1985 var jag nyinflyttad i Malmö. På en vecka såg jag en nydebuterad Suzanne Vega, John Hiatt samt the Cramps på KB. Dessutom var jag på Tom Waits spelning på det nyinvigda Konserthuset. Waits turnerade med musikerna från Rain Dogs, bla gitarristen Marc Ribot som attackerade sin gitarr med den mest hårdhänta teknik jag sett. Waits stampade takten i scengolvet och akustiken i lokalen var som gjord för att framhäva alla missljud i en dammig tramporgel och klangen i en marimba.
Waits hade ett par år tidigare, i samband med lika lysande “Swordfishtrombones”, brutit med sitt dåvarande skivbolag, Asylum. Varför det blev så vet jag inte men jag minns en skivhandlare som beskrev SWFTRB som “väldigt konstig”. Waits fick vänta över ett år innan ett skivbolag ville ge ut den och det verkade fullt förståeligt.
Rain Dogs är en något nyktrare betraktelse. Anders Petersens omslagsbild är den perfekta illustrationen i sin svartvita form jämfört med swordfishtrones handkolorerade kabaré. Ett annat observandum är omslagets designmässiga likhet med Elvis Presleys första LP och The Clash´s London Calling.
Låtmaterialet är extremt bra och bygger främst på rytm. Kurt Weil och förkrigsblues är viktiga referenser. Det galet uppsluppna blåset (tex anywhwere I hang my head) är som hämtad ur en begravningsparad i New Orleans. Keith Richards, som Waits samarbetar med för första gången här, lyfter sig i håret och lyckas tillfälligt förnya Chuck Berrys gitarrfills i Union Square och det är overkligt bra. Waits förklarade samarbetet så här:
“I was trying to explain "Big Black Mariah" [to Keith] and finally I started to move in a certain way and he said, "Oh, why didn't you do that to begin with? Now I know what you're talking about." It's like animal instinct.”
För Marc Ribot var det hans debut på ett större studiojobb och han har berättat att han länge trodde att alla spelade in skivor som Waits gjorde. Men detta gjordes i mitten av 80-talet när i princip ingen sökte efter riktiga ljud. Waits instruktion till Ribot är obetalbar också den; “Play it like a midgets bar mitzva!”.
Rain Dogs är inspelad i New York. Waits skrev alla 19 spåren under en två månader lång period under vilken han gick omkring i gatumiljöerna och spelade in ljud som han sedan lyssnade på medan han skrev.
Waits beskrevs ofta som en “särling”. Jag gillar inte det ordet.Waits förhållande till samhällets outsiders är kärleksfullt och han undviker exploatering genom att själv tillhöra utanförskapet. Men ofta känns han teatralisk och spelar en roll. Det balanseras kanske ändå på rätt sida och efterhand har jag accepterat det som Waits om inte medfödda, så förvärvade karaktär. Uppföljaren, “Franks Wild Years", bildar tillsammans med “Swordfishtrombones” och “Rain Dogs” en trilogi, men är relativt svag. Waits har sedan fortsatt att göra riktigt bra, ibland ännu mer utflippade skivor.
En sak till: I Joshua Ferris utmärkta roman "Så fick vi se slutet", används uttrycket "Walking Spanish" i en helt ny betydelse, men Ferris gör ingen hemlighet av var Tom Mota, Benny Schassburger och co tagit det ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar