Den här plattan (nu 30 år senare) står forfarande längst fram i lp samlingen, förmodligen för att omslaget är en stark påminelse om tiden runt 79,80 då allt sa pang i mitt musikliv. Plattan då rent musikmässigt. Ja, först och främst är och var det här ett Jam album som blev väldigt kritiserat för att det var ett hafsverk efter albumet "In the city" och ett album som nära splittrade bandet. Anses också vara The Jam´s sämsta album av många (säkert av Mr Weller också). Men jag håller inte med och jag vet att det är mycket nostalgi i detta också, men för mig är detta en fantastiskt platta med ett sound som jag bara älskar forfarande att höra. Jag hittar inte en svag låt än idag och bara älskar "This is a modern world, Standards, Life from a window, London girl, the combine, I need you, Here comes the wekend och Tonight at noon.
Jag rycks tillbaka till då plattan nådde mina öron för första gången och kan komma ihåg hur jag stod framför skivspelarn med min akustiska levin gitarr och lärde mig vart enda förbannade ackord, mitt pojkrum med alla dessa Jam affischer som täckte min vägg och i vilken ordning dom hängde och hur mina föräldrar som sagt nästan visslade vissa jam låtar utan att dom själva visste om det.
Många håller inte med mig i detta avgudande och tycker säkert att det är en kass platta, men som sagt musik är ibland så personlig och kom i exakt rätt period i mitt liv för att jag skulle bli fast för alltid i detta band och denna platta.
1 kommentar:
Jag var också där, eller året efter. Dom hade i alla fall släppt,Sound Affects och började med Pretty Green. Håller med dig om att this is the modern world är en av Jam´s bästa och faktiskt bättre än In the City. Setting Sons var den första jag hörde och den hade effekt på mig som dock inte var lika stark som det du beskriver. Jag såg the Clash i Köpenhamn och tapetserade rummet med en jättestor Sandinista-affisch!
Skicka en kommentar