Mastodonternas mastodont! Världens, genom tidernas, bästa konceptplatta - no discussion...
Det brittiska progbandet Genesis var vid denna tid på sin yttersta spets - såväl spelmässigt som låtskrivarmässigt. Massor av inspiration och motivation ligger bakom detta klassiska verk.
Bandet lyckades aldrig toppa detta - vilket i sig inte heller är så märkligt. Ofta lyckas band bara med ett riktigt mästerverk. De hade dock släppt "Selling England by the pound" året tidigare, som är bra nära fullpott den med.
Detta är ambitiöst och äventyrligt. Passar bäst en lyssnare med mycket tid och tålamod. Dock ryms det, bland alla dessa musikaliska utsvävningar, en rejäl dos klassisk pop. Att bandets hjärnor vid denna tid bestod av både Peter Gabriel och självaste Phil Collins är rätt svårt att förstå om man ser till dessa två artisters utveckling. Den ena djupt begraven i den krystade "World"- genren medans den andre har blivit "vuxen-popens" talare. Sorligt men sant...
Men album är bestående och står för sig själva - inget som utvecklas i takt med artisten som tur är.
Om jag fick välja en sångröst att ärva -då hade valet blivit mr. P. Gabriels. En röst som har allt i min mening. Ett sånt sjukt behagligt tonläge med en sån extrem känsla för harmonier och dynamik - one of a kind helt enkelt!
Något som jag tror fövånar en hel del är att mr. P Collins var/och förmodligen är en så pass brutalt skicklig trummis. Likt Bonham (Zeppelin) är Collins en sk. "musikalisk" trummis - han vill alltså framhäva låtarna - föra musiken framåt - men samtidigt överraska och utnyttja dynamik.
ps. Lyssna rakt igenom! Men ok, måste jag nämna en låt blir det - "Counting out time" - en helt fantastisk poplåt. Får mig helt tårögd.
Det brittiska progbandet Genesis var vid denna tid på sin yttersta spets - såväl spelmässigt som låtskrivarmässigt. Massor av inspiration och motivation ligger bakom detta klassiska verk.
Bandet lyckades aldrig toppa detta - vilket i sig inte heller är så märkligt. Ofta lyckas band bara med ett riktigt mästerverk. De hade dock släppt "Selling England by the pound" året tidigare, som är bra nära fullpott den med.
Detta är ambitiöst och äventyrligt. Passar bäst en lyssnare med mycket tid och tålamod. Dock ryms det, bland alla dessa musikaliska utsvävningar, en rejäl dos klassisk pop. Att bandets hjärnor vid denna tid bestod av både Peter Gabriel och självaste Phil Collins är rätt svårt att förstå om man ser till dessa två artisters utveckling. Den ena djupt begraven i den krystade "World"- genren medans den andre har blivit "vuxen-popens" talare. Sorligt men sant...
Men album är bestående och står för sig själva - inget som utvecklas i takt med artisten som tur är.
Om jag fick välja en sångröst att ärva -då hade valet blivit mr. P. Gabriels. En röst som har allt i min mening. Ett sånt sjukt behagligt tonläge med en sån extrem känsla för harmonier och dynamik - one of a kind helt enkelt!
Något som jag tror fövånar en hel del är att mr. P Collins var/och förmodligen är en så pass brutalt skicklig trummis. Likt Bonham (Zeppelin) är Collins en sk. "musikalisk" trummis - han vill alltså framhäva låtarna - föra musiken framåt - men samtidigt överraska och utnyttja dynamik.
ps. Lyssna rakt igenom! Men ok, måste jag nämna en låt blir det - "Counting out time" - en helt fantastisk poplåt. Får mig helt tårögd.
