Gun Clubs andra LP och sista med originalsättningen med Rob Ritter.Jeffrey Lee Pierce med sitt syfte att förstöra bluesen genom att lyfta fram dess själ. Trummisen, en bra bit äldre än de övriga, vallfärdade till Los Angeles punksscen efter att ha sett the Ramones.Tillsammans med Rob Ritter bildade han en av de tätaste rytmsektionerna som har som har kunnat avnjutas i LP-format. Om det nubara hade gått att höra dom . Särskilt på den första plattan, Fire of Love, är basen så lågt inspelad att ingen remix i världen kan återuppväcka den.I Chris Steins luftiga produktion (Pierce var ordförande i Blondies LA-fanclub) blir Steins fobiska undvikande av distade gitarrer till en ödslig jagad ljudbildPierce kopierade delta blues-legenden Tommy Johnsons ylande sångstil. Bättre har ingen annan gjort det. JLP skrev även om reggae under pseudonymen Rankin´Jeffrey Lea i Slash magazine, fanzinet som utvecklades till ett av Los Angeles mest intressanta skivbolag under 80-talet. Hans exhibiotionism var extrem och påfrestande för omgivningen. En av dom som inte klarade detta var Ritter, en lågmäld person som fortsatte spela i bla Thelonius Monster.Miami har hamnat i skuggan av den kritikerrosade debuten och de efterkommande betydligt svagare, mer historielösa Gun Club plattorna. Dom kom tillbaka i viss mån med "Mother Juno" och JLP gjorde en brutalt vacker soloplatta (Wildweed) . Men det är bara Miami som platsar på min Top 50. JLP´s vision stod forftarande klar och han hade den bästa rytmsektionen i stan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar