Denna skiva med Throwing muses, deras debut utan namn, fick jag med mig i fel konvolut från skivaffären Jukebox i Malmö ca 1987. Det var då ett band helt utan spärrar och begränsningar i form av tankar om hur andra kan uppfatta deras musik. Och det räcker väldigt långt för det är en så befriande upplevelse att lyssna på och det är ovanligt att denna kvalitet sammanfaller med någorlunda förmåga att uttrycka sig musikaliskt. Hos Throwing Muses fanns den förmågan i överflöd. Dom förstod inte varför skivbolaget (4AD) skickade på dom en producent. Ville bolaget inte att dom skulle låta som dom gjorde?
Kristin Hersh var antagligen inte psykiskt frisk. Hon har en bipolär sjukdom och tvingades ibland medicinera med Litium och det var stundtals tragiskt i hennes social liv. Hon och Tanya Donelly är styvsystrar på något sätt. I TM står Tanya i bakgrunden men brukade ha med en låt på varje skiva. På debuten heter den låten Green. Jag kan tänka mig att det var omvälvande för henne att få in yrvädret Kristin i barndomshemmet och att hon med stora ögon lät sig påverkas. Tillsammans flög dom ut i världen och förändrade den. I min fantasi fanns det energi nog i mötet och denna upplevelse att ladda upp Throwing Muses för denna platta och ett par till. Prestigefylda brittiska 4AD signade TM som första amerikanska grupp. 4AD signade senare även Pixies som brukade spela ihop med TM. Pixies framgångar (med samma bolag och producent) kom dock med “Doolittle” att överglänsa TM både kommersiellt och artistiskt, från att i början ha varit dött lopp.
Throwing Muses debutskiva såldes slut 1990 men finns sedan 1998 i sin helhet på 2CD-boxen “In a Doghouse”. Det är dom första 10 låtarna på den utgåvan som är den obetitlade debuten och dom kan man köpa separat på iTunes store eller hitta på Spotify (Tack!).
Men under nästan hela 90-talet gick det alltså inte att få tag på TM´s debut. Den hade överhuvudtaget aldrig getts ut i USA. Det känns lite konstigt med tanke på den höga påverkan på samtida alterantivrock den hade, bl.a med Tanya Donelly som gitarrist i Breeders och ledare för Belly. Just Bellys “Feed the Tree”, från 1993, är en fantastisk låt som jag har uptäckt helt nyligen. Det finns ett Youtube-klipp där Throwing Muses utmärkta bassist, Leslie Langston, spelar bas på den. På TM´s debut har hon ett fint fender-jazz ljud som dom som mastrade om för CD tyvärr inte lyckades eller ville bevara.
Tidiga Throwing Muses var fritt flytande emotioner och det är nog det som gör att jag gärna återvänder till den här skivan.
Men vems emotioner? Kristin Hersh har fortsatt med bandnamnet och har en väldigt sympatisk hemsida där hon släpper nytt material i en rasande takt. Hon verkar ha lugnat ner sig betydligt med foton på blommor och hundar. Det känns bra.
