#39 Throwing Muses, obetitlad. 1986

Denna skiva med Throwing muses, deras debut utan namn, fick jag med mig i fel konvolut från skivaffären Jukebox i Malmö ca 1987. Det var då ett band helt utan spärrar och begränsningar i form av tankar om hur andra kan uppfatta deras musik. Och det räcker väldigt långt för det är en så befriande upplevelse att lyssna på och det är ovanligt att denna kvalitet sammanfaller med någorlunda förmåga att uttrycka sig musikaliskt. Hos Throwing Muses fanns den förmågan i överflöd. Dom förstod inte varför skivbolaget (4AD) skickade på dom en producent. Ville bolaget inte att dom skulle låta som dom gjorde?

Kristin Hersh var antagligen inte psykiskt frisk. Hon har en bipolär sjukdom och tvingades ibland medicinera med Litium och det var stundtals tragiskt i hennes social liv. Hon och Tanya Donelly är styvsystrar på något sätt. I TM står Tanya i bakgrunden men brukade ha med en låt på varje skiva. På debuten heter den låten Green. Jag kan tänka mig att det var omvälvande för henne att få in yrvädret Kristin i barndomshemmet och att hon med stora ögon lät sig påverkas. Tillsammans flög dom ut i världen och förändrade den. I min fantasi fanns det energi nog i mötet och denna upplevelse att ladda upp Throwing Muses för denna platta och ett par till. Prestigefylda brittiska 4AD signade TM som första amerikanska grupp. 4AD signade senare även Pixies som brukade spela ihop med TM. Pixies framgångar (med samma bolag och producent) kom dock med “Doolittle” att överglänsa TM både kommersiellt och artistiskt, från att i början ha varit dött lopp.

Throwing Muses debutskiva såldes slut 1990 men finns sedan 1998 i sin helhet på 2CD-boxen “In a Doghouse”. Det är dom första 10 låtarna på den utgåvan som är den obetitlade debuten och dom kan man köpa separat på iTunes store eller hitta på Spotify (Tack!).

Men under nästan hela 90-talet gick det alltså inte att få tag på TM´s debut. Den hade överhuvudtaget aldrig getts ut i USA. Det känns lite konstigt med tanke på den höga påverkan på samtida alterantivrock den hade, bl.a med Tanya Donelly som gitarrist i Breeders och ledare för Belly. Just Bellys “Feed the Tree”, från 1993, är en fantastisk låt som jag har uptäckt helt nyligen. Det finns ett Youtube-klipp där Throwing Muses utmärkta bassist, Leslie Langston, spelar bas på den. På TM´s debut har hon ett fint fender-jazz ljud som dom som mastrade om för CD tyvärr inte lyckades eller ville bevara.

Tidiga Throwing Muses var fritt flytande emotioner och det är nog det som gör att jag gärna återvänder till den här skivan.

Men vems emotioner? Kristin Hersh har fortsatt med bandnamnet och har en väldigt sympatisk hemsida där hon släpper nytt material i en rasande takt. Hon verkar ha lugnat ner sig betydligt med foton på blommor och hundar. Det känns bra.

#40 Uncle Tupelo "Anodyne", 1993

“Watch it separate, in two”.

Så inleder Jay Farrar “Fifteen Keys”, en låt som ligger lite undanskymd på Uncle Tupelos sista skiva; Anodyne. Tupelo fullkomligt vände ut och in på sig själva för att åstadkomma Anodyne som i mitt tycke är ett anspråkslöst mästerverk.

1992 gjorde man under Peter Bucks mentorskap en demobetonad platta bestående till hälften av covers av traditionella låtar med betoning på appalachiansk folkmusik. Tweedy har berättat att man lånade originalmusiken på biblioteket. Det kunde vem som helst har gjort men Uncle Tupelo var alltid ett passionerat band och man tog sig an de här låtarna med passionen i ett upplevt delat utanförskap med alkoholisten i ”Moonshiner” och gruvarbetarna i ”Coalminers”. Det var också här som Jeff Tweedy steg fram som frontfigur med lysande sånginsatser och egna låtar. Man började stämma ner gitarrerna i Neil Young´s dubbla Drop D och Öppen G-stämning. Jag ser ”March 19-20, 1992” som en ambitiös förberedelse eller språngbräda för Anodyne.

Anodyne är inspelad live i studio utan pålägg, med bara en tagning för varje låt (källa: Wikipedia). Det är var en billig skiva att göra men utan den påtagliga lågbudgetkänsla som kännetecknade ”March 19-20, 1992”

Brian Paulson producerade. Den DOGMA-liknande approachen leddde till en ytterst tillfredställande organisk ljudbild. Det krävde att man tog in en extra musiker. Förskjutningen av roller i och med tre nya medlemmar kan man spekulera kring som i familjeterapi eller kommunikationsanalys. Många har åsikter om denna process.

Jag hajade till när Son Volt spelade Zeppelins ”Communication Breakdown” som extranummer på KB en gång. Kunde det vara ett svar på att Wilco ett halvår tidigare hade gjort Zep´s ”Immigrant Song”?

För att knyta an till inledningen: Uncler Tupelo turnerade ett tag med den nya sättningen men splittrades sedan i Son Volt respektive Wilco. Son Volt behöll Brian Paulson som producent och Wilco tog med sig rytmsektionen. Båda banden fortsatte att göra fantastiska skivor. Son Volts första (”Trace”) är min favorit. Den ställde på ett andäktigt nostalgiskt vis in ljuset på en förlorad era av 50-talets industriorter i mellanvästern. Det ekar av brustna relationer. Både skivomslagsestetiken som ljudbild och texter är mörka saker. Farrar är humorbefriad men balanserar här på rätt sida tråkigheten och en Bigsby-utrustad Les Paul Gold Top förgyller.

Wilco började som en förlängning av Tupelo i alt. country-branchen men har sedan utvecklats till ett av de mest intressanta och svårdefinierade banden i modern tid. Yankee Hotel Foxtrot är deras svar på Big Stars splittrade och ångestfyllda ”3rd” och föregick med apokalyptisk verkan 010911 och dess efterverkningar med låtar som ”War on War” och ”Ashes of American Flags”. Efter att ha dumpats av skivbolaget gjorde Wilco succé med "Yankee Hotel Foxtrot" som gratis nedladdningsbar fil och är därmed internethistoria. Och på sjätte studioalbumet,”Sky Blue Sky”, låter flera låtar som en konversation med en älskad person. Wilco är i högsta grad ett band som fortfarande utvecklas.