Ett av Bristols trip-hops stoltaste verk. Under 7-8 år ljudlades nästan vartenda reportage på SVT med någon bit av ljudkollagen från “Blue Lines”. Tricky, Mushroom och 3-D var så bra på att lägga en stämning av att nåt inte står rätt till att fantasilösheten är ursäktlig. Men det fanns fler. Framförallt Portisheads “Dummy” skall nämnas.
“Unfinished Sympathy” med Shara Nelsons sång och videon till den är fantastisk. Filmad i en sekvens och så bra att det sprids info på internet att det är David Lynch som regisserat den.
Första gången jag hörde Massive Attack var en sommardag i min svågers bilstereo där Horace Andys svajande falsett helt overkligt manifesterade sig och i ett annat sammanhang än jag var van att höra liknande röster. Det var så spektakulärt att jag först inte fattade nånting.
Det var “Spying Glass” från “Protection”, en minst lika bra skiva som den ovan rubricerade föregångaren.
Att anlita en av reggaens bäst bevarade hemligheter; Horace Andy, som fullvärdig/tillfällig medlem i ett band i en annan era och musikaliskt sammanhang är inget annat än genialt. Jag måste passa på att rekommendera Horace Andy. En favorit är (Spotifylänk):
Horace Andy – Every Tongue Shall Tell
Massive Attack lyckas på "Blue Lines" med att förflytta musiken från det tidiga 70-talet (Andy-grejerna är från legendariska Studio One där allt lät bra) till 90-talet utan att passera gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar