#47 Cheap Trick 1977

Reser just nu runt i California och har gjort en avstickare till Las Vegas och vad spelar dom på radion in till vegas? tjoho Cheap trick´s "oh candy" från första plattan och jag som har denna platta som # 47. Det här en riktig rock platta med en blandning Beatles, punk och powerpop.

Cheap trick har aldrig riktigt slagit igenom trots flera "hits" men är ett band som många stora/små rockband refererar till som inspirationskälla Låtarna på denna platta då. "He´s a whore", oh candy, taxman mr theif, mandocello, i want you to want me och hot love är fantastiska poplåtar med Robin Zanders ljuva stämma och Rick Nielsens attack på gitarren.

Det bara svänger så jäv..... bra. Även om bandet har gjort fler riktigt bra plattor så håller jag denna högst.

#45. Fugazi - "13 Songs" (1989)

Ian MacKaye och Guy Picciotto - vilket radarpar! Detta är "dualvocals" på hög nivå. Vi snackar alltså bandet - Fugazi -Washington D.C's stoltheter. "13 Songs" var bandets debut och vilken debut det var. Att det överhuvudtaget existerade sån här musik vid slutet av 80-talet är för mig obegripligt. Ok, jag skulle nog var aningen för ung för att greppa det hela i stundens hetta men ändå. Bandet var helt enkelt grymt före sin tid. Visst, killarna i bandet har en diger meritlista som medlemmar i - hardcorepionjärerna Minor Threat, Embrace och Rites of Spring, så de var bekanta med att pressa de musikaliska barriärerna redan tidigare. Men Fugazi är ett band som står för sig själv. Begreppet D.I.Y ligger som grund för bandets identitet. Alltifån hur skivbolaget (Dischord) sköts till priser på skivor, konserter och hur skivorna ska "tillverkas" bestämms enbart av bandet. Som skivköpare bidrar man mer än gärna till en sådan verksamhet.

Hur låter då Fugazi? Ja, stommen är väl en typ av "quirky" punk-rock som lägger stor vikt vid rytmik både instrumentalt och sångmässigt. Dynamik är även det ett ledande element i bandets musik - från tyst till starkt , mjukt till rått i tvära kast. Detta är så långt ifrån bakgrundsmusik du kan komma. Men det är inte heller frågan om svårlyssnat. Grejen är ju att man vill lyssna och upptäcka mer detaljer - man kan ju till och med dansa till det. Tänk band som Gang Of Four och The Ruts blandat med en tillfällig aggressivitet som kan finnas hos Minutemen och Black Flag så är ni på rätt spår. Magiskt.

#46. The Rudds - "Get the femuline hang on" (2005)

Det är inte mycket så kallad "modern" rock å pop orienterad musik som får plats i min skivhylla. På nått sätt har jag alltid haft uppfattningen att den rockbaserade musiken dog ut någon gång vid mitten/slutet av 80-talet. Denna uppfattning har jag dock fått justera en aning. För ca 3 år sedan upptäckte jag nämligen den eminenta hemsidan - notlame.com - som skapats för alla popälskare där ute. Notlame är ett amerikanskt skivbolag men kanske framförallt en distro som koncentrerar sig kring alla tiders pop - å då inte minst "power-pop". Detta är en guldgruva som jag dagligen besöker för att få nya tips. Jag, som hade gett upp hoppet kring ny pop-rock musik får nu mig nästan dagligen en känga. En av de första plattorna jag köpte via notlame.coms rekommendation var Bostonbandet (yepp, Boston igen - go Celtics!!!) The Rudds andra skivsläpp - "Get the femuline Hang on" från 2005. Bara efter att ha registrerat bandets influenser var jag fast - Todd Rundgren och Cheap Trick till Hall and Oates och Prince - vilken blandning!! Dessutom står hela den amerikanska östkustens pop-elit bakom plattans produktion och framförande. Bandets ledare John Powhida (tidigare i Papas Fritas) är begåvad med en grym röst som tycks klara av allt - en perfekt soul-rock röst utan att bli cheezy - Chris Robinson släng dig i väggen! Dessutom har Powhida den där sällsynta talangen att kunna förvalta sina influenser på ett helt eget vis och därigenom skapa grymma poplåtar. Lyssna bara på plattans andra spår - "Oh No! (They're gonna make another one) och titelspåret "The Femuline hang on" - Kickar Azz! Förutom Powhida har The Rudds en fantastiskt gitarrist i Brett Rosengren (från Brett Rosengren Problem - även det ett riktigt lysande power-pop band) som vet precis vilka "lick" som ska läggas var och när. Nämnas måste även att Mike Gent från The Figgs är med och gästar och producerar. Hur som helst....The Rudds är en frisk fläkt som ingjuter förhoppningar inför en ny våg av pop med kvalité.

#47. The Real Kids - "s/t" (1977)

Vissa album har en cover som säger allt. Så är fallet med det Boston-baserade bandet, The Real Kids första lp; "the real kids". På albumets cover skymtar fyra unga män uppradade i svart/vit (eller grädd/svart) layout - alla ser brutalt coola ut , alla på sitt eget vis. De ser ut att komma från helt olika bakgrund och med helt olika influenser, vilket gör att det hela får en skön komisk effekt. När man tittar på detta foto kan man inte annat än att känna - KÖP! Detta kan bara inte vara dåligt ....nä, för det är det inte heller. Det e sjukt gött! Med denna platta introducerade The Real Kids den nya vågen av power-pop som skulle komma. Det glättiga å snälla med Who å Beatles influenser ersattes nu av '77 vågens punktoner a' la Ramones, Dead Boys och Television. Soundet blev nu skitigare och mer rakt pu', men fortfarande med stor harmonityngd. Att soundet blev skitigare å ruffigare gjorde inte att hit-varningarna försvann. Det förstärkte bara det hela å de "tuffa" grabbarna fick en giltig anledning till att lyssna på pop.

På denna platta finns några av mina absoluta favvis power-pop spår; "all kindsa girls" och "rave on".

#48. Nick Gilder - "City Nights" (1978)

"Got to get out" och "Frustration" måste vara två av de fetaste rocklåtar som gjorts och att de dessutom går att finna på en av de grymmaste rockplattorna från slutet av -70-talet gör det inte sämre. Jag snackar här om sångaren/låtskrivaren Nick Gilders första platta som soloartist, "City Nights" från 1978. Gilder gjorde dock först en kortare karriär i det Vancouver-baserade bandet, Sweeney Todd (där även den unge Bryan Adams fanns med i bilden - tro det eller ej...), mellan åren 1975-77 innan han gjorde det rätta beslutet att köra ett eget race.

"City Nights" är nog mest känd för singelhiten "Hot child in the city" dock är nog detta albumets sämsta spår vilket inte är ett dåligt betyg. Soundet som Gilder och hans band producerade låg väl egentligen inte riktigt rätt med den tidens strömmar. Nej, detta är varken punk eller

new-wave eller power-pop. Jag skulle istället vilja säga att Gilder var några år före sin tid. Vad det handlar om här är någon form av FM-rock (jag vet vad ni tänker...;) med glam-hintar - eller egentligen bara - en sjujäklans fet R.O.C.K `n`roll. På något sätt låter det som ett mer storslaget The Pop (-fett power-pop band från slutet av 70-talet som alla borde höra!). Men det är innovativt - mycket tack vare att Gilder har en av rock-historiens coolaste röster (efter typ Robin Zander, Robert Plant och Geddy Lee.) Jag hade sån flyt att hitta "City Nights" för fyra dollars i Boston, maj år 2007.

#49. The Ruts - "the crack" (1979)

Visst är det gött med riktig skitig å skramlig punk-rock. Det är ju det soundet som på många sättkaraktiserar punkens rötter - det där naiva och opretantiösa liret med "i don't give a fuck" attityden i centrum. Dock ligger nog min febless närmre den punk som vågar vara det motsatta på något sätt - mångfacetterad och nästintill proggig på sina håll med oväntade svängningar. Men den egentliga punk-estetiken handlar ju faktiskt om att inte följa kodex och strömningar utan att göra det som faller en in. Ett bra exempel på detta går att finna på "The Crack" - debutalbumet för det brittiska bandet The Ruts. Albumet släpptes 1979 - samma år som jag föddes och dessutom samma år som min plats #50 , "Dawn of The Dickies" med The Dickies gjorde entré bland skivbackarna. The Ruts är ett av de få brittiska punkbanden (tillsammans med The Stiffs, Depressions, Buzzcocks och XTC.) som jag gillar skarpt. The Ruts känns nästan som en brittisk version av The Dickies - välspelat, varierat och innovativt. Rent stil- och tempomässigt är nog "The Crack" än mer varierad än "Dawn of The Dickies". Skiljer sig gör även de två bandens attityd. Medan Dickies är ett skojfriskt band håller The Ruts en mer politisk medveten ton. Detta märks inte främst i bandets val av låttitlar - "Babylon's burning", "Jah War" och "Dope for Guns". Soundet på "The Crack" är som sagt varierat - här ryms proto-metal toner blandat med tidig 80-tals hardcore ("Is it something that i said"- fotnot: en av de bästa punklåtar som gjorts!) och dub-reagge med pop/rock inslag ("jah war"). The Ruts samlingsplatta "Something that i said"(1995) var en av de första punkplattorna jag köpte faktiskt och som medförde att mitt intresse för stilen fortsatte och växte.