Ian MacKaye och Guy Picciotto - vilket radarpar! Detta är "dualvocals" på hög nivå. Vi snackar alltså bandet - Fugazi -Washington D.C's stoltheter. "13 Songs" var bandets debut och vilken debut det var. Att det överhuvudtaget existerade sån här musik vid slutet av 80-talet är för mig obegripligt. Ok, jag skulle nog var aningen för ung för att greppa det hela i stundens hetta men ändå. Bandet var helt enkelt grymt före sin tid. Visst, killarna i bandet har en diger meritlista som medlemmar i - hardcorepionjärerna Minor Threat, Embrace och Rites of Spring, så de var bekanta med att pressa de musikaliska barriärerna redan tidigare. Men Fugazi är ett band som står för sig själv. Begreppet D.I.Y ligger som grund för bandets identitet. Alltifån hur skivbolaget (Dischord) sköts till priser på skivor, konserter och hur skivorna ska "tillverkas" bestämms enbart av bandet. Som skivköpare bidrar man mer än gärna till en sådan verksamhet.
Hur låter då Fugazi? Ja, stommen är väl en typ av "quirky" punk-rock som lägger stor vikt vid rytmik både instrumentalt och sångmässigt. Dynamik är även det ett ledande element i bandets musik - från tyst till starkt , mjukt till rått i tvära kast. Detta är så långt ifrån bakgrundsmusik du kan komma. Men det är inte heller frågan om svårlyssnat. Grejen är ju att man vill lyssna och upptäcka mer detaljer - man kan ju till och med dansa till det. Tänk band som Gang Of Four och The Ruts blandat med en tillfällig aggressivitet som kan finnas hos Minutemen och Black Flag så är ni på rätt spår. Magiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar