# 41. The Figgs - "palais" (2004)

New York rockarna The Figgs är en av anlednigarna till att min inställning till modern pop/rock musik kom till att vända helt. Vid tiden då The Figgs sjätte fullängdare - "palais" - släpptes vid 2004 var jag helt ointresserad av dagens pop/rock scen och ägde nog inte en skiva släppt efter 1990... typ. Men efter att ha upptäckt detta makalösa dubbelalbum förstod jag att det en längre tid legat en outforskad värld av pop-rock musik som verkligen levererar. Bandet, The Figgs upptäckte jag via den fenomenala nätshoppen NotLame.com (även skivbolag) som nästan enbart koncentrerar sig på power- och skinnie tie-pop. De rekommenderade skivan varmt och deras målande beskrivning av bandets sound plus de korta låtklippen gjorde att jag föll direkt. Vilket köp det blev! Låtskrivarparet Mike Gent och Pete Donnelly är en lysande duo - båda med starka röster - som tillsammans med trummisen Hayes skapar tidlös rock/pop i power-pop genren. Utöver The Figgs har idag Gent, Donnelly och Hayes fullt upp med att fungera som Graham Parkers kompband. Att Parker valt The Figgs som band förvånar mig inte det minsta - en stabilare stomme får man leta efter. Dessa killar kan sin musikhistoria. Låtarna på "palais" har en naturlig sammanhållning - trots sin bredd och variation av låtskrivare (t.o.m Hayes är med på ett hörn..). Hur kan man kan få en dubbelplatta att löpa på så fint? - Yepp...impressive - känns lite som en konceptskiva imellanåt faktiskt.

Lyssna på: Simon Simone (= en riktig garage/power pop rökare), Kill Me Now (Lite Billy Squire, lite Keith Richards typ - vilket riff!) och Bristol Sister (Parkers egna favviss spår...man försår varför).

#43 Gingersol "Nothing stops moving" 2000

Gingersol från Los Angeles/New York är ett Amerikansk "sol-pop band" när den är som bäst. Man bara undrar varför inte en sådan här platta fick/får mer uppmärksamhet. Här finns inte en svag låt. Steve Tagliere och Seth Rothchild är frontfigurerna som leverar fantastiska låtar som är som tuggummi som aldrig tappar smaken. Om man blandar Wilco, Replacements med lite country och Amerikansk klassisk pop så får man en rätt bra bild av hur dom låter.

Help Push The Car börjar som en Elliot Smith låt och övergår till en rykande refräng så att man nästan sväljer tuggummit. "Tuck me in" (tid 2.02) med klassiska gitarr riff allá Mike Campbell är en så enkel men genial poplåt så att man undrar varför har man inte gjort den innan själv. Ja, så fortsätter det låt efter låt.

Gingersol har tidigare gjort en EP "Extended Play" och tre album "Nothing stops moving, The train wreck Is Behind you och senaste Extended ( vilken jag ännu inte har hört). "Trainwreck plattan skulle lika gärna komma med på listan, men får ligga till sig lite till. Men spill ingen tid, utan köp genast utan att pruta.

#46 Urge Overkill "Exit the Dragon" 1995

Året var 1995. Urge Overkill stod ut från andra samtida "grunge-band" manifesterat med annorlunda klädstil och skamlöst rockstjärnebeteende. Dom förnekade att dom lyssnade på rock utan bekände sig till James Browns stenhårda funk.

Ett tag ville alla hänga med the Urge. Chrissie Hynde följde bandets turnéer som t-shirt försäljare för att få vara med och Quentin Tarantino valde deras "Girl, You´re a Woman Now" till Pulp Fiction´s soundtrack. Sen tog det slut. Publiken försvann. Det är väl det som är risken med moderniteten, den går över och publiken är någon annanstans. Men "Enter..." är värd att kolla upp.

#47 Iggy PoP "New Values" 1979

New Values var uppföljaren till "Lust For Life". Iggy var uträknad som en loser, den identitet och självuppföljande profetia han skapade redan med the Stooges. Iggys framgång i mitten av 70-talet tillskrevs till stor del Bowies förmåga att göra guld av allt han företog sig. Jag ser New Values som Iggys stora revanch. Den gick in på Billboards 180:e plats men är en artistisk succé på sitt eget sätt.

James Williamson, kreativ partner från sista upplagan Stooges kallades in som producent och gitarrist men hade i praktiken slutat spela sedan han lämnade musikbranchen. Gitarren sköts därför av en annan gammal Stooges medlem; Scott Thurston. Thurston verkar använda öppna gitarrstämningar. Han är egetligen keyboardist, den roll han hade i Stooges och den uppgiften har han sedan flera år haft i Tom Pettys Heartbeakers där han enligt Petty har en viktig funktion i att stå utanför bandets kärna (he´s not from Florida...). Den osannolika konstellation som spelar på New Values kompletteras av Jackie Clark, svart musiker från Tina Turners band och en trummis Iggy lärde känna i Berlin: Tangerine Dream´s Klaus Kruger.

Det är grymt svängigt!

Favoritspår: New Values och Don´t Look Down. Komplettera med "Kill City", ett Williamson/Pop-samarbete/albumspår från ungefär samma tid.

#48 Ryan Adams & the Cardinals "Jacksonville City Nights" 2005

Jag gillar Ryan Adams. Mannen har frestat på de flestas tålamod (men sällan mitt, hade inga förväntningar) med att omväxlande göra extremt angelägna plattor och sådana som man kan tycka är något onödiga pga bla den höga utgivningstakten, ofta flera per år. Som livemusiker är Ryan en humörmänniska. Detta lär ha bättrats rejält i år och jag tror att mycket av Ryans upp och nedgångar hänger ihop med vad som verkar vara en alkoholisering som han lyckligtvis verkar ha börjat klara ut. Jag ser också parallellen till Neil Youngs "ditch-trilogi" eftersom den slarviga perioden följde på Ryans tid som en av countryrockens storsäljande guldgossar. Förväntningarna skruvades ner rejält på den tiden och då hade jag inte ens hört Ryan Adams än.

Jacksonville är en countryplatta. Den innehåller kanske varianter som inte direkt kan kallas så men det är hela tiden extremt jordnära. Han har berättat om äldre släktingars förhållande till countryns emotionella djup och hur detta påverkat honom. Glöm Nashvilles urvattnade och ryggradslösa löpande-band-produktion. Det är mycket livekänsla med ett utmärkt ljud och rätt många missar. Tänk appalacherna. Hank Williams för 2000-talet. Cardinals är bandet som Ryan samlade ihop för att han ville vara i ett band igen. Jacksonville är plattan han spelade in för att ha något att lyssna på själv känns det som. Den vinner i längden.