# 41 Ry Cooder "Paris, Texas" 1984

Detta är Ry Cooders soundtrack till Wim Wenders film “Paris, Texas”.

Ett av de märkligaste TV-upplevelser jag haft var när radioprofilen Stefan Wermelin dök upp i Musikbörsen och presenterade en upptäckt:

Om man spelar Paris,Texas-soundtracket samtidigt med Blind Willie Johnson (f.1897), så låter det bra ihop!

Hemligheten (som jag förstår det) ligger dels i det gemensamma användandet av, den för slide populära öppna D-stämningen AKA Vestapol (DADF#AD), dels i det medvetna och genom valet av avslutande låt öppna redovisandet av var inspirationen hämtats.

Cooder har kallat Blind Willie´s “Dark Was the Night, Cold Was the Ground” : “The most transcendent piece in all American music”.

OXFORD Dictionary:

transcendent tranˈsendənt

adjective

beyond or above the range of normal or merely physical human experience : the search for a transcendent level of knowledge.

• surpassing the ordinary; exceptional : the conductor was described as a “transcendent genius.”

• (of God) existing apart from and not subject to the limitations of the material universe. Often contrasted with immanent .

• (in scholastic philosophy) higher than or not included in any of Aristotle's ten categories.

• (in Kantian philosophy) not realizable in experience.

Ta gärna ovanstående som beskrivning även på Paris, Texas soundtrack.

Albumet är inspelat av Ry Cooder tillsammans med David Lindley och Jim Dickinson och kan naturligtvis inte bli annat än bra med dessa tre personer inblandade. Eftersom kvalitén på inspelnigar på 20- 30-talet hade sina begränsningar är det dessutom en kulturgärning.

Men det vore reduktionistiskt att inte ge skivan ett egenvärde. Cooder lyfter med skarp blick fram ett tema ur Blind Willie´s låt och gör det till bärande i Paris, Texas ljudspår, snudd på rakt igenom. Harry Dean Stanton sjunger en mexikansk ballad så vackert och diverse Lindleyska spökljud bidrar till stämningen. Cooder visar, som alltid, att han är en av de största slide-gitarristerna.

Det är samtidigt Blind Willies enda chans att ta sig in på min Top 50-lista, något som blir svårt eller omöjligt för alla mina favoritartister verksamma eller i artistisk högform före LP-skivans era.

Men vänta! Är det inte Blind Willie Johnson som är med på den skiva av guld som färdas med rymdskeppet Voyager sedan upskjutet 1977. Voyager är avsett för kontakt med extra-terrestriala intelligenta varelser eller människor i en avlägsen framtid, fullastad med exempel på vår mänskliga kultur (Chuck Berry och Ludwig Van Beethoven fick också vara med).

Cooder igen: “I think this guy is one of these interplanetary world musicians - and there are only a few. Blind Willie Johnson is in the ether somewhere. He´s up there in the zone.”

#42 Tom Waits "Rain Dogs 1985

1985 var jag nyinflyttad i Malmö. På en vecka såg jag en nydebuterad Suzanne Vega, John Hiatt samt the Cramps på KB. Dessutom var jag på Tom Waits spelning på det nyinvigda Konserthuset.  Waits turnerade med musikerna från Rain Dogs, bla gitarristen Marc Ribot som attackerade sin gitarr med den mest hårdhänta teknik jag sett. Waits stampade takten i scengolvet och akustiken i lokalen var som gjord för att framhäva alla missljud i en dammig tramporgel och klangen i en marimba. 

Waits hade ett par år  tidigare, i samband med lika lysande “Swordfishtrombones”,  brutit med sitt dåvarande skivbolag, Asylum. Varför det blev så vet jag inte men jag minns en skivhandlare som beskrev SWFTRB som “väldigt konstig”.  Waits fick vänta över ett år innan ett skivbolag ville ge ut den och det verkade fullt förståeligt. 

Rain Dogs är en något nyktrare betraktelse. Anders Petersens omslagsbild är den perfekta illustrationen i sin svartvita form jämfört med swordfishtrones handkolorerade kabaré. Ett annat observandum är omslagets designmässiga likhet med Elvis Presleys första LP och The Clash´s London Calling.

Låtmaterialet är extremt bra och bygger främst på rytm. Kurt Weil och förkrigsblues är viktiga referenser.  Det galet uppsluppna blåset (tex anywhwere I hang my head) är som hämtad ur en begravningsparad i New Orleans. Keith Richards, som Waits samarbetar med för första gången här,  lyfter sig i håret och lyckas tillfälligt förnya Chuck Berrys gitarrfills i Union Square och det är overkligt bra. Waits förklarade samarbetet så  här:

“I was trying to explain "Big Black Mariah" [to Keith] and finally I started to move in a certain way and he said, "Oh, why didn't you do that to begin with? Now I know what you're talking about." It's like animal instinct.”

För Marc Ribot var det hans debut på ett större studiojobb och han har berättat att han länge trodde att alla spelade in skivor som Waits gjorde.  Men detta gjordes i mitten av 80-talet när i princip ingen sökte efter riktiga ljud. Waits instruktion till Ribot är obetalbar också den; “Play it like a midgets bar mitzva!”.

Rain Dogs är inspelad i New York. Waits skrev alla 19 spåren under en två månader lång period under vilken han gick omkring i gatumiljöerna och spelade in ljud som han sedan lyssnade på medan han skrev. 

Waits beskrevs ofta som en “särling”. Jag gillar inte det ordet.Waits förhållande till samhällets outsiders är kärleksfullt och han undviker exploatering genom att själv tillhöra utanförskapet. Men ofta känns han teatralisk och spelar en roll. Det balanseras kanske ändå på rätt sida och efterhand har jag accepterat det som Waits om inte medfödda, så förvärvade karaktär. Uppföljaren, “Franks Wild Years", bildar tillsammans med “Swordfishtrombones” och “Rain Dogs” en trilogi, men är relativt svag. Waits har sedan fortsatt att göra riktigt bra, ibland ännu mer utflippade skivor. 

En sak till: I Joshua Ferris utmärkta roman "Så fick vi se slutet", används uttrycket "Walking Spanish" i en helt ny betydelse, men Ferris gör ingen hemlighet av var Tom Mota, Benny Schassburger och co tagit det ifrån. 

#43 Let´s Active "Big Plans for Everybody" 1986

Mitch Easter är mest känd som tidiga REM´s producent (utmärkta Reckoning och Murmur) men i min bok är han framförallt katalysator för en större mängd amerikansk indiepop under en tid då den relevanta musikvärlden övervintrade i små reservat i North Carolina, Athens, LA och i Australien. Mitch är även den enda uthärdliga sologitarristen jämte Dinosaur Jr´s 

J. Mascis. Med sin studio, The Drive-In, var Mitch fullt upptagen med att spela in en hel generation av sydstatspop till lågpris. Hans egna band, Let´s Active, kom i andra hand och fick ibland karaktär av soloprojekt. Så är det med Let´s Actives tredje LP, Big Plans.... är bandets bästa med klockrena poplåtar som saknar tydliga 60-tals referenser och bildar något eget. Det är alltid pop men samtidigt är det informerat av rock. Allt balanseras av Easters ljusa sång. Bästa är Fell, In little Ways, Talking To Myself...

The dB´s , med barndomskompisen Chris Stamey, är en tydlig referens.

#37. Black Flag - "Damaged" (1981)

Här finns väl egentligen inte så mycket att säga. Bandnamnet - Black Flag - säger väl allt. Vissa bandnamn är bara helt mitt i prick. - De lyckas med att förmedla ett bands attityd och sound i bara ett eller två ord - så är fallet med Californiens egna, Black Flag. Dessutom hade BF redan vid sin start, 1977, en riktigt tung logga som sprayades friskt av skatarkidsen. Med fyra kraftiga staplar i svart eller rött som bildar en flagga - spred sig snabbt ryktet om U.S snabbaste och hårdaste band. Ja, BF var först. Inget band hade tidigare levererat ett sådant kaos.

Hjärnan bakom BF var den utbildade ingenjören Gregg Ginn. Det var han som skapade hardcore. Detta var nog inte hans tanke och inte heller något som han är stolt över. Enligt min research och läsning kring fenomenet G. Ginn så var han själv inte särskilt imponerad av punk- och noiserörelsen. Själv såg han mer upp till klassiska rock- och jazz-hjältar som Coltrane, Iommi och Hendrix. Detta kan man faktiskt höra vid en mer koncentrerad lyssning - här finns strukturer och riff-rundor som kan hänvisas till klassisk rock och jazz, men med en förkärlek till det avant-gardistiska.

Det tog fyrå år innan BF fick chansen att spela in sin första fullängdare - "Damaged". Vid detta laget hade bandet tagit sig igenom tre olika vokalister. Inspelningar från denna tid går att finna på samlingsskivan - "first four years", som nog är det bästa bandet har gjort faktiskt - men detta är trots allt en samling. Inför inspelningen av "Damaged" hade Ginn och hans högra hand, basisten Chuck Dukowski nyligen rekryterat Henry Rollins som ny vokalist till bandet. Henry Rollins, som idag är av kultstatus i dessa sammanhang, hade länge varit ett stort fan och sett de flesta av bandets spelningar. Rollins kunde alla texter till alla låtar redan innan inspelningen av plattan - vilket underlättade processen.

"Damaged" skulle egentligen släppas på ett storbolag men stoppades pga dess allt för våldsamma innehåll. Då valde Ginn att själv starta sitt egna bolag, SST, som kom att stå för många fina klassiska punksläpp de kommande åren (Minutemen, Meat Puppets, Husker Du etc...). SST första fullängdare blev alltså - "Damaged" från 1981. Vilken total knock-out denna platta är. Här ryms några av tidernas bästa punkspår någonsin. Lyssna bara på den inledande "Rise Above" med sina feta hockey-körer och Ginns kontroversiella riffande å solande, "Six Pack", "Tv Party" och "Gimmie Gimmie Gimmie" - vilken hitkavalkad. Det tidiga -80talet var så sinnes bra!

#44 Bob Dylan "John Wesley Harding" 1968

Jag har massor av Dylan-skivor, kanske mer än av någon annan artist.. Ändå anser jag mig inte att vara något särskilt stort Dylan-fan. Det är för att dom som verkligen gillar Dylan gör det så mycket mera oreserverat och extremt. Nick Hornby har uttryckt det på samma sätt. Ofta är det dom skivor han gjort tillsammans med andra som en helhet som fungerat bäst. Favorit just nu är Live 1975 dubbeln från The Rolling Thunder Revue och så den här. Inspelad i Nashville med bl.a. Charles McCoy på bas. McCoy var Nashvilles 1:st call harmonicaplayer. Dylan spelar själv inget vidare munspel på JWH så det är lite kul att McCoy är med. Mest kända låt är All Along the Watchtower, mina favoriter är titelspåret och Dear Landlord men hela plattan håller. Med risk att låta ännu gubbigare vill jag påpeka att den värme som finns på vinylversionen har lyckats försvinna i senare digitala mastringar. För övrigt anser jag att Biograph-boxen är den finaste introduktionen till Dylan du kan få och att soundtracket till "I´m Not There" är lysande.

#45 Bob Marley & The Wailers "Exodus" 1977

Marley och hans hustru hade skjutits ner och sårats, offer för det politiska våldet på Jamaica. De två, tillsammans med The Wailers slog läger i London. Upplevde punken och kände samhörighet i utanförskap och protest. Låten Punky Reggae Party finns på fantastiska live-dubbeln "Babylon By Bus" från samma tid, men också som bonus spår på senare utgåvor av Exodus. Skivan är en extremt målmedveten produkt som blandar glädjen att vara vid liv med det miltanta, mörka och suggestiva. Föregångaren (mäktiga, men inte lika majestätiska), Rastaman Vibration, ligger kvar som en röd tröd över hela första sidan. Carlton Barrets militanta bastrumma i titellåten och i tex Jammin´var mode bland Jamaicas trummisar, men Carlton visar också, med integritet, att hans specialitet - One Drop-- hade något kvar att säga. Några som senare lyssnade in dom låtarna extra noga var Wyclef och Lauryn i Fugees.

I min formbara ungdom såg jag Marley på TV från Rockpalast. Jag hade aldrig hört något liknande, men behöver bara sätta på öppningsspåret, Natural Mystic, för att vara tillbaka i exakt samma sväng som jag hörde då. Familyman spelar inte en enda onödig not.

Jag skriver under på att Bob inte skulle klarat det utan sitt band, särskilt Familyman Barrett. Samtidigt skulle Bob nog blivit en superstjärna oavsett i vilken kultur han hade fötts i och oavsett musikstil. Efterföljaren Kaya är en obegripligt svag skiva och Survival har kanske sina stunder men annars fick vi vänta till Uprising innnan Marley hade något lika riktigt att förmedla igen.

#38. The Obsessed - "s/t" (1990)

Doom-snickrar'n, Scott "Wino" Weinrich har figurerat i många framgångsrika hårdrocksprojekt sedan tidigt -80 tal, då han också startade sitt första band - The Obsessed från Washington D.C. Wino är en ytterst respekterad herre i metal sammanhang och får sällan dålig respons för sina verk. Detta är dock en riktig och välförtjänt uppskattning. Han har alltid haft en känsla för kvalité. Men det band där han hitintills har lyckats bäst med att kombinera sina talanger är solklart - Obsessed. Bästa riffen och bästa låtskrivandet finns här. Och detta speciellt på bandets första platta efter återförenandet (Wino hade dessförinnan haft en ledande position i Saint Vitus), "s/t" från 1990. Man förstår snabbt att Obsessed måste ha föranlett hela Seattle scenen under -90 talet - speciellt Alice in Chains och Soundgarden. Men Obsessed hade inte en polerad ljudbild eller skumma taktbyten och neo-proggiga inslag som sina efterträdare. Nä, Obsessed handlade mer om ren rock-out, cock-out principer. Fast detta innebär inte att musiken är superenkel och rak. "Rock-out" inställningen ligger mer i produktionen och det naiva liret. En bra jämförelse är Black Sabbath - som i all musik Wino är involverad i. Mycket riff som vävs samman -hela tiden med en enkel rytmsektion.

En cool grej med Obsessed var att dem i början av sin karriär var lite "outsiders". De var ett sånt där band som aldrig hittade en stabil fan-bas. De var inte tillräckligt hårda för metalscenen och inte tillräckligt röjiga och snabba för hardcorescenen. Men de accepterades efter ett tag inom den mer punkiga hardcorescenen där de ofta delade scen tillsammans med Minor Threat och Black Flag.

Lyssna på: "Tombstone Highway" och "Forever Midnight"