#36. Rites Of Spring - "s/t" (1985)

Vem f%n kom på begreppet "emotional hardcore" - EMO? Så urbota fånigt - så totalt meningslöst. Antingen är det hardcore eller inte - där finns inga mellanting. Man ryser riktigt när man hör det. Idag förknippas begreppet med poster-pojkband som Fall Out Boy och My Chemical Romance om jag förstått det rätt. Vilket i sig då innebär någon form av fånig struttig (nej...jag vill inte säga punk, detta är musik som tillverkas i syfte för att säljas å spelas i radio så mycketsom möjligt) rock/pop som är totalt ihålig med en tillhörande stilkultur bestående av svartfärgat hängande hår med alldeles för lång lugg. Och än mer ihåligt är det samband som begreppet EMO tydligen uppstått.

År 1985 släppte Washington D.C bandet, Rites Of Spring sitt debutalster (s/t). Denna recenserades i en lokal tidning där skribenten tydligen hade aningen svårt att placera bandets sound - och härmed skapades "emo". För det första är inte R.O.S hardcore och för det andra är det inte speciellt emotionellt på det sättet som många uppfattar begreppet. Jag tror det handlade mycket om att frontmannen, Guy Picciotto (yepp, alldeles riktigt...senare i Fugazi) valde att skriva texter som inte bara handlade om "orättvisor, drog- och samhällspolitik" utan vände sig istället in mot sig själv. Men om detta ska vara ett kriterie för att få stämpeln "emotionell" så är det rätt många rockartister och - band som ligger illa till. Och som ni säkert förstår har begreppet utvidgats något brutalt utifrån sin utgångspunkt. R.O.S har inte en tillstymmelse till likhet med Fall Out Boy etc, inte på något plan - jag tror inte dagens unga ens har hört talas om R.O.S om jag ska vara ärlig. Nä, R.O.S är en helt annan potatis. Tänk dig ett stökigare amerikanskt The Ruts som spelar medleys på XTC - och Sonic Youth låtar, så låter R.O.S ...ungefär. Å du... det är jevvlit' bra.

lyssna på: "For want of" och "All there is".

# 39 Pete Yorn - music for the morning after 2001

Pete Yorn (född i New Jersey) upptäcktes väl mer eller mindre efter ett soundtrack till filmen "Me, myself & Irene". Men Grabben kan mer en bara göra soundtrack. Första plattan (vilket är klart hans bästa hittils, låg för övrigt också på 111 plats på Billbordlistan) är riktigt bra och här finns ett sound som kan härledas någonstans i Nirvana /Velvet underground/Weezer land men med mycket mer popigare touch. Pete´s röst är för övrigt lysande och det låter ibland lite som om Kurt Cobain har varit en stor inspirationskälla. Favorit låt får nog bli "Closet", men här finns en hel del alster att låta sig förföras med.

Förövrigt spelar Pete många av instrumenten själv på plattan.

# 41 Ry Cooder "Paris, Texas" 1984

Detta är Ry Cooders soundtrack till Wim Wenders film “Paris, Texas”.

Ett av de märkligaste TV-upplevelser jag haft var när radioprofilen Stefan Wermelin dök upp i Musikbörsen och presenterade en upptäckt:

Om man spelar Paris,Texas-soundtracket samtidigt med Blind Willie Johnson (f.1897), så låter det bra ihop!

Hemligheten (som jag förstår det) ligger dels i det gemensamma användandet av, den för slide populära öppna D-stämningen AKA Vestapol (DADF#AD), dels i det medvetna och genom valet av avslutande låt öppna redovisandet av var inspirationen hämtats.

Cooder har kallat Blind Willie´s “Dark Was the Night, Cold Was the Ground” : “The most transcendent piece in all American music”.

OXFORD Dictionary:

transcendent tranˈsendənt

adjective

beyond or above the range of normal or merely physical human experience : the search for a transcendent level of knowledge.

• surpassing the ordinary; exceptional : the conductor was described as a “transcendent genius.”

• (of God) existing apart from and not subject to the limitations of the material universe. Often contrasted with immanent .

• (in scholastic philosophy) higher than or not included in any of Aristotle's ten categories.

• (in Kantian philosophy) not realizable in experience.

Ta gärna ovanstående som beskrivning även på Paris, Texas soundtrack.

Albumet är inspelat av Ry Cooder tillsammans med David Lindley och Jim Dickinson och kan naturligtvis inte bli annat än bra med dessa tre personer inblandade. Eftersom kvalitén på inspelnigar på 20- 30-talet hade sina begränsningar är det dessutom en kulturgärning.

Men det vore reduktionistiskt att inte ge skivan ett egenvärde. Cooder lyfter med skarp blick fram ett tema ur Blind Willie´s låt och gör det till bärande i Paris, Texas ljudspår, snudd på rakt igenom. Harry Dean Stanton sjunger en mexikansk ballad så vackert och diverse Lindleyska spökljud bidrar till stämningen. Cooder visar, som alltid, att han är en av de största slide-gitarristerna.

Det är samtidigt Blind Willies enda chans att ta sig in på min Top 50-lista, något som blir svårt eller omöjligt för alla mina favoritartister verksamma eller i artistisk högform före LP-skivans era.

Men vänta! Är det inte Blind Willie Johnson som är med på den skiva av guld som färdas med rymdskeppet Voyager sedan upskjutet 1977. Voyager är avsett för kontakt med extra-terrestriala intelligenta varelser eller människor i en avlägsen framtid, fullastad med exempel på vår mänskliga kultur (Chuck Berry och Ludwig Van Beethoven fick också vara med).

Cooder igen: “I think this guy is one of these interplanetary world musicians - and there are only a few. Blind Willie Johnson is in the ether somewhere. He´s up there in the zone.”

#42 Tom Waits "Rain Dogs 1985

1985 var jag nyinflyttad i Malmö. På en vecka såg jag en nydebuterad Suzanne Vega, John Hiatt samt the Cramps på KB. Dessutom var jag på Tom Waits spelning på det nyinvigda Konserthuset.  Waits turnerade med musikerna från Rain Dogs, bla gitarristen Marc Ribot som attackerade sin gitarr med den mest hårdhänta teknik jag sett. Waits stampade takten i scengolvet och akustiken i lokalen var som gjord för att framhäva alla missljud i en dammig tramporgel och klangen i en marimba. 

Waits hade ett par år  tidigare, i samband med lika lysande “Swordfishtrombones”,  brutit med sitt dåvarande skivbolag, Asylum. Varför det blev så vet jag inte men jag minns en skivhandlare som beskrev SWFTRB som “väldigt konstig”.  Waits fick vänta över ett år innan ett skivbolag ville ge ut den och det verkade fullt förståeligt. 

Rain Dogs är en något nyktrare betraktelse. Anders Petersens omslagsbild är den perfekta illustrationen i sin svartvita form jämfört med swordfishtrones handkolorerade kabaré. Ett annat observandum är omslagets designmässiga likhet med Elvis Presleys första LP och The Clash´s London Calling.

Låtmaterialet är extremt bra och bygger främst på rytm. Kurt Weil och förkrigsblues är viktiga referenser.  Det galet uppsluppna blåset (tex anywhwere I hang my head) är som hämtad ur en begravningsparad i New Orleans. Keith Richards, som Waits samarbetar med för första gången här,  lyfter sig i håret och lyckas tillfälligt förnya Chuck Berrys gitarrfills i Union Square och det är overkligt bra. Waits förklarade samarbetet så  här:

“I was trying to explain "Big Black Mariah" [to Keith] and finally I started to move in a certain way and he said, "Oh, why didn't you do that to begin with? Now I know what you're talking about." It's like animal instinct.”

För Marc Ribot var det hans debut på ett större studiojobb och han har berättat att han länge trodde att alla spelade in skivor som Waits gjorde.  Men detta gjordes i mitten av 80-talet när i princip ingen sökte efter riktiga ljud. Waits instruktion till Ribot är obetalbar också den; “Play it like a midgets bar mitzva!”.

Rain Dogs är inspelad i New York. Waits skrev alla 19 spåren under en två månader lång period under vilken han gick omkring i gatumiljöerna och spelade in ljud som han sedan lyssnade på medan han skrev. 

Waits beskrevs ofta som en “särling”. Jag gillar inte det ordet.Waits förhållande till samhällets outsiders är kärleksfullt och han undviker exploatering genom att själv tillhöra utanförskapet. Men ofta känns han teatralisk och spelar en roll. Det balanseras kanske ändå på rätt sida och efterhand har jag accepterat det som Waits om inte medfödda, så förvärvade karaktär. Uppföljaren, “Franks Wild Years", bildar tillsammans med “Swordfishtrombones” och “Rain Dogs” en trilogi, men är relativt svag. Waits har sedan fortsatt att göra riktigt bra, ibland ännu mer utflippade skivor. 

En sak till: I Joshua Ferris utmärkta roman "Så fick vi se slutet", används uttrycket "Walking Spanish" i en helt ny betydelse, men Ferris gör ingen hemlighet av var Tom Mota, Benny Schassburger och co tagit det ifrån.