#50 Dickies (Dawn of the Dickies) 1979

Vissa låtskrivare låter sig inspireras och plockar det bästa av det bästa, förvaltar detta sedan på ett sådant sätt att en välförtjänt framgång och geniun "cred" skapas. Andra ...ja de väljer att inte se någon skillnad på detta och ren efterapning (se även "stöld"). Jag vill inte nämna några namn här (ehhh..Billy Armstrong ...ooppss). När det gäller fenomenet efterapning tycks det alltid som kandidaterna väljer de mest ouppnåeliga uppgifter. Ta bara exemplet med Leo Phillips, sångare och låtskrivare i det legendariska amerikanska punkbandet - The Dickies. Han lyckades med en säregen "cartooni" sångröst övertyga hela Brittanien om att U.S punken håller i ledarflaggan. Det är klart att man vill gå i samma fotspår som honom, inge' snack. Men samtidigt måste man som artist ta sig vatten över huvudet. Att ta efter genier kräver fingertoppskänsla.....det kan nämligen gå åt helvete. Så jag säger det bara en gång - Green Day med Billy i spetsen; testa nått nytt, det är dags nu. Men nu över till väsentligheterna.....The Dickies hade inte bara en genial sångare/låtskrivare utan även ett back-up band av världsklass - Stan Lee, Chuck Wagon, Billy Club och Karlos Kaballero. "Dawn of the Dickies" är bandets andra platta i raden, efter den superba "the incredible shrinking dickies". Här samlas tio låtar som knockar skiten ur all U.S "70' punk" som man hör idag. Här finns allt - hela kostcirkeln. Här blandas det friskt - feta keyboard/orgel anslag varvas med blixtrande gitarriff/slingor och med en tight rytmsektion däremellan. Och det är hits vi snackar om här. Det är låtar som skulle kunna spelas i Svensk Radio om den inte bestått av en inskränkt panel (lite på skoj, lite allvar). Ärligt talat vem kan motstå låtar som - "Fan mail", "Manny, Moe & Jack" och "(i'm stuck in a pagoda with) Tricia Toyota" med sina fantastiska kines-intervaller på keysen. Detta är klassiska låtar som fastnar. Detta är musik i världsklass - musik för alla - punkare eller icke punkare. Det är tidlöst eller "timeless" som man säger där borta.

#48 Thin Lizzy (Bad reputation) 1977

Jag Björn och Stefan i Björns rum 1977, på med vinylen på tanberg skivspelaren och fram med corrone pinnarna, fan va bra vi var och vilka solon vi drog av. Vi körde även "corronegitarrer" med Backman turner overdrive, Ramones, Foghat, Status quo o.s.v.

Jag var rätt inne på "hårdrock" innan punken kom 77. Deep Purple, "status qou", Aerosmith. När jag nu 31 år senare försöker ta ut dom 50 bästa plattorna dyker Thin lizzy och framför allt Bad reputation plattan upp i huvudet. Fan jag får nog lyssna igen på den. . Wow jag gillar forfarande det här!!!!

Nostalgi? kanske med plattan har betytt någonting då jag nästan har lust att ta fram corrone pinnarna igen.

#49 Eels (Daisies of the galaxy) 1999

En platta som jag första gången hörde, inte riktigt kunde ta till mig men oj vad jag med tiden har spelat denna platta. "Barnsliga" poplåtar blandat med egensinnigt spelande och enligt mig coolt producerat. Mark Oliver Everett är en finurlig låt och textförfatter som verkligen jag gillar. Eels hat gjort 8 plattor (tror jag) förutom live och samlingsplattor men har missat några av dom. Fast av dom 4 plattor jag har så är det "Daisies of the galaxy"som är starkast.

#50 The knack (Get the Knack) 1979

Vad är det som gör att man gillar en viss låt eller grupp/artist? Samma sak som gör att man gillar en viss mat? eller en viss färg? Ja, förmodligen, men det är också rätt tajming i tiden, kompisar, radio, omslag m.m. Varför skriver jag om detta då? jo, The Knack är ett band som många tycker suger och en del (inklusive mig själv) älskar. Här finns ett gäng underbara poplåtar; My sharona, Your number or your name, Oh Tara, Good girls don´t, That´s what the little girls do. Kan inte annat än att förundras över att dessa kliniska gitarrer kan få det att låta så mycket power. Men så hade bandet också en av dom grymmaste trummisarna jag har hört (top 3 på min bästa trummis lista) Bruce Gary. Hittade en bok från 1983 "The new Rolling stone record guide som skriver om Detta band och album. Betyg "fyrkant" som innerbär; Worthless records that never (or should never have been created. Reserved for the most bathetic bathwater. Tja, smaken är som baken men den är värd denna 50 plats för mig.