#38. The Obsessed - "s/t" (1990)

Doom-snickrar'n, Scott "Wino" Weinrich har figurerat i många framgångsrika hårdrocksprojekt sedan tidigt -80 tal, då han också startade sitt första band - The Obsessed från Washington D.C. Wino är en ytterst respekterad herre i metal sammanhang och får sällan dålig respons för sina verk. Detta är dock en riktig och välförtjänt uppskattning. Han har alltid haft en känsla för kvalité. Men det band där han hitintills har lyckats bäst med att kombinera sina talanger är solklart - Obsessed. Bästa riffen och bästa låtskrivandet finns här. Och detta speciellt på bandets första platta efter återförenandet (Wino hade dessförinnan haft en ledande position i Saint Vitus), "s/t" från 1990. Man förstår snabbt att Obsessed måste ha föranlett hela Seattle scenen under -90 talet - speciellt Alice in Chains och Soundgarden. Men Obsessed hade inte en polerad ljudbild eller skumma taktbyten och neo-proggiga inslag som sina efterträdare. Nä, Obsessed handlade mer om ren rock-out, cock-out principer. Fast detta innebär inte att musiken är superenkel och rak. "Rock-out" inställningen ligger mer i produktionen och det naiva liret. En bra jämförelse är Black Sabbath - som i all musik Wino är involverad i. Mycket riff som vävs samman -hela tiden med en enkel rytmsektion.

En cool grej med Obsessed var att dem i början av sin karriär var lite "outsiders". De var ett sånt där band som aldrig hittade en stabil fan-bas. De var inte tillräckligt hårda för metalscenen och inte tillräckligt röjiga och snabba för hardcorescenen. Men de accepterades efter ett tag inom den mer punkiga hardcorescenen där de ofta delade scen tillsammans med Minor Threat och Black Flag.

Lyssna på: "Tombstone Highway" och "Forever Midnight"

#39. Karp - "self titled lp" (1997)

Vad skulle komma att vara mer naturligt än valet av min 39:a. Inget, skulle jag vilja säga. Det är schysst med röda trådar men kan ibland bli litta tradet - men shit the same. Här är den i alla fall - Olympia , Washingtons egna hjältar - Karp, med sitt självbetitlade album från -97. Deras tredje platta i raden. Hooooly Shiiiiiit! Detta är abslout en av tidernas tyngsta plattor utan tvekan. Redan från skivans start hör man hur killarna (en stadig trio) totalt mishandlar sina instrument men hela tiden med ett genialt å musikaliskt ursinne. Det är en sammanpressad rock-meteroit som lyssnaren möts av här - bas och gitarr smälter samman som i en fet smocka medan trummorna ligger som ett åskmoln i bakgrunden, tight som i ett par spandex. Jag var tidigare inne på den röda tråden av denna lilla recension. Jo, det är nämligen så här att sångaren och bassisten i Karp, Jared, gör idag sin musikaliska tjänsgöring i Melvins (se plats #40). Inte helt oväntat då dessa två band båda kommer från Olympia och soundmässigt inte är helt olika. Det bör oxå påtalas att Melvins med Jareds hjälp har nått oanade musikaliska höjder. Inte för att Melvins på något sätt hade svårt att bevisa detta förr men nu är det soundmässigt vassare. Jared är en stor talang (både fysiskt å psykiskt) - han har basspels- och sångkompetens som få. När jag såg honom tillsammans med Melvins på KB i Malmö för nått år sedan framförde han i mitten av konserten en free-stylad sånginsats gåendes bland publiken iklädd kaftan. Helt utan att blinka drog han igång motown-/gospel influerade toner och man stod bara där å gapade. Respekt!

Lyssna på: "Forget the minions", "D&D Fantasy" och "We ate sand".

#40 Coldplay - Viva la vida 2008

Globen i Stockholm augusti 2008 såg jag årets konsert med tusentals skrikande tonåringar och vuxna män och kvinnor som trängde sig för att komma så nära Chris Martin och Coldplay som möjligt. Tyvärr satt jag på läktaren, så jag hade ingen chans att armbåga mig fram till scenkanten. Men den enorma ljudbilden och scenografin nådde upp till där jag satt och säkert ända ut över hela stockholm.Mer bombastiskt och storslaget har jag sällan sett och hört, men med sådan publiknärvaro att man nästan kunde ta på musiken och dess framförare. Stora delen av låtvalet var hämtat från nya plattan "Viva la Vida" och med de låtarna, växte konserten till fulländande artisteri.

Köpte plattan i USA några månader innan och lyssnade mycket på den i bilen mellan Los Angeles och Las Vegas. Från början hittade jag inte rätt i den stora mäktiga produktionen allá Brian Eno. Men desto närmare Las Vegas vi kom, desto mer insåg jag vilket litet mästerverk denna platta är och den förtydligades som sagt med Globen konserten.

Coldplay har gjort ett flertal fantastiska låtar tidigare som Yellow, fix you, clocks, the hardest part, in my place, the scientist o.s.v. Men med konserten och dess enorma framförandet av framför allt Viva la Vidas låtar, hamnar den överst av alla Coldplays album.

Jag kan bara kapitulera för det storslagna.