detta har definitivt influerat låtskrivandet. Men misären har en sån jäkla energi att man inte kan annat än att le. Med låtar som "the badge"(klassiskt polis-hat) och "just to get away"(här visar trummisen "thee slayer hippy" att även han är en gigant bland giganter.)

Ja, ljudbilden ligger tight som skalet runt en clementin. Poison Idea är mer än bara ett hardcore band. Vid tiden då det var dags att spela in detta monstertill skiva hade killarna utvecklats till sjukt kompetenta musiker - vilket de inte är sena på att visa upp. "Feel the darkness" känns som en hyllning till alla stora giganter - Darby Crash och Ian MacKaye lika mycket som Billy Gibbons och Ron Asheton. Gillar man hård rock kommer man älska "feel the darkness" - så enkelt är det....

Anekdot: En polare till mig berättade i helgen att när han gick å såg Poison Idea på Smålands Nation i Lund vid mitten på 90-talet så var Pig Champion så stor att han var tvungen att sitta i en två-sits soffa under hela konserten. Tydligen hade han även såna där kolossala grillkorvs fingrar som nära på krossade hans gitarrer. - Härligt!!

#49 The Del-Lords "Lovers Who Wander" 1990

Del-lords sista skiva. Den är avskalad allt in på rockens enklaste beståndsdelar och då menar jag allt onödigt vilket visar sig inkludera även den energi som utmärkte dom två föregående plattorna och bandets liveframträdanden. Jag tolkar det som ett trött rock n´roll band, utmattat men med glöden kvar. Det känns som att alla visste att detta var the Del-Lords testamente. Producenten/bassisten, Manny Caiati, lämnade musik-branchen överhuvudtaget efter inspelningarna. Eric Ambel öppnade en bar. Kempner gick kanske in i en ny depression. Det sägs att Dion, mannen med 60tals-hiten "the Wanderer" råkade höra skivan något år senare och bestämde sig för att han ville starta ett band igen som kom att inkludera flera medlemmar av Del-Lords men med Mike Mesaros från the Smithereens på bas. Det kändes fullständigt logiskt för mig. Inledande "Touch One Heart" återanvänder riffet från Ray Charles "What I Say" och cirkeln med influenserna från Atlantic´s street-smarta R n´B-era sluts.

Intrumenteringen är ekonomisk, uttrycket romantiskt. Vi snackar året 1990. Det var fullständigt omodernt då men i en tid då nästan allt från den tiden låter hopplöst daterat låter Lovers Who Wander ändå fullständigt tidlös.

#50 Gun Club - Miami 1981

Gun Clubs andra LP och sista med originalsättningen med Rob Ritter.Jeffrey Lee Pierce med sitt syfte att förstöra bluesen genom att lyfta fram dess själ. Trummisen, en bra bit äldre än de övriga, vallfärdade till Los Angeles punksscen efter att ha sett the Ramones.Tillsammans med Rob Ritter bildade han en av de tätaste rytmsektionerna som har som har kunnat avnjutas i LP-format. Om det nubara hade gått att höra dom . Särskilt på den första plattan, Fire of Love, är basen så lågt inspelad att ingen remix i världen kan återuppväcka den.I Chris Steins luftiga produktion (Pierce var ordförande i Blondies LA-fanclub) blir Steins fobiska undvikande av distade gitarrer till en ödslig jagad ljudbildPierce kopierade delta blues-legenden Tommy Johnsons ylande sångstil. Bättre har ingen annan gjort det. JLP skrev även om reggae under pseudonymen Rankin´Jeffrey Lea i Slash magazine, fanzinet som utvecklades till ett av Los Angeles mest intressanta skivbolag under 80-talet. Hans exhibiotionism var extrem och påfrestande för omgivningen. En av dom som inte klarade detta var Ritter, en lågmäld person som fortsatte spela i bla Thelonius Monster.Miami har hamnat i skuggan av den kritikerrosade debuten och de efterkommande betydligt svagare, mer historielösa Gun Club plattorna. Dom kom tillbaka i viss mån med "Mother Juno" och JLP gjorde en brutalt vacker soloplatta (Wildweed) . Men det är bara Miami som platsar på min Top 50. JLP´s vision stod forftarande klar och han hade den bästa rytmsektionen i stan!

#45 Ed Harcourt " From every sphere" 2003

Den här killen har talang, en del tycker att Ed har för mycket talang. Kanske är det så. Talang kan vara på så olika nivåer och sett utifrån varje persons smak och tycke, och vad man lägger för värderingar i det. Tv serien Idol har ju väldigt många "talanger". Ed har gjort flera bra album varav "The stranger från 2004 nästan kom in på min top 50, (för övrigt inte "förstår-sig-på-arnas" favorit). From every sphere är en riktig bra platta och Ed`s röst är fantastisk. Ed leker mycket med ljudbilden. Blås, klockspel, stråkar, syntar, skolorgel, gitarrer, piano blandat i en stor men aldrig överfylld kittel. Hur beskriver man musiken då? tja, blanda Beatles, Rufus Wainright, Tom Waits(utan wiskey röst), Coldplay och en gnutta jazz influenser. Men som sagt var, Ed´s röst är ändå det som gör skillnaden mellan för överdådigt till väldigt balanserad vacker musik

#44. Dirty Looks - "s/t" (1980)

Vissa band lyckas skapa kraft utan så mycket arsenal. Detta gäller bl a Staten Island bandet Dirty Looks som 1980 gav oss new-wave klassikern, "dirty looks" lp. Dirty Looks ger, lika mycket som bandet Rush, begreppet "power-trios" ett ansikte. Dock ligger väl kanske inte "the looks" på samma tekniska nivå som sina kanadensiska kolleger. Men på vissa områden är de faktiskt inte långt ifrån. Det är enormt välarrat, dynamiskt med stämmor som sitter mitt i krysset. "The Look" lyckas skapa en tight ljudbild med schysst punch i allt från rytmsektionen till sången å guran. Det var svårt att välja mellan deras debut å uppföljaren från 1981 - "Turn it Up"(innehåller låten "Carrie" som är en av mina favvisar). Men helhetskänslan ligger nog någon grad högre på debuten. Lyssna på "let go" och "12 o'clock high".

#46 The yachts 1979

The Yachts bildades i Liverpool 1977 och gjorde två plattor "Yachts och "Without radar, 1980" . Första plattan är en lysande knippe "killer"pop låtar med ett sound främst baserat på keybord och gitarr. Bandet släppte också 10 riktigt bra singlar.

#47 Cheap Trick 1977

Reser just nu runt i California och har gjort en avstickare till Las Vegas och vad spelar dom på radion in till vegas? tjoho Cheap trick´s "oh candy" från första plattan och jag som har denna platta som # 47. Det här en riktig rock platta med en blandning Beatles, punk och powerpop.

Cheap trick har aldrig riktigt slagit igenom trots flera "hits" men är ett band som många stora/små rockband refererar till som inspirationskälla Låtarna på denna platta då. "He´s a whore", oh candy, taxman mr theif, mandocello, i want you to want me och hot love är fantastiska poplåtar med Robin Zanders ljuva stämma och Rick Nielsens attack på gitarren.

Det bara svänger så jäv..... bra. Även om bandet har gjort fler riktigt bra plattor så håller jag denna högst.

#45. Fugazi - "13 Songs" (1989)

Ian MacKaye och Guy Picciotto - vilket radarpar! Detta är "dualvocals" på hög nivå. Vi snackar alltså bandet - Fugazi -Washington D.C's stoltheter. "13 Songs" var bandets debut och vilken debut det var. Att det överhuvudtaget existerade sån här musik vid slutet av 80-talet är för mig obegripligt. Ok, jag skulle nog var aningen för ung för att greppa det hela i stundens hetta men ändå. Bandet var helt enkelt grymt före sin tid. Visst, killarna i bandet har en diger meritlista som medlemmar i - hardcorepionjärerna Minor Threat, Embrace och Rites of Spring, så de var bekanta med att pressa de musikaliska barriärerna redan tidigare. Men Fugazi är ett band som står för sig själv. Begreppet D.I.Y ligger som grund för bandets identitet. Alltifån hur skivbolaget (Dischord) sköts till priser på skivor, konserter och hur skivorna ska "tillverkas" bestämms enbart av bandet. Som skivköpare bidrar man mer än gärna till en sådan verksamhet.

Hur låter då Fugazi? Ja, stommen är väl en typ av "quirky" punk-rock som lägger stor vikt vid rytmik både instrumentalt och sångmässigt. Dynamik är även det ett ledande element i bandets musik - från tyst till starkt , mjukt till rått i tvära kast. Detta är så långt ifrån bakgrundsmusik du kan komma. Men det är inte heller frågan om svårlyssnat. Grejen är ju att man vill lyssna och upptäcka mer detaljer - man kan ju till och med dansa till det. Tänk band som Gang Of Four och The Ruts blandat med en tillfällig aggressivitet som kan finnas hos Minutemen och Black Flag så är ni på rätt spår. Magiskt.

#46. The Rudds - "Get the femuline hang on" (2005)

Det är inte mycket så kallad "modern" rock å pop orienterad musik som får plats i min skivhylla. På nått sätt har jag alltid haft uppfattningen att den rockbaserade musiken dog ut någon gång vid mitten/slutet av 80-talet. Denna uppfattning har jag dock fått justera en aning. För ca 3 år sedan upptäckte jag nämligen den eminenta hemsidan - notlame.com - som skapats för alla popälskare där ute. Notlame är ett amerikanskt skivbolag men kanske framförallt en distro som koncentrerar sig kring alla tiders pop - å då inte minst "power-pop". Detta är en guldgruva som jag dagligen besöker för att få nya tips. Jag, som hade gett upp hoppet kring ny pop-rock musik får nu mig nästan dagligen en känga. En av de första plattorna jag köpte via notlame.coms rekommendation var Bostonbandet (yepp, Boston igen - go Celtics!!!) The Rudds andra skivsläpp - "Get the femuline Hang on" från 2005. Bara efter att ha registrerat bandets influenser var jag fast - Todd Rundgren och Cheap Trick till Hall and Oates och Prince - vilken blandning!! Dessutom står hela den amerikanska östkustens pop-elit bakom plattans produktion och framförande. Bandets ledare John Powhida (tidigare i Papas Fritas) är begåvad med en grym röst som tycks klara av allt - en perfekt soul-rock röst utan att bli cheezy - Chris Robinson släng dig i väggen! Dessutom har Powhida den där sällsynta talangen att kunna förvalta sina influenser på ett helt eget vis och därigenom skapa grymma poplåtar. Lyssna bara på plattans andra spår - "Oh No! (They're gonna make another one) och titelspåret "The Femuline hang on" - Kickar Azz! Förutom Powhida har The Rudds en fantastiskt gitarrist i Brett Rosengren (från Brett Rosengren Problem - även det ett riktigt lysande power-pop band) som vet precis vilka "lick" som ska läggas var och när. Nämnas måste även att Mike Gent från The Figgs är med och gästar och producerar. Hur som helst....The Rudds är en frisk fläkt som ingjuter förhoppningar inför en ny våg av pop med kvalité.

#47. The Real Kids - "s/t" (1977)

Vissa album har en cover som säger allt. Så är fallet med det Boston-baserade bandet, The Real Kids första lp; "the real kids". På albumets cover skymtar fyra unga män uppradade i svart/vit (eller grädd/svart) layout - alla ser brutalt coola ut , alla på sitt eget vis. De ser ut att komma från helt olika bakgrund och med helt olika influenser, vilket gör att det hela får en skön komisk effekt. När man tittar på detta foto kan man inte annat än att känna - KÖP! Detta kan bara inte vara dåligt ....nä, för det är det inte heller. Det e sjukt gött! Med denna platta introducerade The Real Kids den nya vågen av power-pop som skulle komma. Det glättiga å snälla med Who å Beatles influenser ersattes nu av '77 vågens punktoner a' la Ramones, Dead Boys och Television. Soundet blev nu skitigare och mer rakt pu', men fortfarande med stor harmonityngd. Att soundet blev skitigare å ruffigare gjorde inte att hit-varningarna försvann. Det förstärkte bara det hela å de "tuffa" grabbarna fick en giltig anledning till att lyssna på pop.

På denna platta finns några av mina absoluta favvis power-pop spår; "all kindsa girls" och "rave on".

#48. Nick Gilder - "City Nights" (1978)

"Got to get out" och "Frustration" måste vara två av de fetaste rocklåtar som gjorts och att de dessutom går att finna på en av de grymmaste rockplattorna från slutet av -70-talet gör det inte sämre. Jag snackar här om sångaren/låtskrivaren Nick Gilders första platta som soloartist, "City Nights" från 1978. Gilder gjorde dock först en kortare karriär i det Vancouver-baserade bandet, Sweeney Todd (där även den unge Bryan Adams fanns med i bilden - tro det eller ej...), mellan åren 1975-77 innan han gjorde det rätta beslutet att köra ett eget race.

"City Nights" är nog mest känd för singelhiten "Hot child in the city" dock är nog detta albumets sämsta spår vilket inte är ett dåligt betyg. Soundet som Gilder och hans band producerade låg väl egentligen inte riktigt rätt med den tidens strömmar. Nej, detta är varken punk eller

new-wave eller power-pop. Jag skulle istället vilja säga att Gilder var några år före sin tid. Vad det handlar om här är någon form av FM-rock (jag vet vad ni tänker...;) med glam-hintar - eller egentligen bara - en sjujäklans fet R.O.C.K `n`roll. På något sätt låter det som ett mer storslaget The Pop (-fett power-pop band från slutet av 70-talet som alla borde höra!). Men det är innovativt - mycket tack vare att Gilder har en av rock-historiens coolaste röster (efter typ Robin Zander, Robert Plant och Geddy Lee.) Jag hade sån flyt att hitta "City Nights" för fyra dollars i Boston, maj år 2007.

#49. The Ruts - "the crack" (1979)

Visst är det gött med riktig skitig å skramlig punk-rock. Det är ju det soundet som på många sättkaraktiserar punkens rötter - det där naiva och opretantiösa liret med "i don't give a fuck" attityden i centrum. Dock ligger nog min febless närmre den punk som vågar vara det motsatta på något sätt - mångfacetterad och nästintill proggig på sina håll med oväntade svängningar. Men den egentliga punk-estetiken handlar ju faktiskt om att inte följa kodex och strömningar utan att göra det som faller en in. Ett bra exempel på detta går att finna på "The Crack" - debutalbumet för det brittiska bandet The Ruts. Albumet släpptes 1979 - samma år som jag föddes och dessutom samma år som min plats #50 , "Dawn of The Dickies" med The Dickies gjorde entré bland skivbackarna. The Ruts är ett av de få brittiska punkbanden (tillsammans med The Stiffs, Depressions, Buzzcocks och XTC.) som jag gillar skarpt. The Ruts känns nästan som en brittisk version av The Dickies - välspelat, varierat och innovativt. Rent stil- och tempomässigt är nog "The Crack" än mer varierad än "Dawn of The Dickies". Skiljer sig gör även de två bandens attityd. Medan Dickies är ett skojfriskt band håller The Ruts en mer politisk medveten ton. Detta märks inte främst i bandets val av låttitlar - "Babylon's burning", "Jah War" och "Dope for Guns". Soundet på "The Crack" är som sagt varierat - här ryms proto-metal toner blandat med tidig 80-tals hardcore ("Is it something that i said"- fotnot: en av de bästa punklåtar som gjorts!) och dub-reagge med pop/rock inslag ("jah war"). The Ruts samlingsplatta "Something that i said"(1995) var en av de första punkplattorna jag köpte faktiskt och som medförde att mitt intresse för stilen fortsatte och växte.

#50 Dickies (Dawn of the Dickies) 1979

Vissa låtskrivare låter sig inspireras och plockar det bästa av det bästa, förvaltar detta sedan på ett sådant sätt att en välförtjänt framgång och geniun "cred" skapas. Andra ...ja de väljer att inte se någon skillnad på detta och ren efterapning (se även "stöld"). Jag vill inte nämna några namn här (ehhh..Billy Armstrong ...ooppss). När det gäller fenomenet efterapning tycks det alltid som kandidaterna väljer de mest ouppnåeliga uppgifter. Ta bara exemplet med Leo Phillips, sångare och låtskrivare i det legendariska amerikanska punkbandet - The Dickies. Han lyckades med en säregen "cartooni" sångröst övertyga hela Brittanien om att U.S punken håller i ledarflaggan. Det är klart att man vill gå i samma fotspår som honom, inge' snack. Men samtidigt måste man som artist ta sig vatten över huvudet. Att ta efter genier kräver fingertoppskänsla.....det kan nämligen gå åt helvete. Så jag säger det bara en gång - Green Day med Billy i spetsen; testa nått nytt, det är dags nu. Men nu över till väsentligheterna.....The Dickies hade inte bara en genial sångare/låtskrivare utan även ett back-up band av världsklass - Stan Lee, Chuck Wagon, Billy Club och Karlos Kaballero. "Dawn of the Dickies" är bandets andra platta i raden, efter den superba "the incredible shrinking dickies". Här samlas tio låtar som knockar skiten ur all U.S "70' punk" som man hör idag. Här finns allt - hela kostcirkeln. Här blandas det friskt - feta keyboard/orgel anslag varvas med blixtrande gitarriff/slingor och med en tight rytmsektion däremellan. Och det är hits vi snackar om här. Det är låtar som skulle kunna spelas i Svensk Radio om den inte bestått av en inskränkt panel (lite på skoj, lite allvar). Ärligt talat vem kan motstå låtar som - "Fan mail", "Manny, Moe & Jack" och "(i'm stuck in a pagoda with) Tricia Toyota" med sina fantastiska kines-intervaller på keysen. Detta är klassiska låtar som fastnar. Detta är musik i världsklass - musik för alla - punkare eller icke punkare. Det är tidlöst eller "timeless" som man säger där borta.

#48 Thin Lizzy (Bad reputation) 1977

Jag Björn och Stefan i Björns rum 1977, på med vinylen på tanberg skivspelaren och fram med corrone pinnarna, fan va bra vi var och vilka solon vi drog av. Vi körde även "corronegitarrer" med Backman turner overdrive, Ramones, Foghat, Status quo o.s.v.

Jag var rätt inne på "hårdrock" innan punken kom 77. Deep Purple, "status qou", Aerosmith. När jag nu 31 år senare försöker ta ut dom 50 bästa plattorna dyker Thin lizzy och framför allt Bad reputation plattan upp i huvudet. Fan jag får nog lyssna igen på den. . Wow jag gillar forfarande det här!!!!

Nostalgi? kanske med plattan har betytt någonting då jag nästan har lust att ta fram corrone pinnarna igen.

#49 Eels (Daisies of the galaxy) 1999

En platta som jag första gången hörde, inte riktigt kunde ta till mig men oj vad jag med tiden har spelat denna platta. "Barnsliga" poplåtar blandat med egensinnigt spelande och enligt mig coolt producerat. Mark Oliver Everett är en finurlig låt och textförfatter som verkligen jag gillar. Eels hat gjort 8 plattor (tror jag) förutom live och samlingsplattor men har missat några av dom. Fast av dom 4 plattor jag har så är det "Daisies of the galaxy"som är starkast.

#50 The knack (Get the Knack) 1979

Vad är det som gör att man gillar en viss låt eller grupp/artist? Samma sak som gör att man gillar en viss mat? eller en viss färg? Ja, förmodligen, men det är också rätt tajming i tiden, kompisar, radio, omslag m.m. Varför skriver jag om detta då? jo, The Knack är ett band som många tycker suger och en del (inklusive mig själv) älskar. Här finns ett gäng underbara poplåtar; My sharona, Your number or your name, Oh Tara, Good girls don´t, That´s what the little girls do. Kan inte annat än att förundras över att dessa kliniska gitarrer kan få det att låta så mycket power. Men så hade bandet också en av dom grymmaste trummisarna jag har hört (top 3 på min bästa trummis lista) Bruce Gary. Hittade en bok från 1983 "The new Rolling stone record guide som skriver om Detta band och album. Betyg "fyrkant" som innerbär; Worthless records that never (or should never have been created. Reserved for the most bathetic bathwater. Tja, smaken är som baken men den är värd denna 50 plats för mig.