#35 The Cramps "A Date With Elvis" 1986

The Cramps gjorde minst tre hyllade plattor innan A Date With Elvis. Alla hade flera covers på relativt obskyra rockabilly- och garagerocklåtar. Sättningen var utan bas. Uttrycket extremt primitivt. Det mesta var inspelat i klassisk Memphis-miljö: Ardent respektive SUN. På första plattans konvolut stod det skrivet: “File under sacred music”.

Jag har svårt att gå igång helt på dom plattorna. Jag tycker, men visste inte då, att original-låtarna med Trashmen, Charlie Feathers och Jack Scott är bättre än Cramps tolkningar. 50-tals skräckfilms-estetiken kan dom behålla.

Men jag tände på alla fyra cylindrar med “A Date With Elvis”. Detta förbryllar mig. Detta och det faktum att plattan var mycket framgångsrik i Europa medan USA var kallsinnigt och plattan inte ens hade ett skivkontrakt eller distributionsansavtal där.

Och europaturnén var en formidabel succé:

“...six nights at Hammersmith in London, three at the Odeon (as well as many other sell out dates throughout the UK) and then three at the Palais when they returned from the continent.” (källa: Wikipedia).

Live var bandet extremt bra vid den här tiden. Dom var ett rockband i en tid då ingen ville ha ett rockband och svältfödda rockfantaster tog dom till sig helhjärtat. Jag såg dom första vändan på KB (då Lux klättrade upp i PA´t och tappade micken i pannan på en av våra populära journalister, PSL). Och då hade dom gett allt i Köpenhamn dagen innan.

Kolla in det här så förstår ni vad jag menar: http://www.youtube.com/watch?v=LMyjezKxA4k

Plattan gör avsteg från skräckfilmstuket. Lägger till bas och fokuserar på ett sound som ligger extremt nära Sam Philips Memphis Recording Service. (A Date With Elvis är dock inspelad som en av de första i nystartade Ocean Way i klassiska United Artists studion, LA-Hollywood).

Det är inte bara Ivy & Fur som är lättklädda live. Och Ivy spelar (som Lennart Persson har påpekat) tuffare än någon man. Anklagelserna mot Cramps att vara sexistiska (= fördomsfull diskriminering) faller därmed platt och dom som påstår det har blinda fläckar i sin humor. I själva verket var Lux och Ivy´s relation extremt jämställd. Men låt oss inte bli för intellektuella nu. The Cramps är i sig själva en effektiv motvikt mot sånt tjafs.

Lux interior dog i våras. RIP

#37 The Jam "This is the modern world" 1977

Tror det var 1980 jag såg The Jam första gången på Olympen i Lund 17 bast ( har sett dom tre gånger). Jag ville vara Paul Weller, ville bära samma kläder ha samma frisyr (hade tyvärr ljust långt och lockigt hår). Hela bandet var som gudar. Jag till och med gjorde "egna" Jam låtar genom att vända på ackorden på ett par av deras låtar när jag kom hem. Detta var världens bästa band just då för mig och det startade redan 1977 då jag hörde Jam för första gången. Efter att ha hört "This is a modern world" singeln hemma hos förmodligen kompisen Björn Hansson så var jag såld. Införskaffade genast LP`n som kom strax efter. Det var så jävla bra att till och med min far kunde låtarna utantill, efter att jag förmodligen hade spelat LP`n varje dag i 3 månaders tid hemma. Vinylen slets upp och jag köpte ett nytt ex när jag var i London 79:e med en speciall etikett.

Den här plattan (nu 30 år senare) står forfarande längst fram i lp samlingen, förmodligen för att omslaget är en stark påminelse om tiden runt 79,80 då allt sa pang i mitt musikliv. Plattan då rent musikmässigt. Ja, först och främst är och var det här ett Jam album som blev väldigt kritiserat för att det var ett hafsverk efter albumet "In the city" och ett album som nära splittrade bandet. Anses också vara The Jam´s sämsta album av många (säkert av Mr Weller också). Men jag håller inte med och jag vet att det är mycket nostalgi i detta också, men för mig är detta en fantastiskt platta med ett sound som jag bara älskar forfarande att höra. Jag hittar inte en svag låt än idag och bara älskar "This is a modern world, Standards, Life from a window, London girl, the combine, I need you, Here comes the wekend och Tonight at noon.

Jag rycks tillbaka till då plattan nådde mina öron för första gången och kan komma ihåg hur jag stod framför skivspelarn med min akustiska levin gitarr och lärde mig vart enda förbannade ackord, mitt pojkrum med alla dessa Jam affischer som täckte min vägg och i vilken ordning dom hängde och hur mina föräldrar som sagt nästan visslade vissa jam låtar utan att dom själva visste om det.

Många håller inte med mig i detta avgudande och tycker säkert att det är en kass platta, men som sagt musik är ibland så personlig och kom i exakt rätt period i mitt liv för att jag skulle bli fast för alltid i detta band och denna platta.

#36 Curtis Mayfield "Superfly"

Roskildefestivalen 1987. Jag vandrar omkring på kvällen i festivalens ytterområden och ser en publik som samlats som till ett väckelsemöte i ett tält. Ett ljus i mörkret. Curtis Mayfield där inne är oerhört närvarande och har en suverän publikkontakt. Bandet svänger sanslöst. En bra inblick i den från 70-talet intakta vitaliteten finns på en Live-video från Ronnie Scott´s, 1989. (Kolla då också Paul Wellers fina intervju med Curtis!).

Det finns tre oerhört viktiga delar av Curtis karriär som jag ser det.

1. The Impressions som skapade något av den finaste gospelinfluerade soulmusiken jämte Staple Singers.

2. Som producent på den egna Curtom-etiketten styrde han helt några av Staple Singers finaste album. En supersexig Mavis Stapels lyftes fram på Pass it On och soundtracket Let´s do it Again Och han gjorde Aretha Franklins "Spark" och arbetade med Gladys Knight. Att Curtis Mayfield producerar innebär att han skriver låtarna och spelar in med sina musiker och ger en speciell infusion av sitt egna sound. Vad jag vet har han bara arbetat med ovanstående produktioner.

3. Soundtracket till Superfly.

Superfly är en sevärd sk. blaxploitation-film. Men soundtracket överskuggar ff. filmen. Quentin Tarrantino har gjort sitt bästa för att lyfta genrens status med Jackie Brown. Se den med!

Curtis Mayfield har influerat framförallt Bob Marley och Bunny Wailer, men jag undrar om inte han själv rattat in någon jamaicansk sändare också. Öppningsspåret Billy Black från 1975 års utmärkta There´s no Place Like America Today är ett exempel på hur man kan använda reggaens unika betoning på trean i beatet.

Curtis mayfield var empatisk och mjuk men socialt engagerad och ett föredöme i sin hållning: "You want to be funky but You don´t have to be no Junkie. Remember Freddie´s dead".

1990 träffades Curtis av en fallande ljusrigg och förlamades. Han dog 1999, medveten om sin påverkan på sin omvärld. Jag är säker på att han vilar i frid.

#37 Massive Attack, "Blue Lines". 1991

Ett av Bristols trip-hops stoltaste verk. Under 7-8 år ljudlades nästan vartenda reportage på SVT med någon bit av ljudkollagen från “Blue Lines”. Tricky, Mushroom och 3-D var så bra på att lägga en stämning av att nåt inte står rätt till att fantasilösheten är ursäktlig. Men det fanns fler. Framförallt Portisheads “Dummy” skall nämnas.

“Unfinished Sympathy” med Shara Nelsons sång och videon till den är fantastisk. Filmad i en sekvens och så bra att det sprids info på internet att det är David Lynch som regisserat den.

Första gången jag hörde Massive Attack var en sommardag i min svågers bilstereo där Horace Andys svajande falsett helt overkligt manifesterade sig och i ett annat sammanhang än jag var van att höra liknande röster. Det var så spektakulärt att jag först inte fattade nånting.

Det var “Spying Glass” från “Protection”, en minst lika bra skiva som den ovan rubricerade föregångaren.

Att anlita en av reggaens bäst bevarade hemligheter; Horace Andy, som fullvärdig/tillfällig medlem i ett band i en annan era och musikaliskt sammanhang är inget annat än genialt. Jag måste passa på att rekommendera Horace Andy. En favorit är (Spotifylänk):

Horace Andy – Every Tongue Shall Tell

Massive Attack lyckas på "Blue Lines" med att förflytta musiken från det tidiga 70-talet (Andy-grejerna är från legendariska Studio One där allt lät bra) till 90-talet utan att passera gå.

#38 Charlotte Hatherley, "New Worlds". 2009

De senaste årens trend med mp3-bloggar har gett ett nytt sätt att upptäcka musik. En av de artister som fångat min uppmärksamhet på detta sätt är Charlotte Hatherley (Fluxblog skall ha credit för det). Hon är en artist som jag tycker blommat ut i sin fulla potential först med sin tredje soloskiva, New Worlds. Jag tycker att det känns viktigt att påpeka det för att risken annars finns att man uppfattar henne som ännu en lättviktig söt tjej med tuff gitarr. Hon var gitarrist i Ash i många år, ett band jag aldrig har orkat engagera mig i. Avståndet mellan Charlottes kreativa kvaliteter och Ash är stort. En artist som Leslie Feist känns närmare i jämförelse. Kan det tänkas att Charlotte, liksom Feist med flera soloplattor och sin bakgrund i bla Broken Social Scene, fått erfarenhet och möjlighet att utvecklas till en fullfjädrad musiker med vana att orädd möta en publik, som annars hade varit svårt för en artist av det känsligare slaget. Så slås jag av Charlottes fina varierade gitarrspel och sensibla sång. Låtmaterialet är förstklassigt. Och det svårt att tro på en obekräftad uppgift jag hittat på internet; att skivan är inspelad på bara en vecka.

Precis som videon till förstalåten "White" är texterna fulla av färg i bokstavlig mening och dom ges mening i relationella sammanhang. I denna video är hon och hennes gitarr målade med färg som rinner och förändras och det är så med hennes spel och låtstrukturer också. Lyssna på White, Alexander, Full Circle, Little Sahara... Charlotte experimenterar med sina sinnen och hennes entusiasm över det smittar av sig på lyssnaren. I alla fall på mig.

#39 Throwing Muses, obetitlad. 1986

Denna skiva med Throwing muses, deras debut utan namn, fick jag med mig i fel konvolut från skivaffären Jukebox i Malmö ca 1987. Det var då ett band helt utan spärrar och begränsningar i form av tankar om hur andra kan uppfatta deras musik. Och det räcker väldigt långt för det är en så befriande upplevelse att lyssna på och det är ovanligt att denna kvalitet sammanfaller med någorlunda förmåga att uttrycka sig musikaliskt. Hos Throwing Muses fanns den förmågan i överflöd. Dom förstod inte varför skivbolaget (4AD) skickade på dom en producent. Ville bolaget inte att dom skulle låta som dom gjorde?

Kristin Hersh var antagligen inte psykiskt frisk. Hon har en bipolär sjukdom och tvingades ibland medicinera med Litium och det var stundtals tragiskt i hennes social liv. Hon och Tanya Donelly är styvsystrar på något sätt. I TM står Tanya i bakgrunden men brukade ha med en låt på varje skiva. På debuten heter den låten Green. Jag kan tänka mig att det var omvälvande för henne att få in yrvädret Kristin i barndomshemmet och att hon med stora ögon lät sig påverkas. Tillsammans flög dom ut i världen och förändrade den. I min fantasi fanns det energi nog i mötet och denna upplevelse att ladda upp Throwing Muses för denna platta och ett par till. Prestigefylda brittiska 4AD signade TM som första amerikanska grupp. 4AD signade senare även Pixies som brukade spela ihop med TM. Pixies framgångar (med samma bolag och producent) kom dock med “Doolittle” att överglänsa TM både kommersiellt och artistiskt, från att i början ha varit dött lopp.

Throwing Muses debutskiva såldes slut 1990 men finns sedan 1998 i sin helhet på 2CD-boxen “In a Doghouse”. Det är dom första 10 låtarna på den utgåvan som är den obetitlade debuten och dom kan man köpa separat på iTunes store eller hitta på Spotify (Tack!).

Men under nästan hela 90-talet gick det alltså inte att få tag på TM´s debut. Den hade överhuvudtaget aldrig getts ut i USA. Det känns lite konstigt med tanke på den höga påverkan på samtida alterantivrock den hade, bl.a med Tanya Donelly som gitarrist i Breeders och ledare för Belly. Just Bellys “Feed the Tree”, från 1993, är en fantastisk låt som jag har uptäckt helt nyligen. Det finns ett Youtube-klipp där Throwing Muses utmärkta bassist, Leslie Langston, spelar bas på den. På TM´s debut har hon ett fint fender-jazz ljud som dom som mastrade om för CD tyvärr inte lyckades eller ville bevara.

Tidiga Throwing Muses var fritt flytande emotioner och det är nog det som gör att jag gärna återvänder till den här skivan.

Men vems emotioner? Kristin Hersh har fortsatt med bandnamnet och har en väldigt sympatisk hemsida där hon släpper nytt material i en rasande takt. Hon verkar ha lugnat ner sig betydligt med foton på blommor och hundar. Det känns bra.

#40 Uncle Tupelo "Anodyne", 1993

“Watch it separate, in two”.

Så inleder Jay Farrar “Fifteen Keys”, en låt som ligger lite undanskymd på Uncle Tupelos sista skiva; Anodyne. Tupelo fullkomligt vände ut och in på sig själva för att åstadkomma Anodyne som i mitt tycke är ett anspråkslöst mästerverk.

1992 gjorde man under Peter Bucks mentorskap en demobetonad platta bestående till hälften av covers av traditionella låtar med betoning på appalachiansk folkmusik. Tweedy har berättat att man lånade originalmusiken på biblioteket. Det kunde vem som helst har gjort men Uncle Tupelo var alltid ett passionerat band och man tog sig an de här låtarna med passionen i ett upplevt delat utanförskap med alkoholisten i ”Moonshiner” och gruvarbetarna i ”Coalminers”. Det var också här som Jeff Tweedy steg fram som frontfigur med lysande sånginsatser och egna låtar. Man började stämma ner gitarrerna i Neil Young´s dubbla Drop D och Öppen G-stämning. Jag ser ”March 19-20, 1992” som en ambitiös förberedelse eller språngbräda för Anodyne.

Anodyne är inspelad live i studio utan pålägg, med bara en tagning för varje låt (källa: Wikipedia). Det är var en billig skiva att göra men utan den påtagliga lågbudgetkänsla som kännetecknade ”March 19-20, 1992”

Brian Paulson producerade. Den DOGMA-liknande approachen leddde till en ytterst tillfredställande organisk ljudbild. Det krävde att man tog in en extra musiker. Förskjutningen av roller i och med tre nya medlemmar kan man spekulera kring som i familjeterapi eller kommunikationsanalys. Många har åsikter om denna process.

Jag hajade till när Son Volt spelade Zeppelins ”Communication Breakdown” som extranummer på KB en gång. Kunde det vara ett svar på att Wilco ett halvår tidigare hade gjort Zep´s ”Immigrant Song”?

För att knyta an till inledningen: Uncler Tupelo turnerade ett tag med den nya sättningen men splittrades sedan i Son Volt respektive Wilco. Son Volt behöll Brian Paulson som producent och Wilco tog med sig rytmsektionen. Båda banden fortsatte att göra fantastiska skivor. Son Volts första (”Trace”) är min favorit. Den ställde på ett andäktigt nostalgiskt vis in ljuset på en förlorad era av 50-talets industriorter i mellanvästern. Det ekar av brustna relationer. Både skivomslagsestetiken som ljudbild och texter är mörka saker. Farrar är humorbefriad men balanserar här på rätt sida tråkigheten och en Bigsby-utrustad Les Paul Gold Top förgyller.

Wilco började som en förlängning av Tupelo i alt. country-branchen men har sedan utvecklats till ett av de mest intressanta och svårdefinierade banden i modern tid. Yankee Hotel Foxtrot är deras svar på Big Stars splittrade och ångestfyllda ”3rd” och föregick med apokalyptisk verkan 010911 och dess efterverkningar med låtar som ”War on War” och ”Ashes of American Flags”. Efter att ha dumpats av skivbolaget gjorde Wilco succé med "Yankee Hotel Foxtrot" som gratis nedladdningsbar fil och är därmed internethistoria. Och på sjätte studioalbumet,”Sky Blue Sky”, låter flera låtar som en konversation med en älskad person. Wilco är i högsta grad ett band som fortfarande utvecklas.

#31. Richard Thompson - "you?me?us?" (1996)

Ja, då var man där igen. Ytterligare en dubbelplatta i "pipen". Inte helt otippat dock, då jag älskar dubbelalbum. Och detta även i cd-format faktiskt. Den är rejäl, massiv i tyngd och sedan innehållar den oftast minst runt 80 minuters musik. Dessutom medföljer oftast en booklet som är som en mindre novell. Härligt......

Det tycks ofta ligga en gedigen research bakom dubbelplattor från artistens sida - allt ifrån låttexter och låtplacering till coverart och val av medmusiker/procucenter har fått genomgå en minutiös urvalsprocess. Dubbelplattan har även en känsla av koncept över sig - att artisten följer en röd tråd. Detta kan t ex handla om att textinnehållet ska bygga på en händelse - verklig eller icke-verklig och/eller att ett visst riff eller melodistycke ska få återkomma flera gånger under albumets gång. Många av 60- och 70-talets klassiska dubbelalbum i rockgenren har utformats just på detta sätt.

Gitarristen och låtskrivaren, Richard Thompsons dubbelverk från 1996, "you?, me?, us?", har relativt lite gemensamt med de gamla klassiska konceptskivorna. Här finns ingen historia att följa, inga låtar eller melodier som kommer igen. Dock har Thompson gjort ett medvetet val att dela upp albumet i en elektrisk och mer rockande del (cd nr 1 - kallad "voltage enchanced") och en avskalad akustisk del (cd nr 2 - kallad "nude").

Richard Thompson, är för de flesta musikkännare, mer känd som gitarrist/sångare/låtskrivare i det gamla brittiska folkrockbandet, Fairport Convention. Häri skapade och utvecklade Thompson efterhand sin säregna gitarr- och låtskrivarstil. Thompson hann medverka på fem skivor som gruppen producerade. Allt under bara två år. Efter år 1970 gick Thompson vidare som soloartist eller som duett- och låtskrivarpartner med sin föredetta fru, Linda Thompson (tillsammans har de skapat många fantastiska album). Richard Thompson är fortfarande högst aktiv och släpper igenomsnitt en skiva per år. Men, trots hans jämna och stabila soloproduktion är det släppet från 1996 som är min stora favorit. Både låt- och produktionsmässigt så älskar jag denna plattan. Här får allt sitt fria spelrum. Thompsons geniala gitarrspel (som en blandning av Robert Fripp, Jimmy Page och Gary Lucas) är tydligare än aldrig förr. Hans sång ligger långt fram i produktionen och det känns faktiskt som om han är i samma rum. Riktigt coolt är det!

För mig är det framförallt Thompsons sätt att förankra traditionell irländsk- och skotsk musik med klassisk brittisk pop/rock ( ex. Beatles, Stones, Bowie, Zeppelin) via sina folkrock-rötter ( Bert Jansch, Roy Harper, Donovan) som gör honom unik. Ingen skriver låtar som honom. Ingen sjunger som honom. Richard Thompson har dock aldrig fått ett internationellt genomslag. Många kan nog tycka att detta är konstigt. Han skriver fantastiskt gripande låtar, har en en personlig och innerlig röst och spelar gitarr som en gud. Men ibland räcker inte ens detta. Det finns det många expempel på.

Nä, Thompson är som sagt unik. Ingen låter som honom - och där kan vi nog ha problemet. Jag tror att antingen gillar man honom starkt eller inte alls. Men alla, ja alla, som älskar musik måste ge mannen en chans!

Lyssna på: "Razor Dance", "No's not a word", "She Cut Off Her Long Silken Hair".

#32. Lyle Lovett - "Step Inside This House" (1998)

Ha! Detta trodde jag aldrig. En cover-platta på min topp femtio lista. Men så är faktiskt fallet och fallet är mitt. Cover-plattor är något som jag egentligen inte har mycket till övers för och som jag inte har för många i min ägo. Detta är inte något som jag förutbestämt eller envisas med att tycka utan detta är pga att de flesta artister, hur fantastiska de än är i övrigt, ofta misslyckas fatalt i detta sammanhang. Men dock är det så att de som verkligen lyckas, de kan ge ett helt nytt liv till en annans artist låtar och få en lyssnare att helt ändra tidigare uppfattning. Detta är en fascinerande process. Jag kan inte annat än beundra artister som klarar av detta. Sedan finns det de artister som tar det ytterligare ett steg - de förbättrar andra artisters låtar.

Lyle Lovett, en gång gift med Julia Roberts (detta under hennes prime-days!), är en låtskrivare inom country-/folkgenren som lyckats med det mesta han tagit sig an. Och så även med cover-projektet från 1998 - "Step Inside This House". Här dammar Lovett av sina favoriter över två timlånga cd's. Majoriteten av låtarna hämtas från den sk. "outlaw-country" genren från -70 talet där låtskrivare som Townes Van Zandt, Guy Clark och Steven Fromholz. (Titelspåret från skivan är en tidigare outgiven Guy Clark låt.) Att ge sig på förfinade versioner av gamla klassiska outlaw-country spår är väl inget man direkt rekommenderar en låtskrivare som vill vara på den sk. "safe side". Men det valde Lovett att totalt skita i! Och jisses vilken tur det var.

Konceptet borde inte ha lyckats - ekvationen går egentligen ihop. Detta är en välspelad, välproducerad och väl-inspelad skiva - egentligen helt motsatsen till vad outlaw-country borde vara. Men Lovetts och hans band har full koll på läget - de vet precis vilka knappar man ska trycka på för att göra lyssnaren knäsvag. Lovett har aldrig sjungit bättre och bandet är första klass ( Jerry Douglas, Russ Kunkel, Sam Bush etc..). I mina öron är detta bättre än originalen. Lyle Lovett har alltid haft en känsla för smak - alltifrån musik och konst till kläder och kvinnor. Det hörs faktiskt. Det är så fantastiskt vackert och stämningsfullt att hade man spelat skivan ut genom en högtalare som sträckte sig över hela klotet då hade det definitivt varit fred i världen.

Till alla er som inte trodde att ni gillade countrydoftande toner - sorry, känn er besegrade.

Lyssna på: Texas Trilogy, Ballad Of The Leopard and The Tanqueray Cowboy, Bears

#38 Ryan Adams - Jacksonville city Nights

Jag måste tacka Erik för denna platta, för har helt missat denna trots att jag har lyssnat en hel del på Ryan. Är igentligen inte någon country fan (vilket Ryans andra albums inte direkt är) men Mr Adams tar det ett steg närmare sing songwriter landet och ibland far tankarna lite till Engelska Waterboys . Här är ett knippe fantastiska låtar som får en att gråta av sin akustiska skönhet "Dear John, September, Silver Bullets, Withering heights, Don´t fail me know och för all del Elvis klassiska Always on my mind.

Även om då ett knippe andra låtar är mer country, så fångar Ryan mig med sin röst. The hardest part och Pa är också några favoritert .Lyssna också uppmärksamt på den kvinliga sångerskan, puh, i´m in love

#33. Oregon w/Moscow Tchaikovsky Symphony Orchestra - "Oregon in Moscow" (2000)

Ja, hitintills har ju min top femtio lista mest kretsat till den aningen mer stökiga sidan av skivvärlden. Därför tänkte jag att det var dags att lansera mitt första "skönhetsval". Min plats nummer 33 utgörs av något av det vackraste som någonsin nått mina öron. Det handlar om jazz/avant/fusion bandet, Oregons, samarbete med Moscow Tchaikovsky Symphony Orchestra - "Oregon in Moscow" från år 2000. Oregon är en jazzensemble som existerat sedan 1970. Gruppen bildades faktiskt vid University of Oregon - därför detta logiska val av bandnamn.

Bandets sound har sedan bygynnelsen avvikt från de flesta standardnormer som funnits inom jazz. Istället för att som de flesta andra jazzensemblar som sysslat med okonventionell jazz explodera i kraftiga "noise" aktioner har Oregon haft en tendens att anlägga en mer tillbakalutad approach. De har dessutom aldrig varit rädda för att blanda in övriga genrer i jazzen -

t ex indiska toner och västerländsk klassisk musik skiner ofta igenom. Oregons sound tillåts växa fram i långsamma tempon och koncentration läggs vid rytmik - både via diverse slagverk men också mellan sträng- och blåsinstrument.

"Oregon in Moscow" skiljer sig relativt mycket till vad bandet producerat tidigare. Pga samarbetet med en av världens bästa symfoniorkestrar leds naturligtvis Oregons musik in ett tydligt "bombastiskt" sound. Och för att Oregon som band på bästa sätt ska kunna anpassa sig till en orkester lägger bandet an en mer fusionbaserad ton. Kombinationen blir fantastisk! Det är så vackert att man gråter. Det är inte konstigt att skivan fick fyra stycken grammisar.

fotnot: Oregons musik har använts av Apollo resenärer. Två farkoster har namngivits efter bandets låtar - "Icarus" och "Ghost Beads"

Skivan (som är dubbel) måste lyssnas på rakt igenom!

#34. King Crimson - "Red" (1974)

Give me sum' progg babyyyy!

"Red" med King Crimson är en av de där plattorna som jag önskar att jag själv hade skapat. Visst, det är progg ut i fingerspetsarna, helt klart. Men för mig är det så mycket mer. Det är så här rock bör spelas - utmanande, innovativt, lekfullt och helt utan regler.

Det brittiska bandet, King Crimson, startades och leddes av gitarristen och sångaren, Robert Fripp från 1967 och framåt. Dock skulle bandet komma att ombildas ett antal gånger under denna tid. Vid tiden för inspelningen av "Red", hade bandet, efter att en medlem lagt skorna på hyllan, utvecklats till en trio. Detta medförde ett mer avskalat och råare sound än tidigare. Dock förekommer både blås och stråkar på skivan men inte alls på ett bombastiskt vis utan mer som musikalisk färgning. Fripp hade dessutom något år tidigare lyckats värva prog-trummisen no.1, Bill Bruford (tidigare i YES) som med sina bläckfiskarmar utgör en mindre orkester i sig självt. Detta minskade drastiskt behovet av extra medlemmar.

Melodierna och harmonierna, både gällande sång och det instrumentala, har till stor del påverkats av tidiga Pink Floyd med Syd Barrett i spetsen. Sämre influenser kan man ha!

Dock det som gör skivan så otroligt speciell är bandets strävan att bryta med trender och finna nya oupptäckta landskap. Detta lyckas man med. Skivan känns otroligt modern. Nästan som noise-rock, tio år för tidigt.

Lyssna på: "One more Red Nightmare"

#35. Bad Brains "Rock for Light" (1983)

Om Black Flag representerar hardcorepionjärer för Amerikas västkust så får Bad Brains hålla fanan för östkusten. Washington DC's, Bad Brains, var och är inte exceptionellla enbart på grund av att de var ett av de första banden att sätta hardcoremusiken på kartan. De var även unika på grund av deras eminenta musicerande - klassiskt skolade i jazzens värld - och att de alla var afro-amerikaner - ett mycket sällsynt inslag i den tradiotionella harcoremusiken. Dessutom som aktiva rastafaris var de inte rädda för att blanda in jamaicanska toner som pausfåglar mitt i all intensitet - som tur var aldrig i samma låt. Lite inspiration till detta kom nog från vissa brittiska punkgrupper (ex the Clash och the Ruts) som upptäckte reggeamusiken i slutet av -70 talet.

"Rock for Light" blev bandets första egentliga debut platta - deras första alster (s/t från -82) släpptes till en början enbart på kassett (på bolaget ROIR). Dock återkommer många låtar från kassettinspelningen på "Rock for Light". Den största skillnaden på verken är produktionen. Jag uppskattar tydligheten på andraverket som sångaren och låtskrivaren i The Cars, Ric Ocasek lyckats uppnå. Många håller inte med, men det skiter jag i ;). Gitarristen, Dr. Know's solon å stenhårda riff sitter som en smäck - tydligt mixade. Sångaren H.R får skruva och stoja med sin röst, basisten Darryl och trummisen Earl får utmana varandra i snabbspel - å allt får sin plats.

Hur låter då Bad Brains klassiska platta från -83?

Jo, det som skiljer dem från mängden är det ilsnabba tempot som är TIGHT som ett par jazz-brallor, det progressiva gitarrspelet , massiva solon och HR's knasiga sångexperiment. Många hardcore band följde samma recept - men Bad Brains följde bara sitt alldeles, alldeles egna.

Lyssna på: "Sailin' On" och "Banned in D.C".

#36. Rites Of Spring - "s/t" (1985)

Vem f%n kom på begreppet "emotional hardcore" - EMO? Så urbota fånigt - så totalt meningslöst. Antingen är det hardcore eller inte - där finns inga mellanting. Man ryser riktigt när man hör det. Idag förknippas begreppet med poster-pojkband som Fall Out Boy och My Chemical Romance om jag förstått det rätt. Vilket i sig då innebär någon form av fånig struttig (nej...jag vill inte säga punk, detta är musik som tillverkas i syfte för att säljas å spelas i radio så mycketsom möjligt) rock/pop som är totalt ihålig med en tillhörande stilkultur bestående av svartfärgat hängande hår med alldeles för lång lugg. Och än mer ihåligt är det samband som begreppet EMO tydligen uppstått.

År 1985 släppte Washington D.C bandet, Rites Of Spring sitt debutalster (s/t). Denna recenserades i en lokal tidning där skribenten tydligen hade aningen svårt att placera bandets sound - och härmed skapades "emo". För det första är inte R.O.S hardcore och för det andra är det inte speciellt emotionellt på det sättet som många uppfattar begreppet. Jag tror det handlade mycket om att frontmannen, Guy Picciotto (yepp, alldeles riktigt...senare i Fugazi) valde att skriva texter som inte bara handlade om "orättvisor, drog- och samhällspolitik" utan vände sig istället in mot sig själv. Men om detta ska vara ett kriterie för att få stämpeln "emotionell" så är det rätt många rockartister och - band som ligger illa till. Och som ni säkert förstår har begreppet utvidgats något brutalt utifrån sin utgångspunkt. R.O.S har inte en tillstymmelse till likhet med Fall Out Boy etc, inte på något plan - jag tror inte dagens unga ens har hört talas om R.O.S om jag ska vara ärlig. Nä, R.O.S är en helt annan potatis. Tänk dig ett stökigare amerikanskt The Ruts som spelar medleys på XTC - och Sonic Youth låtar, så låter R.O.S ...ungefär. Å du... det är jevvlit' bra.

lyssna på: "For want of" och "All there is".

# 39 Pete Yorn - music for the morning after 2001

Pete Yorn (född i New Jersey) upptäcktes väl mer eller mindre efter ett soundtrack till filmen "Me, myself & Irene". Men Grabben kan mer en bara göra soundtrack. Första plattan (vilket är klart hans bästa hittils, låg för övrigt också på 111 plats på Billbordlistan) är riktigt bra och här finns ett sound som kan härledas någonstans i Nirvana /Velvet underground/Weezer land men med mycket mer popigare touch. Pete´s röst är för övrigt lysande och det låter ibland lite som om Kurt Cobain har varit en stor inspirationskälla. Favorit låt får nog bli "Closet", men här finns en hel del alster att låta sig förföras med.

Förövrigt spelar Pete många av instrumenten själv på plattan.

# 41 Ry Cooder "Paris, Texas" 1984

Detta är Ry Cooders soundtrack till Wim Wenders film “Paris, Texas”.

Ett av de märkligaste TV-upplevelser jag haft var när radioprofilen Stefan Wermelin dök upp i Musikbörsen och presenterade en upptäckt:

Om man spelar Paris,Texas-soundtracket samtidigt med Blind Willie Johnson (f.1897), så låter det bra ihop!

Hemligheten (som jag förstår det) ligger dels i det gemensamma användandet av, den för slide populära öppna D-stämningen AKA Vestapol (DADF#AD), dels i det medvetna och genom valet av avslutande låt öppna redovisandet av var inspirationen hämtats.

Cooder har kallat Blind Willie´s “Dark Was the Night, Cold Was the Ground” : “The most transcendent piece in all American music”.

OXFORD Dictionary:

transcendent tranˈsendənt

adjective

beyond or above the range of normal or merely physical human experience : the search for a transcendent level of knowledge.

• surpassing the ordinary; exceptional : the conductor was described as a “transcendent genius.”

• (of God) existing apart from and not subject to the limitations of the material universe. Often contrasted with immanent .

• (in scholastic philosophy) higher than or not included in any of Aristotle's ten categories.

• (in Kantian philosophy) not realizable in experience.

Ta gärna ovanstående som beskrivning även på Paris, Texas soundtrack.

Albumet är inspelat av Ry Cooder tillsammans med David Lindley och Jim Dickinson och kan naturligtvis inte bli annat än bra med dessa tre personer inblandade. Eftersom kvalitén på inspelnigar på 20- 30-talet hade sina begränsningar är det dessutom en kulturgärning.

Men det vore reduktionistiskt att inte ge skivan ett egenvärde. Cooder lyfter med skarp blick fram ett tema ur Blind Willie´s låt och gör det till bärande i Paris, Texas ljudspår, snudd på rakt igenom. Harry Dean Stanton sjunger en mexikansk ballad så vackert och diverse Lindleyska spökljud bidrar till stämningen. Cooder visar, som alltid, att han är en av de största slide-gitarristerna.

Det är samtidigt Blind Willies enda chans att ta sig in på min Top 50-lista, något som blir svårt eller omöjligt för alla mina favoritartister verksamma eller i artistisk högform före LP-skivans era.

Men vänta! Är det inte Blind Willie Johnson som är med på den skiva av guld som färdas med rymdskeppet Voyager sedan upskjutet 1977. Voyager är avsett för kontakt med extra-terrestriala intelligenta varelser eller människor i en avlägsen framtid, fullastad med exempel på vår mänskliga kultur (Chuck Berry och Ludwig Van Beethoven fick också vara med).

Cooder igen: “I think this guy is one of these interplanetary world musicians - and there are only a few. Blind Willie Johnson is in the ether somewhere. He´s up there in the zone.”

#42 Tom Waits "Rain Dogs 1985

1985 var jag nyinflyttad i Malmö. På en vecka såg jag en nydebuterad Suzanne Vega, John Hiatt samt the Cramps på KB. Dessutom var jag på Tom Waits spelning på det nyinvigda Konserthuset.  Waits turnerade med musikerna från Rain Dogs, bla gitarristen Marc Ribot som attackerade sin gitarr med den mest hårdhänta teknik jag sett. Waits stampade takten i scengolvet och akustiken i lokalen var som gjord för att framhäva alla missljud i en dammig tramporgel och klangen i en marimba. 

Waits hade ett par år  tidigare, i samband med lika lysande “Swordfishtrombones”,  brutit med sitt dåvarande skivbolag, Asylum. Varför det blev så vet jag inte men jag minns en skivhandlare som beskrev SWFTRB som “väldigt konstig”.  Waits fick vänta över ett år innan ett skivbolag ville ge ut den och det verkade fullt förståeligt. 

Rain Dogs är en något nyktrare betraktelse. Anders Petersens omslagsbild är den perfekta illustrationen i sin svartvita form jämfört med swordfishtrones handkolorerade kabaré. Ett annat observandum är omslagets designmässiga likhet med Elvis Presleys första LP och The Clash´s London Calling.

Låtmaterialet är extremt bra och bygger främst på rytm. Kurt Weil och förkrigsblues är viktiga referenser.  Det galet uppsluppna blåset (tex anywhwere I hang my head) är som hämtad ur en begravningsparad i New Orleans. Keith Richards, som Waits samarbetar med för första gången här,  lyfter sig i håret och lyckas tillfälligt förnya Chuck Berrys gitarrfills i Union Square och det är overkligt bra. Waits förklarade samarbetet så  här:

“I was trying to explain "Big Black Mariah" [to Keith] and finally I started to move in a certain way and he said, "Oh, why didn't you do that to begin with? Now I know what you're talking about." It's like animal instinct.”

För Marc Ribot var det hans debut på ett större studiojobb och han har berättat att han länge trodde att alla spelade in skivor som Waits gjorde.  Men detta gjordes i mitten av 80-talet när i princip ingen sökte efter riktiga ljud. Waits instruktion till Ribot är obetalbar också den; “Play it like a midgets bar mitzva!”.

Rain Dogs är inspelad i New York. Waits skrev alla 19 spåren under en två månader lång period under vilken han gick omkring i gatumiljöerna och spelade in ljud som han sedan lyssnade på medan han skrev. 

Waits beskrevs ofta som en “särling”. Jag gillar inte det ordet.Waits förhållande till samhällets outsiders är kärleksfullt och han undviker exploatering genom att själv tillhöra utanförskapet. Men ofta känns han teatralisk och spelar en roll. Det balanseras kanske ändå på rätt sida och efterhand har jag accepterat det som Waits om inte medfödda, så förvärvade karaktär. Uppföljaren, “Franks Wild Years", bildar tillsammans med “Swordfishtrombones” och “Rain Dogs” en trilogi, men är relativt svag. Waits har sedan fortsatt att göra riktigt bra, ibland ännu mer utflippade skivor. 

En sak till: I Joshua Ferris utmärkta roman "Så fick vi se slutet", används uttrycket "Walking Spanish" i en helt ny betydelse, men Ferris gör ingen hemlighet av var Tom Mota, Benny Schassburger och co tagit det ifrån. 

#43 Let´s Active "Big Plans for Everybody" 1986

Mitch Easter är mest känd som tidiga REM´s producent (utmärkta Reckoning och Murmur) men i min bok är han framförallt katalysator för en större mängd amerikansk indiepop under en tid då den relevanta musikvärlden övervintrade i små reservat i North Carolina, Athens, LA och i Australien. Mitch är även den enda uthärdliga sologitarristen jämte Dinosaur Jr´s 

J. Mascis. Med sin studio, The Drive-In, var Mitch fullt upptagen med att spela in en hel generation av sydstatspop till lågpris. Hans egna band, Let´s Active, kom i andra hand och fick ibland karaktär av soloprojekt. Så är det med Let´s Actives tredje LP, Big Plans.... är bandets bästa med klockrena poplåtar som saknar tydliga 60-tals referenser och bildar något eget. Det är alltid pop men samtidigt är det informerat av rock. Allt balanseras av Easters ljusa sång. Bästa är Fell, In little Ways, Talking To Myself...

The dB´s , med barndomskompisen Chris Stamey, är en tydlig referens.

#37. Black Flag - "Damaged" (1981)

Här finns väl egentligen inte så mycket att säga. Bandnamnet - Black Flag - säger väl allt. Vissa bandnamn är bara helt mitt i prick. - De lyckas med att förmedla ett bands attityd och sound i bara ett eller två ord - så är fallet med Californiens egna, Black Flag. Dessutom hade BF redan vid sin start, 1977, en riktigt tung logga som sprayades friskt av skatarkidsen. Med fyra kraftiga staplar i svart eller rött som bildar en flagga - spred sig snabbt ryktet om U.S snabbaste och hårdaste band. Ja, BF var först. Inget band hade tidigare levererat ett sådant kaos.

Hjärnan bakom BF var den utbildade ingenjören Gregg Ginn. Det var han som skapade hardcore. Detta var nog inte hans tanke och inte heller något som han är stolt över. Enligt min research och läsning kring fenomenet G. Ginn så var han själv inte särskilt imponerad av punk- och noiserörelsen. Själv såg han mer upp till klassiska rock- och jazz-hjältar som Coltrane, Iommi och Hendrix. Detta kan man faktiskt höra vid en mer koncentrerad lyssning - här finns strukturer och riff-rundor som kan hänvisas till klassisk rock och jazz, men med en förkärlek till det avant-gardistiska.

Det tog fyrå år innan BF fick chansen att spela in sin första fullängdare - "Damaged". Vid detta laget hade bandet tagit sig igenom tre olika vokalister. Inspelningar från denna tid går att finna på samlingsskivan - "first four years", som nog är det bästa bandet har gjort faktiskt - men detta är trots allt en samling. Inför inspelningen av "Damaged" hade Ginn och hans högra hand, basisten Chuck Dukowski nyligen rekryterat Henry Rollins som ny vokalist till bandet. Henry Rollins, som idag är av kultstatus i dessa sammanhang, hade länge varit ett stort fan och sett de flesta av bandets spelningar. Rollins kunde alla texter till alla låtar redan innan inspelningen av plattan - vilket underlättade processen.

"Damaged" skulle egentligen släppas på ett storbolag men stoppades pga dess allt för våldsamma innehåll. Då valde Ginn att själv starta sitt egna bolag, SST, som kom att stå för många fina klassiska punksläpp de kommande åren (Minutemen, Meat Puppets, Husker Du etc...). SST första fullängdare blev alltså - "Damaged" från 1981. Vilken total knock-out denna platta är. Här ryms några av tidernas bästa punkspår någonsin. Lyssna bara på den inledande "Rise Above" med sina feta hockey-körer och Ginns kontroversiella riffande å solande, "Six Pack", "Tv Party" och "Gimmie Gimmie Gimmie" - vilken hitkavalkad. Det tidiga -80talet var så sinnes bra!

#44 Bob Dylan "John Wesley Harding" 1968

Jag har massor av Dylan-skivor, kanske mer än av någon annan artist.. Ändå anser jag mig inte att vara något särskilt stort Dylan-fan. Det är för att dom som verkligen gillar Dylan gör det så mycket mera oreserverat och extremt. Nick Hornby har uttryckt det på samma sätt. Ofta är det dom skivor han gjort tillsammans med andra som en helhet som fungerat bäst. Favorit just nu är Live 1975 dubbeln från The Rolling Thunder Revue och så den här. Inspelad i Nashville med bl.a. Charles McCoy på bas. McCoy var Nashvilles 1:st call harmonicaplayer. Dylan spelar själv inget vidare munspel på JWH så det är lite kul att McCoy är med. Mest kända låt är All Along the Watchtower, mina favoriter är titelspåret och Dear Landlord men hela plattan håller. Med risk att låta ännu gubbigare vill jag påpeka att den värme som finns på vinylversionen har lyckats försvinna i senare digitala mastringar. För övrigt anser jag att Biograph-boxen är den finaste introduktionen till Dylan du kan få och att soundtracket till "I´m Not There" är lysande.

#45 Bob Marley & The Wailers "Exodus" 1977

Marley och hans hustru hade skjutits ner och sårats, offer för det politiska våldet på Jamaica. De två, tillsammans med The Wailers slog läger i London. Upplevde punken och kände samhörighet i utanförskap och protest. Låten Punky Reggae Party finns på fantastiska live-dubbeln "Babylon By Bus" från samma tid, men också som bonus spår på senare utgåvor av Exodus. Skivan är en extremt målmedveten produkt som blandar glädjen att vara vid liv med det miltanta, mörka och suggestiva. Föregångaren (mäktiga, men inte lika majestätiska), Rastaman Vibration, ligger kvar som en röd tröd över hela första sidan. Carlton Barrets militanta bastrumma i titellåten och i tex Jammin´var mode bland Jamaicas trummisar, men Carlton visar också, med integritet, att hans specialitet - One Drop-- hade något kvar att säga. Några som senare lyssnade in dom låtarna extra noga var Wyclef och Lauryn i Fugees.

I min formbara ungdom såg jag Marley på TV från Rockpalast. Jag hade aldrig hört något liknande, men behöver bara sätta på öppningsspåret, Natural Mystic, för att vara tillbaka i exakt samma sväng som jag hörde då. Familyman spelar inte en enda onödig not.

Jag skriver under på att Bob inte skulle klarat det utan sitt band, särskilt Familyman Barrett. Samtidigt skulle Bob nog blivit en superstjärna oavsett i vilken kultur han hade fötts i och oavsett musikstil. Efterföljaren Kaya är en obegripligt svag skiva och Survival har kanske sina stunder men annars fick vi vänta till Uprising innnan Marley hade något lika riktigt att förmedla igen.

#38. The Obsessed - "s/t" (1990)

Doom-snickrar'n, Scott "Wino" Weinrich har figurerat i många framgångsrika hårdrocksprojekt sedan tidigt -80 tal, då han också startade sitt första band - The Obsessed från Washington D.C. Wino är en ytterst respekterad herre i metal sammanhang och får sällan dålig respons för sina verk. Detta är dock en riktig och välförtjänt uppskattning. Han har alltid haft en känsla för kvalité. Men det band där han hitintills har lyckats bäst med att kombinera sina talanger är solklart - Obsessed. Bästa riffen och bästa låtskrivandet finns här. Och detta speciellt på bandets första platta efter återförenandet (Wino hade dessförinnan haft en ledande position i Saint Vitus), "s/t" från 1990. Man förstår snabbt att Obsessed måste ha föranlett hela Seattle scenen under -90 talet - speciellt Alice in Chains och Soundgarden. Men Obsessed hade inte en polerad ljudbild eller skumma taktbyten och neo-proggiga inslag som sina efterträdare. Nä, Obsessed handlade mer om ren rock-out, cock-out principer. Fast detta innebär inte att musiken är superenkel och rak. "Rock-out" inställningen ligger mer i produktionen och det naiva liret. En bra jämförelse är Black Sabbath - som i all musik Wino är involverad i. Mycket riff som vävs samman -hela tiden med en enkel rytmsektion.

En cool grej med Obsessed var att dem i början av sin karriär var lite "outsiders". De var ett sånt där band som aldrig hittade en stabil fan-bas. De var inte tillräckligt hårda för metalscenen och inte tillräckligt röjiga och snabba för hardcorescenen. Men de accepterades efter ett tag inom den mer punkiga hardcorescenen där de ofta delade scen tillsammans med Minor Threat och Black Flag.

Lyssna på: "Tombstone Highway" och "Forever Midnight"

#39. Karp - "self titled lp" (1997)

Vad skulle komma att vara mer naturligt än valet av min 39:a. Inget, skulle jag vilja säga. Det är schysst med röda trådar men kan ibland bli litta tradet - men shit the same. Här är den i alla fall - Olympia , Washingtons egna hjältar - Karp, med sitt självbetitlade album från -97. Deras tredje platta i raden. Hooooly Shiiiiiit! Detta är abslout en av tidernas tyngsta plattor utan tvekan. Redan från skivans start hör man hur killarna (en stadig trio) totalt mishandlar sina instrument men hela tiden med ett genialt å musikaliskt ursinne. Det är en sammanpressad rock-meteroit som lyssnaren möts av här - bas och gitarr smälter samman som i en fet smocka medan trummorna ligger som ett åskmoln i bakgrunden, tight som i ett par spandex. Jag var tidigare inne på den röda tråden av denna lilla recension. Jo, det är nämligen så här att sångaren och bassisten i Karp, Jared, gör idag sin musikaliska tjänsgöring i Melvins (se plats #40). Inte helt oväntat då dessa två band båda kommer från Olympia och soundmässigt inte är helt olika. Det bör oxå påtalas att Melvins med Jareds hjälp har nått oanade musikaliska höjder. Inte för att Melvins på något sätt hade svårt att bevisa detta förr men nu är det soundmässigt vassare. Jared är en stor talang (både fysiskt å psykiskt) - han har basspels- och sångkompetens som få. När jag såg honom tillsammans med Melvins på KB i Malmö för nått år sedan framförde han i mitten av konserten en free-stylad sånginsats gåendes bland publiken iklädd kaftan. Helt utan att blinka drog han igång motown-/gospel influerade toner och man stod bara där å gapade. Respekt!

Lyssna på: "Forget the minions", "D&D Fantasy" och "We ate sand".

#40 Coldplay - Viva la vida 2008

Globen i Stockholm augusti 2008 såg jag årets konsert med tusentals skrikande tonåringar och vuxna män och kvinnor som trängde sig för att komma så nära Chris Martin och Coldplay som möjligt. Tyvärr satt jag på läktaren, så jag hade ingen chans att armbåga mig fram till scenkanten. Men den enorma ljudbilden och scenografin nådde upp till där jag satt och säkert ända ut över hela stockholm.Mer bombastiskt och storslaget har jag sällan sett och hört, men med sådan publiknärvaro att man nästan kunde ta på musiken och dess framförare. Stora delen av låtvalet var hämtat från nya plattan "Viva la Vida" och med de låtarna, växte konserten till fulländande artisteri.

Köpte plattan i USA några månader innan och lyssnade mycket på den i bilen mellan Los Angeles och Las Vegas. Från början hittade jag inte rätt i den stora mäktiga produktionen allá Brian Eno. Men desto närmare Las Vegas vi kom, desto mer insåg jag vilket litet mästerverk denna platta är och den förtydligades som sagt med Globen konserten.

Coldplay har gjort ett flertal fantastiska låtar tidigare som Yellow, fix you, clocks, the hardest part, in my place, the scientist o.s.v. Men med konserten och dess enorma framförandet av framför allt Viva la Vidas låtar, hamnar den överst av alla Coldplays album.

Jag kan bara kapitulera för det storslagna.

#41 Willie Nile - Streets of New York 2007

Ibland letar men efter någonting nytt, någonting som man aldrig har hört förut. Något som exploderar, något som vänder upp och ner på musiken. Något som man genast vill höra mer av. Så plötsligt hör man någonting som är så traditionellt, förutsägbart, igenkännande, primitivt men så förbannat bra och äkta. New York baserade Willie har tidigare tidigare gjort 8-9 plattor med skiftande resultat. Willie turnerade tidigt med The Who och har gästspelat med många artister; Elvis Costello, Roger McGuinn, Lucinda Williams, Ian Hunter m.m.

Någon sa att Willie är som en-mans-Clash och en ny Bob Dylan i ett, kanske ligger det någonting i det. Det var länge sedan man hörde en sådan genuin inspelad traditionell rockmusik. Willie är ingen man som följer trender, utan spelar från sitt hjärtas inre, vilket man tydligt hör på "New York" plattan. Man kan nästan känna på spelglädjen. Det här är som sagt ingen "ny musik" men Willie visar att enkel New York rock kan vara helt underbar. Kolla även upp de två tidigare plattorna Willie Nile 1980 och Golden Down 1991

Bästa spår: Det får bli Best Friends Money Can Buy

#42 Patty Griffin - Living with ghosts 1996

Vissa artister är det svårt att välja vilket album som egentligen är bäst? Patty från Old Town main, USA, född 1964, har gjort flera bra album framför allt "Living with ghosts "Flaming Red" "100 kisses" och senaste "Children running through" (som man absolut bör kolla upp också). Patty rör sig i Amerikanska folkmusiken och i samma klass som Emmylou Harris, Linda Ronstadt och Bruce Springsteen och sällar sig i absoluta toppen i singer songwriter facket. Hennes sånger har gjorts av ett flertalet artister och man kan förstå varför.

Jag har valt "Living with Ghosts"som är hennes första album och som är helt inspelat akustiskt och fångar hennes röstresurser på ett fantastiskt sätt. Det är lätt att ta till tårarna över hur vackert allting låter när Patty sjunger med sådan närvarå, kraft och känslighet. Gillar man kvinnliga "folksingers" så är Patty Griffin den bästa.

Bästa spår "Time will do the talking"

#46 Over The Edge - Wipers (1983)

Jag är beredd att instämma i Spotify-hypen men det finns en allt tydligare lucka i ett annars nära helgjutet utbud med åtminstone ett par plattor av annars smala band och utbudet på jazz är nära heltäckande. Lätt då att överse med smärre missar som tex Wipers och Del-Lords, Gingersol och screaming Blue Messiahs. 

Ensak är säker: Greg Sage kunde inte bry sig mindre. Han var från början självständig och oberoende genom tillgång till skivindustrins produktionsmedel genom sin far. Wipers behövde därmed inte följa den utstakade vägen med skivsläpp och efterföljande turné. I och med det blev dom anklagade för att inte vara äkta punkare. Wipers, bildat 1977 i Portland,  Oregon, var från början enbart ett studioprojekt och med en mera experimentell framtoning. Vid tiden för Over the Edge var det istället en mörk och hård rock n´roll med ett par riktiga rökare som Romeo och Now is the Time. Eventuellt finns en del Wipers-material upplagt på youtube, ni vet sådana där klipp som är en stillbild på en skivetikett med bara musik. 

NME avslutade sin recension av återutgivningen (1986) av " Over the edge" med orden "Purchase this album and watch your stereo burn!" Skivbolaget (Enigma) fick en massa pengar över efter framgången med the Smithereens första fullängdare och detta finansierade bl.a. Over the edge och plattan gjordes tillgänglig på allvar. Kurt Cobain gjorde aldrig någon hemlighet av sin musikaliska tacksamhetsskuld till Sage och hade upprepade erbjudanden till Sage om att dela Nirvanas scen samt gjorde flera covers på Wipers-låtar, bl. a D-7.

Over the edge  är furiös desperat men också bitvis vacker rock. Omslaget säger kanske inte allt. En närbild på en SG (stämd i öppen D, misstänker jag) rakt över ett par skitiga gitarrmickar. 

Omslaget tryckt på en t-shirt brukar bäras av J.Mascis, tex under det lysande framträdandet av ett återförenat Dinosaur Jr i Rollins Tv-show. Går det att bli creddigare än så?