#44 Cardigans "Long gone before daylight" 2003

Tyckte väl Cardigans var ett "sådär band" innan denna plattan kom. Splittringen/pausen eller vad det var innan denna plattan började spelas in, var nog det bästa som kunde hända. Plattan andas mycket Amerikanskt 70-tal med Fleetwood Mac, Niel Youngs andar virvlande i studio rummen som dom spelade in i. Ninas röst låter avslappnat och skör på ett naturligt sätt. Produktionen blir aldrig carbon papper av tidigare nämda artister utan istället ett eget "Cardigans" sound som jag har svårt att motstå. Hur mycket jag än lät den falla ur top 50 listan i början på min vandring i albumvärldens fin rum, så föll den in smygande som en objuden gäst. 5 år efter skivsläppet, håller skivan och ger mig faktiskt ännu en känsla av välbehag och en känsla av att- fan, det är en bra platta det här.