Jag gillar Ryan Adams. Mannen har frestat på de flestas tålamod (men sällan mitt, hade inga förväntningar) med att omväxlande göra extremt angelägna plattor och sådana som man kan tycka är något onödiga pga bla den höga utgivningstakten, ofta flera per år. Som livemusiker är Ryan en humörmänniska. Detta lär ha bättrats rejält i år och jag tror att mycket av Ryans upp och nedgångar hänger ihop med vad som verkar vara en alkoholisering som han lyckligtvis verkar ha börjat klara ut. Jag ser också parallellen till Neil Youngs "ditch-trilogi" eftersom den slarviga perioden följde på Ryans tid som en av countryrockens storsäljande guldgossar. Förväntningarna skruvades ner rejält på den tiden och då hade jag inte ens hört Ryan Adams än.
Jacksonville är en countryplatta. Den innehåller kanske varianter som inte direkt kan kallas så men det är hela tiden extremt jordnära. Han har berättat om äldre släktingars förhållande till countryns emotionella djup och hur detta påverkat honom. Glöm Nashvilles urvattnade och ryggradslösa löpande-band-produktion. Det är mycket livekänsla med ett utmärkt ljud och rätt många missar. Tänk appalacherna. Hank Williams för 2000-talet. Cardinals är bandet som Ryan samlade ihop för att han ville vara i ett band igen. Jacksonville är plattan han spelade in för att ha något att lyssna på själv känns det som. Den vinner i längden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar