The Cramps gjorde minst tre hyllade plattor innan A Date With Elvis. Alla hade flera covers på relativt obskyra rockabilly- och garagerocklåtar. Sättningen var utan bas. Uttrycket extremt primitivt. Det mesta var inspelat i klassisk Memphis-miljö: Ardent respektive SUN. På första plattans konvolut stod det skrivet: “File under sacred music”.
Jag har svårt att gå igång helt på dom plattorna. Jag tycker, men visste inte då, att original-låtarna med Trashmen, Charlie Feathers och Jack Scott är bättre än Cramps tolkningar. 50-tals skräckfilms-estetiken kan dom behålla.
Men jag tände på alla fyra cylindrar med “A Date With Elvis”. Detta förbryllar mig. Detta och det faktum att plattan var mycket framgångsrik i Europa medan USA var kallsinnigt och plattan inte ens hade ett skivkontrakt eller distributionsansavtal där.
Och europaturnén var en formidabel succé:
“...six nights at Hammersmith in London, three at the Odeon (as well as many other sell out dates throughout the UK) and then three at the Palais when they returned from the continent.” (källa: Wikipedia).
Live var bandet extremt bra vid den här tiden. Dom var ett rockband i en tid då ingen ville ha ett rockband och svältfödda rockfantaster tog dom till sig helhjärtat. Jag såg dom första vändan på KB (då Lux klättrade upp i PA´t och tappade micken i pannan på en av våra populära journalister, PSL). Och då hade dom gett allt i Köpenhamn dagen innan.
Kolla in det här så förstår ni vad jag menar: http://www.youtube.com/watch?v=LMyjezKxA4k
Plattan gör avsteg från skräckfilmstuket. Lägger till bas och fokuserar på ett sound som ligger extremt nära Sam Philips Memphis Recording Service. (A Date With Elvis är dock inspelad som en av de första i nystartade Ocean Way i klassiska United Artists studion, LA-Hollywood).
Det är inte bara Ivy & Fur som är lättklädda live. Och Ivy spelar (som Lennart Persson har påpekat) tuffare än någon man. Anklagelserna mot Cramps att vara sexistiska (= fördomsfull diskriminering) faller därmed platt och dom som påstår det har blinda fläckar i sin humor. I själva verket var Lux och Ivy´s relation extremt jämställd. Men låt oss inte bli för intellektuella nu. The Cramps är i sig själva en effektiv motvikt mot sånt tjafs.
Lux interior dog i våras. RIP
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar