#31. Richard Thompson - "you?me?us?" (1996)

Ja, då var man där igen. Ytterligare en dubbelplatta i "pipen". Inte helt otippat dock, då jag älskar dubbelalbum. Och detta även i cd-format faktiskt. Den är rejäl, massiv i tyngd och sedan innehållar den oftast minst runt 80 minuters musik. Dessutom medföljer oftast en booklet som är som en mindre novell. Härligt......

Det tycks ofta ligga en gedigen research bakom dubbelplattor från artistens sida - allt ifrån låttexter och låtplacering till coverart och val av medmusiker/procucenter har fått genomgå en minutiös urvalsprocess. Dubbelplattan har även en känsla av koncept över sig - att artisten följer en röd tråd. Detta kan t ex handla om att textinnehållet ska bygga på en händelse - verklig eller icke-verklig och/eller att ett visst riff eller melodistycke ska få återkomma flera gånger under albumets gång. Många av 60- och 70-talets klassiska dubbelalbum i rockgenren har utformats just på detta sätt.

Gitarristen och låtskrivaren, Richard Thompsons dubbelverk från 1996, "you?, me?, us?", har relativt lite gemensamt med de gamla klassiska konceptskivorna. Här finns ingen historia att följa, inga låtar eller melodier som kommer igen. Dock har Thompson gjort ett medvetet val att dela upp albumet i en elektrisk och mer rockande del (cd nr 1 - kallad "voltage enchanced") och en avskalad akustisk del (cd nr 2 - kallad "nude").

Richard Thompson, är för de flesta musikkännare, mer känd som gitarrist/sångare/låtskrivare i det gamla brittiska folkrockbandet, Fairport Convention. Häri skapade och utvecklade Thompson efterhand sin säregna gitarr- och låtskrivarstil. Thompson hann medverka på fem skivor som gruppen producerade. Allt under bara två år. Efter år 1970 gick Thompson vidare som soloartist eller som duett- och låtskrivarpartner med sin föredetta fru, Linda Thompson (tillsammans har de skapat många fantastiska album). Richard Thompson är fortfarande högst aktiv och släpper igenomsnitt en skiva per år. Men, trots hans jämna och stabila soloproduktion är det släppet från 1996 som är min stora favorit. Både låt- och produktionsmässigt så älskar jag denna plattan. Här får allt sitt fria spelrum. Thompsons geniala gitarrspel (som en blandning av Robert Fripp, Jimmy Page och Gary Lucas) är tydligare än aldrig förr. Hans sång ligger långt fram i produktionen och det känns faktiskt som om han är i samma rum. Riktigt coolt är det!

För mig är det framförallt Thompsons sätt att förankra traditionell irländsk- och skotsk musik med klassisk brittisk pop/rock ( ex. Beatles, Stones, Bowie, Zeppelin) via sina folkrock-rötter ( Bert Jansch, Roy Harper, Donovan) som gör honom unik. Ingen skriver låtar som honom. Ingen sjunger som honom. Richard Thompson har dock aldrig fått ett internationellt genomslag. Många kan nog tycka att detta är konstigt. Han skriver fantastiskt gripande låtar, har en en personlig och innerlig röst och spelar gitarr som en gud. Men ibland räcker inte ens detta. Det finns det många expempel på.

Nä, Thompson är som sagt unik. Ingen låter som honom - och där kan vi nog ha problemet. Jag tror att antingen gillar man honom starkt eller inte alls. Men alla, ja alla, som älskar musik måste ge mannen en chans!

Lyssna på: "Razor Dance", "No's not a word", "She Cut Off Her Long Silken Hair".

#32. Lyle Lovett - "Step Inside This House" (1998)

Ha! Detta trodde jag aldrig. En cover-platta på min topp femtio lista. Men så är faktiskt fallet och fallet är mitt. Cover-plattor är något som jag egentligen inte har mycket till övers för och som jag inte har för många i min ägo. Detta är inte något som jag förutbestämt eller envisas med att tycka utan detta är pga att de flesta artister, hur fantastiska de än är i övrigt, ofta misslyckas fatalt i detta sammanhang. Men dock är det så att de som verkligen lyckas, de kan ge ett helt nytt liv till en annans artist låtar och få en lyssnare att helt ändra tidigare uppfattning. Detta är en fascinerande process. Jag kan inte annat än beundra artister som klarar av detta. Sedan finns det de artister som tar det ytterligare ett steg - de förbättrar andra artisters låtar.

Lyle Lovett, en gång gift med Julia Roberts (detta under hennes prime-days!), är en låtskrivare inom country-/folkgenren som lyckats med det mesta han tagit sig an. Och så även med cover-projektet från 1998 - "Step Inside This House". Här dammar Lovett av sina favoriter över två timlånga cd's. Majoriteten av låtarna hämtas från den sk. "outlaw-country" genren från -70 talet där låtskrivare som Townes Van Zandt, Guy Clark och Steven Fromholz. (Titelspåret från skivan är en tidigare outgiven Guy Clark låt.) Att ge sig på förfinade versioner av gamla klassiska outlaw-country spår är väl inget man direkt rekommenderar en låtskrivare som vill vara på den sk. "safe side". Men det valde Lovett att totalt skita i! Och jisses vilken tur det var.

Konceptet borde inte ha lyckats - ekvationen går egentligen ihop. Detta är en välspelad, välproducerad och väl-inspelad skiva - egentligen helt motsatsen till vad outlaw-country borde vara. Men Lovetts och hans band har full koll på läget - de vet precis vilka knappar man ska trycka på för att göra lyssnaren knäsvag. Lovett har aldrig sjungit bättre och bandet är första klass ( Jerry Douglas, Russ Kunkel, Sam Bush etc..). I mina öron är detta bättre än originalen. Lyle Lovett har alltid haft en känsla för smak - alltifrån musik och konst till kläder och kvinnor. Det hörs faktiskt. Det är så fantastiskt vackert och stämningsfullt att hade man spelat skivan ut genom en högtalare som sträckte sig över hela klotet då hade det definitivt varit fred i världen.

Till alla er som inte trodde att ni gillade countrydoftande toner - sorry, känn er besegrade.

Lyssna på: Texas Trilogy, Ballad Of The Leopard and The Tanqueray Cowboy, Bears

#38 Ryan Adams - Jacksonville city Nights

Jag måste tacka Erik för denna platta, för har helt missat denna trots att jag har lyssnat en hel del på Ryan. Är igentligen inte någon country fan (vilket Ryans andra albums inte direkt är) men Mr Adams tar det ett steg närmare sing songwriter landet och ibland far tankarna lite till Engelska Waterboys . Här är ett knippe fantastiska låtar som får en att gråta av sin akustiska skönhet "Dear John, September, Silver Bullets, Withering heights, Don´t fail me know och för all del Elvis klassiska Always on my mind.

Även om då ett knippe andra låtar är mer country, så fångar Ryan mig med sin röst. The hardest part och Pa är också några favoritert .Lyssna också uppmärksamt på den kvinliga sångerskan, puh, i´m in love

#33. Oregon w/Moscow Tchaikovsky Symphony Orchestra - "Oregon in Moscow" (2000)

Ja, hitintills har ju min top femtio lista mest kretsat till den aningen mer stökiga sidan av skivvärlden. Därför tänkte jag att det var dags att lansera mitt första "skönhetsval". Min plats nummer 33 utgörs av något av det vackraste som någonsin nått mina öron. Det handlar om jazz/avant/fusion bandet, Oregons, samarbete med Moscow Tchaikovsky Symphony Orchestra - "Oregon in Moscow" från år 2000. Oregon är en jazzensemble som existerat sedan 1970. Gruppen bildades faktiskt vid University of Oregon - därför detta logiska val av bandnamn.

Bandets sound har sedan bygynnelsen avvikt från de flesta standardnormer som funnits inom jazz. Istället för att som de flesta andra jazzensemblar som sysslat med okonventionell jazz explodera i kraftiga "noise" aktioner har Oregon haft en tendens att anlägga en mer tillbakalutad approach. De har dessutom aldrig varit rädda för att blanda in övriga genrer i jazzen -

t ex indiska toner och västerländsk klassisk musik skiner ofta igenom. Oregons sound tillåts växa fram i långsamma tempon och koncentration läggs vid rytmik - både via diverse slagverk men också mellan sträng- och blåsinstrument.

"Oregon in Moscow" skiljer sig relativt mycket till vad bandet producerat tidigare. Pga samarbetet med en av världens bästa symfoniorkestrar leds naturligtvis Oregons musik in ett tydligt "bombastiskt" sound. Och för att Oregon som band på bästa sätt ska kunna anpassa sig till en orkester lägger bandet an en mer fusionbaserad ton. Kombinationen blir fantastisk! Det är så vackert att man gråter. Det är inte konstigt att skivan fick fyra stycken grammisar.

fotnot: Oregons musik har använts av Apollo resenärer. Två farkoster har namngivits efter bandets låtar - "Icarus" och "Ghost Beads"

Skivan (som är dubbel) måste lyssnas på rakt igenom!