#43 Let´s Active "Big Plans for Everybody" 1986

Mitch Easter är mest känd som tidiga REM´s producent (utmärkta Reckoning och Murmur) men i min bok är han framförallt katalysator för en större mängd amerikansk indiepop under en tid då den relevanta musikvärlden övervintrade i små reservat i North Carolina, Athens, LA och i Australien. Mitch är även den enda uthärdliga sologitarristen jämte Dinosaur Jr´s 

J. Mascis. Med sin studio, The Drive-In, var Mitch fullt upptagen med att spela in en hel generation av sydstatspop till lågpris. Hans egna band, Let´s Active, kom i andra hand och fick ibland karaktär av soloprojekt. Så är det med Let´s Actives tredje LP, Big Plans.... är bandets bästa med klockrena poplåtar som saknar tydliga 60-tals referenser och bildar något eget. Det är alltid pop men samtidigt är det informerat av rock. Allt balanseras av Easters ljusa sång. Bästa är Fell, In little Ways, Talking To Myself...

The dB´s , med barndomskompisen Chris Stamey, är en tydlig referens.

#37. Black Flag - "Damaged" (1981)

Här finns väl egentligen inte så mycket att säga. Bandnamnet - Black Flag - säger väl allt. Vissa bandnamn är bara helt mitt i prick. - De lyckas med att förmedla ett bands attityd och sound i bara ett eller två ord - så är fallet med Californiens egna, Black Flag. Dessutom hade BF redan vid sin start, 1977, en riktigt tung logga som sprayades friskt av skatarkidsen. Med fyra kraftiga staplar i svart eller rött som bildar en flagga - spred sig snabbt ryktet om U.S snabbaste och hårdaste band. Ja, BF var först. Inget band hade tidigare levererat ett sådant kaos.

Hjärnan bakom BF var den utbildade ingenjören Gregg Ginn. Det var han som skapade hardcore. Detta var nog inte hans tanke och inte heller något som han är stolt över. Enligt min research och läsning kring fenomenet G. Ginn så var han själv inte särskilt imponerad av punk- och noiserörelsen. Själv såg han mer upp till klassiska rock- och jazz-hjältar som Coltrane, Iommi och Hendrix. Detta kan man faktiskt höra vid en mer koncentrerad lyssning - här finns strukturer och riff-rundor som kan hänvisas till klassisk rock och jazz, men med en förkärlek till det avant-gardistiska.

Det tog fyrå år innan BF fick chansen att spela in sin första fullängdare - "Damaged". Vid detta laget hade bandet tagit sig igenom tre olika vokalister. Inspelningar från denna tid går att finna på samlingsskivan - "first four years", som nog är det bästa bandet har gjort faktiskt - men detta är trots allt en samling. Inför inspelningen av "Damaged" hade Ginn och hans högra hand, basisten Chuck Dukowski nyligen rekryterat Henry Rollins som ny vokalist till bandet. Henry Rollins, som idag är av kultstatus i dessa sammanhang, hade länge varit ett stort fan och sett de flesta av bandets spelningar. Rollins kunde alla texter till alla låtar redan innan inspelningen av plattan - vilket underlättade processen.

"Damaged" skulle egentligen släppas på ett storbolag men stoppades pga dess allt för våldsamma innehåll. Då valde Ginn att själv starta sitt egna bolag, SST, som kom att stå för många fina klassiska punksläpp de kommande åren (Minutemen, Meat Puppets, Husker Du etc...). SST första fullängdare blev alltså - "Damaged" från 1981. Vilken total knock-out denna platta är. Här ryms några av tidernas bästa punkspår någonsin. Lyssna bara på den inledande "Rise Above" med sina feta hockey-körer och Ginns kontroversiella riffande å solande, "Six Pack", "Tv Party" och "Gimmie Gimmie Gimmie" - vilken hitkavalkad. Det tidiga -80talet var så sinnes bra!

#44 Bob Dylan "John Wesley Harding" 1968

Jag har massor av Dylan-skivor, kanske mer än av någon annan artist.. Ändå anser jag mig inte att vara något särskilt stort Dylan-fan. Det är för att dom som verkligen gillar Dylan gör det så mycket mera oreserverat och extremt. Nick Hornby har uttryckt det på samma sätt. Ofta är det dom skivor han gjort tillsammans med andra som en helhet som fungerat bäst. Favorit just nu är Live 1975 dubbeln från The Rolling Thunder Revue och så den här. Inspelad i Nashville med bl.a. Charles McCoy på bas. McCoy var Nashvilles 1:st call harmonicaplayer. Dylan spelar själv inget vidare munspel på JWH så det är lite kul att McCoy är med. Mest kända låt är All Along the Watchtower, mina favoriter är titelspåret och Dear Landlord men hela plattan håller. Med risk att låta ännu gubbigare vill jag påpeka att den värme som finns på vinylversionen har lyckats försvinna i senare digitala mastringar. För övrigt anser jag att Biograph-boxen är den finaste introduktionen till Dylan du kan få och att soundtracket till "I´m Not There" är lysande.

#45 Bob Marley & The Wailers "Exodus" 1977

Marley och hans hustru hade skjutits ner och sårats, offer för det politiska våldet på Jamaica. De två, tillsammans med The Wailers slog läger i London. Upplevde punken och kände samhörighet i utanförskap och protest. Låten Punky Reggae Party finns på fantastiska live-dubbeln "Babylon By Bus" från samma tid, men också som bonus spår på senare utgåvor av Exodus. Skivan är en extremt målmedveten produkt som blandar glädjen att vara vid liv med det miltanta, mörka och suggestiva. Föregångaren (mäktiga, men inte lika majestätiska), Rastaman Vibration, ligger kvar som en röd tröd över hela första sidan. Carlton Barrets militanta bastrumma i titellåten och i tex Jammin´var mode bland Jamaicas trummisar, men Carlton visar också, med integritet, att hans specialitet - One Drop-- hade något kvar att säga. Några som senare lyssnade in dom låtarna extra noga var Wyclef och Lauryn i Fugees.

I min formbara ungdom såg jag Marley på TV från Rockpalast. Jag hade aldrig hört något liknande, men behöver bara sätta på öppningsspåret, Natural Mystic, för att vara tillbaka i exakt samma sväng som jag hörde då. Familyman spelar inte en enda onödig not.

Jag skriver under på att Bob inte skulle klarat det utan sitt band, särskilt Familyman Barrett. Samtidigt skulle Bob nog blivit en superstjärna oavsett i vilken kultur han hade fötts i och oavsett musikstil. Efterföljaren Kaya är en obegripligt svag skiva och Survival har kanske sina stunder men annars fick vi vänta till Uprising innnan Marley hade något lika riktigt att förmedla igen.