“Watch it separate, in two”.
Så inleder Jay Farrar “Fifteen Keys”, en låt som ligger lite undanskymd på Uncle Tupelos sista skiva; Anodyne. Tupelo fullkomligt vände ut och in på sig själva för att åstadkomma Anodyne som i mitt tycke är ett anspråkslöst mästerverk.
1992 gjorde man under Peter Bucks mentorskap en demobetonad platta bestående till hälften av covers av traditionella låtar med betoning på appalachiansk folkmusik. Tweedy har berättat att man lånade originalmusiken på biblioteket. Det kunde vem som helst har gjort men Uncle Tupelo var alltid ett passionerat band och man tog sig an de här låtarna med passionen i ett upplevt delat utanförskap med alkoholisten i ”Moonshiner” och gruvarbetarna i ”Coalminers”. Det var också här som Jeff Tweedy steg fram som frontfigur med lysande sånginsatser och egna låtar. Man började stämma ner gitarrerna i Neil Young´s dubbla Drop D och Öppen G-stämning. Jag ser ”March 19-20, 1992” som en ambitiös förberedelse eller språngbräda för Anodyne.
Anodyne är inspelad live i studio utan pålägg, med bara en tagning för varje låt (källa: Wikipedia). Det är var en billig skiva att göra men utan den påtagliga lågbudgetkänsla som kännetecknade ”March 19-20, 1992”
Brian Paulson producerade. Den DOGMA-liknande approachen leddde till en ytterst tillfredställande organisk ljudbild. Det krävde att man tog in en extra musiker. Förskjutningen av roller i och med tre nya medlemmar kan man spekulera kring som i familjeterapi eller kommunikationsanalys. Många har åsikter om denna process.
Jag hajade till när Son Volt spelade Zeppelins ”Communication Breakdown” som extranummer på KB en gång. Kunde det vara ett svar på att Wilco ett halvår tidigare hade gjort Zep´s ”Immigrant Song”?
För att knyta an till inledningen: Uncler Tupelo turnerade ett tag med den nya sättningen men splittrades sedan i Son Volt respektive Wilco. Son Volt behöll Brian Paulson som producent och Wilco tog med sig rytmsektionen. Båda banden fortsatte att göra fantastiska skivor. Son Volts första (”Trace”) är min favorit. Den ställde på ett andäktigt nostalgiskt vis in ljuset på en förlorad era av 50-talets industriorter i mellanvästern. Det ekar av brustna relationer. Både skivomslagsestetiken som ljudbild och texter är mörka saker. Farrar är humorbefriad men balanserar här på rätt sida tråkigheten och en Bigsby-utrustad Les Paul Gold Top förgyller.
Wilco började som en förlängning av Tupelo i alt. country-branchen men har sedan utvecklats till ett av de mest intressanta och svårdefinierade banden i modern tid. Yankee Hotel Foxtrot är deras svar på Big Stars splittrade och ångestfyllda ”3rd” och föregick med apokalyptisk verkan 010911 och dess efterverkningar med låtar som ”War on War” och ”Ashes of American Flags”. Efter att ha dumpats av skivbolaget gjorde Wilco succé med "Yankee Hotel Foxtrot" som gratis nedladdningsbar fil och är därmed internethistoria. Och på sjätte studioalbumet,”Sky Blue Sky”, låter flera låtar som en konversation med en älskad person. Wilco är i högsta grad ett band som fortfarande utvecklas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar