Marley och hans hustru hade skjutits ner och sårats, offer för det politiska våldet på Jamaica. De två, tillsammans med The Wailers slog läger i London. Upplevde punken och kände samhörighet i utanförskap och protest. Låten Punky Reggae Party finns på fantastiska live-dubbeln "Babylon By Bus" från samma tid, men också som bonus spår på senare utgåvor av Exodus. Skivan är en extremt målmedveten produkt som blandar glädjen att vara vid liv med det miltanta, mörka och suggestiva. Föregångaren (mäktiga, men inte lika majestätiska), Rastaman Vibration, ligger kvar som en röd tröd över hela första sidan. Carlton Barrets militanta bastrumma i titellåten och i tex Jammin´var mode bland Jamaicas trummisar, men Carlton visar också, med integritet, att hans specialitet - One Drop-- hade något kvar att säga. Några som senare lyssnade in dom låtarna extra noga var Wyclef och Lauryn i Fugees.
I min formbara ungdom såg jag Marley på TV från Rockpalast. Jag hade aldrig hört något liknande, men behöver bara sätta på öppningsspåret, Natural Mystic, för att vara tillbaka i exakt samma sväng som jag hörde då. Familyman spelar inte en enda onödig not.
Jag skriver under på att Bob inte skulle klarat det utan sitt band, särskilt Familyman Barrett. Samtidigt skulle Bob nog blivit en superstjärna oavsett i vilken kultur han hade fötts i och oavsett musikstil. Efterföljaren Kaya är en obegripligt svag skiva och Survival har kanske sina stunder men annars fick vi vänta till Uprising innnan Marley hade något lika riktigt att förmedla igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar