#42 Tom Waits "Rain Dogs 1985

1985 var jag nyinflyttad i Malmö. På en vecka såg jag en nydebuterad Suzanne Vega, John Hiatt samt the Cramps på KB. Dessutom var jag på Tom Waits spelning på det nyinvigda Konserthuset.  Waits turnerade med musikerna från Rain Dogs, bla gitarristen Marc Ribot som attackerade sin gitarr med den mest hårdhänta teknik jag sett. Waits stampade takten i scengolvet och akustiken i lokalen var som gjord för att framhäva alla missljud i en dammig tramporgel och klangen i en marimba. 

Waits hade ett par år  tidigare, i samband med lika lysande “Swordfishtrombones”,  brutit med sitt dåvarande skivbolag, Asylum. Varför det blev så vet jag inte men jag minns en skivhandlare som beskrev SWFTRB som “väldigt konstig”.  Waits fick vänta över ett år innan ett skivbolag ville ge ut den och det verkade fullt förståeligt. 

Rain Dogs är en något nyktrare betraktelse. Anders Petersens omslagsbild är den perfekta illustrationen i sin svartvita form jämfört med swordfishtrones handkolorerade kabaré. Ett annat observandum är omslagets designmässiga likhet med Elvis Presleys första LP och The Clash´s London Calling.

Låtmaterialet är extremt bra och bygger främst på rytm. Kurt Weil och förkrigsblues är viktiga referenser.  Det galet uppsluppna blåset (tex anywhwere I hang my head) är som hämtad ur en begravningsparad i New Orleans. Keith Richards, som Waits samarbetar med för första gången här,  lyfter sig i håret och lyckas tillfälligt förnya Chuck Berrys gitarrfills i Union Square och det är overkligt bra. Waits förklarade samarbetet så  här:

“I was trying to explain "Big Black Mariah" [to Keith] and finally I started to move in a certain way and he said, "Oh, why didn't you do that to begin with? Now I know what you're talking about." It's like animal instinct.”

För Marc Ribot var det hans debut på ett större studiojobb och han har berättat att han länge trodde att alla spelade in skivor som Waits gjorde.  Men detta gjordes i mitten av 80-talet när i princip ingen sökte efter riktiga ljud. Waits instruktion till Ribot är obetalbar också den; “Play it like a midgets bar mitzva!”.

Rain Dogs är inspelad i New York. Waits skrev alla 19 spåren under en två månader lång period under vilken han gick omkring i gatumiljöerna och spelade in ljud som han sedan lyssnade på medan han skrev. 

Waits beskrevs ofta som en “särling”. Jag gillar inte det ordet.Waits förhållande till samhällets outsiders är kärleksfullt och han undviker exploatering genom att själv tillhöra utanförskapet. Men ofta känns han teatralisk och spelar en roll. Det balanseras kanske ändå på rätt sida och efterhand har jag accepterat det som Waits om inte medfödda, så förvärvade karaktär. Uppföljaren, “Franks Wild Years", bildar tillsammans med “Swordfishtrombones” och “Rain Dogs” en trilogi, men är relativt svag. Waits har sedan fortsatt att göra riktigt bra, ibland ännu mer utflippade skivor. 

En sak till: I Joshua Ferris utmärkta roman "Så fick vi se slutet", används uttrycket "Walking Spanish" i en helt ny betydelse, men Ferris gör ingen hemlighet av var Tom Mota, Benny Schassburger och co tagit det ifrån. 

#46 Over The Edge - Wipers (1983)

Jag är beredd att instämma i Spotify-hypen men det finns en allt tydligare lucka i ett annars nära helgjutet utbud med åtminstone ett par plattor av annars smala band och utbudet på jazz är nära heltäckande. Lätt då att överse med smärre missar som tex Wipers och Del-Lords, Gingersol och screaming Blue Messiahs. 

Ensak är säker: Greg Sage kunde inte bry sig mindre. Han var från början självständig och oberoende genom tillgång till skivindustrins produktionsmedel genom sin far. Wipers behövde därmed inte följa den utstakade vägen med skivsläpp och efterföljande turné. I och med det blev dom anklagade för att inte vara äkta punkare. Wipers, bildat 1977 i Portland,  Oregon, var från början enbart ett studioprojekt och med en mera experimentell framtoning. Vid tiden för Over the Edge var det istället en mörk och hård rock n´roll med ett par riktiga rökare som Romeo och Now is the Time. Eventuellt finns en del Wipers-material upplagt på youtube, ni vet sådana där klipp som är en stillbild på en skivetikett med bara musik. 

NME avslutade sin recension av återutgivningen (1986) av " Over the edge" med orden "Purchase this album and watch your stereo burn!" Skivbolaget (Enigma) fick en massa pengar över efter framgången med the Smithereens första fullängdare och detta finansierade bl.a. Over the edge och plattan gjordes tillgänglig på allvar. Kurt Cobain gjorde aldrig någon hemlighet av sin musikaliska tacksamhetsskuld till Sage och hade upprepade erbjudanden till Sage om att dela Nirvanas scen samt gjorde flera covers på Wipers-låtar, bl. a D-7.

Over the edge  är furiös desperat men också bitvis vacker rock. Omslaget säger kanske inte allt. En närbild på en SG (stämd i öppen D, misstänker jag) rakt över ett par skitiga gitarrmickar. 

Omslaget tryckt på en t-shirt brukar bäras av J.Mascis, tex under det lysande framträdandet av ett återförenat Dinosaur Jr i Rollins Tv-show. Går det att bli creddigare än så?

#46 Urge Overkill "Exit the Dragon" 1995

Året var 1995. Urge Overkill stod ut från andra samtida "grunge-band" manifesterat med annorlunda klädstil och skamlöst rockstjärnebeteende. Dom förnekade att dom lyssnade på rock utan bekände sig till James Browns stenhårda funk.

Ett tag ville alla hänga med the Urge. Chrissie Hynde följde bandets turnéer som t-shirt försäljare för att få vara med och Quentin Tarantino valde deras "Girl, You´re a Woman Now" till Pulp Fiction´s soundtrack. Sen tog det slut. Publiken försvann. Det är väl det som är risken med moderniteten, den går över och publiken är någon annanstans. Men "Enter..." är värd att kolla upp.

#46 The yachts 1979

The Yachts bildades i Liverpool 1977 och gjorde två plattor "Yachts och "Without radar, 1980" . Första plattan är en lysande knippe "killer"pop låtar med ett sound främst baserat på keybord och gitarr. Bandet släppte också 10 riktigt bra singlar.

#46. The Rudds - "Get the femuline hang on" (2005)

Det är inte mycket så kallad "modern" rock å pop orienterad musik som får plats i min skivhylla. På nått sätt har jag alltid haft uppfattningen att den rockbaserade musiken dog ut någon gång vid mitten/slutet av 80-talet. Denna uppfattning har jag dock fått justera en aning. För ca 3 år sedan upptäckte jag nämligen den eminenta hemsidan - notlame.com - som skapats för alla popälskare där ute. Notlame är ett amerikanskt skivbolag men kanske framförallt en distro som koncentrerar sig kring alla tiders pop - å då inte minst "power-pop". Detta är en guldgruva som jag dagligen besöker för att få nya tips. Jag, som hade gett upp hoppet kring ny pop-rock musik får nu mig nästan dagligen en känga. En av de första plattorna jag köpte via notlame.coms rekommendation var Bostonbandet (yepp, Boston igen - go Celtics!!!) The Rudds andra skivsläpp - "Get the femuline Hang on" från 2005. Bara efter att ha registrerat bandets influenser var jag fast - Todd Rundgren och Cheap Trick till Hall and Oates och Prince - vilken blandning!! Dessutom står hela den amerikanska östkustens pop-elit bakom plattans produktion och framförande. Bandets ledare John Powhida (tidigare i Papas Fritas) är begåvad med en grym röst som tycks klara av allt - en perfekt soul-rock röst utan att bli cheezy - Chris Robinson släng dig i väggen! Dessutom har Powhida den där sällsynta talangen att kunna förvalta sina influenser på ett helt eget vis och därigenom skapa grymma poplåtar. Lyssna bara på plattans andra spår - "Oh No! (They're gonna make another one) och titelspåret "The Femuline hang on" - Kickar Azz! Förutom Powhida har The Rudds en fantastiskt gitarrist i Brett Rosengren (från Brett Rosengren Problem - även det ett riktigt lysande power-pop band) som vet precis vilka "lick" som ska läggas var och när. Nämnas måste även att Mike Gent från The Figgs är med och gästar och producerar. Hur som helst....The Rudds är en frisk fläkt som ingjuter förhoppningar inför en ny våg av pop med kvalité.