#34. King Crimson - "Red" (1974)

Give me sum' progg babyyyy!

"Red" med King Crimson är en av de där plattorna som jag önskar att jag själv hade skapat. Visst, det är progg ut i fingerspetsarna, helt klart. Men för mig är det så mycket mer. Det är så här rock bör spelas - utmanande, innovativt, lekfullt och helt utan regler.

Det brittiska bandet, King Crimson, startades och leddes av gitarristen och sångaren, Robert Fripp från 1967 och framåt. Dock skulle bandet komma att ombildas ett antal gånger under denna tid. Vid tiden för inspelningen av "Red", hade bandet, efter att en medlem lagt skorna på hyllan, utvecklats till en trio. Detta medförde ett mer avskalat och råare sound än tidigare. Dock förekommer både blås och stråkar på skivan men inte alls på ett bombastiskt vis utan mer som musikalisk färgning. Fripp hade dessutom något år tidigare lyckats värva prog-trummisen no.1, Bill Bruford (tidigare i YES) som med sina bläckfiskarmar utgör en mindre orkester i sig självt. Detta minskade drastiskt behovet av extra medlemmar.

Melodierna och harmonierna, både gällande sång och det instrumentala, har till stor del påverkats av tidiga Pink Floyd med Syd Barrett i spetsen. Sämre influenser kan man ha!

Dock det som gör skivan så otroligt speciell är bandets strävan att bryta med trender och finna nya oupptäckta landskap. Detta lyckas man med. Skivan känns otroligt modern. Nästan som noise-rock, tio år för tidigt.

Lyssna på: "One more Red Nightmare"

#35. Bad Brains "Rock for Light" (1983)

Om Black Flag representerar hardcorepionjärer för Amerikas västkust så får Bad Brains hålla fanan för östkusten. Washington DC's, Bad Brains, var och är inte exceptionellla enbart på grund av att de var ett av de första banden att sätta hardcoremusiken på kartan. De var även unika på grund av deras eminenta musicerande - klassiskt skolade i jazzens värld - och att de alla var afro-amerikaner - ett mycket sällsynt inslag i den tradiotionella harcoremusiken. Dessutom som aktiva rastafaris var de inte rädda för att blanda in jamaicanska toner som pausfåglar mitt i all intensitet - som tur var aldrig i samma låt. Lite inspiration till detta kom nog från vissa brittiska punkgrupper (ex the Clash och the Ruts) som upptäckte reggeamusiken i slutet av -70 talet.

"Rock for Light" blev bandets första egentliga debut platta - deras första alster (s/t från -82) släpptes till en början enbart på kassett (på bolaget ROIR). Dock återkommer många låtar från kassettinspelningen på "Rock for Light". Den största skillnaden på verken är produktionen. Jag uppskattar tydligheten på andraverket som sångaren och låtskrivaren i The Cars, Ric Ocasek lyckats uppnå. Många håller inte med, men det skiter jag i ;). Gitarristen, Dr. Know's solon å stenhårda riff sitter som en smäck - tydligt mixade. Sångaren H.R får skruva och stoja med sin röst, basisten Darryl och trummisen Earl får utmana varandra i snabbspel - å allt får sin plats.

Hur låter då Bad Brains klassiska platta från -83?

Jo, det som skiljer dem från mängden är det ilsnabba tempot som är TIGHT som ett par jazz-brallor, det progressiva gitarrspelet , massiva solon och HR's knasiga sångexperiment. Många hardcore band följde samma recept - men Bad Brains följde bara sitt alldeles, alldeles egna.

Lyssna på: "Sailin' On" och "Banned in D.C".