Visst är det gött med riktig skitig å skramlig punk-rock. Det är ju det soundet som på många sättkaraktiserar punkens rötter - det där naiva och opretantiösa liret med "i don't give a fuck" attityden i centrum. Dock ligger nog min febless närmre den punk som vågar vara det motsatta på något sätt - mångfacetterad och nästintill proggig på sina håll med oväntade svängningar. Men den egentliga punk-estetiken handlar ju faktiskt om att inte följa kodex och strömningar utan att göra det som faller en in. Ett bra exempel på detta går att finna på "The Crack" - debutalbumet för det brittiska bandet The Ruts. Albumet släpptes 1979 - samma år som jag föddes och dessutom samma år som min plats #50 , "Dawn of The Dickies" med The Dickies gjorde entré bland skivbackarna. The Ruts är ett av de få brittiska punkbanden (tillsammans med The Stiffs, Depressions, Buzzcocks och XTC.) som jag gillar skarpt. The Ruts känns nästan som en brittisk version av The Dickies - välspelat, varierat och innovativt. Rent stil- och tempomässigt är nog "The Crack" än mer varierad än "Dawn of The Dickies". Skiljer sig gör även de två bandens attityd. Medan Dickies är ett skojfriskt band håller The Ruts en mer politisk medveten ton. Detta märks inte främst i bandets val av låttitlar - "Babylon's burning", "Jah War" och "Dope for Guns". Soundet på "The Crack" är som sagt varierat - här ryms proto-metal toner blandat med tidig 80-tals hardcore ("Is it something that i said"- fotnot: en av de bästa punklåtar som gjorts!) och dub-reagge med pop/rock inslag ("jah war"). The Ruts samlingsplatta "Something that i said"(1995) var en av de första punkplattorna jag köpte faktiskt och som medförde att mitt intresse för stilen fortsatte och växte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar