#30. Genesis - "lamb lies down on broadway"(1974)

Mastodonternas mastodont! Världens, genom tidernas, bästa konceptplatta - no discussion...
Det brittiska progbandet Genesis var vid denna tid på sin yttersta spets - såväl spelmässigt som låtskrivarmässigt. Massor av inspiration och motivation ligger bakom detta klassiska verk.
Bandet lyckades aldrig toppa detta - vilket i sig inte heller är så märkligt. Ofta lyckas band bara med ett riktigt mästerverk. De hade dock släppt "Selling England by the pound" året tidigare, som är bra nära fullpott den med.
Detta är ambitiöst och äventyrligt. Passar bäst en lyssnare med mycket tid och tålamod. Dock ryms det, bland alla dessa musikaliska utsvävningar, en rejäl dos klassisk pop. Att bandets hjärnor vid denna tid bestod av både Peter Gabriel och självaste Phil Collins är rätt svårt att förstå om man ser till dessa två artisters utveckling. Den ena djupt begraven i den krystade "World"- genren medans den andre har blivit "vuxen-popens" talare. Sorligt men sant...
Men album är bestående och står för sig själva - inget som utvecklas i takt med artisten som tur är.
Om jag fick välja en sångröst att ärva -då hade valet blivit mr. P. Gabriels. En röst som har allt i min mening. Ett sånt sjukt behagligt tonläge med en sån extrem känsla för harmonier och dynamik - one of a kind helt enkelt!
Något som jag tror fövånar en hel del är att mr. P Collins var/och förmodligen är en så pass brutalt skicklig trummis. Likt Bonham (Zeppelin) är Collins en sk. "musikalisk" trummis - han vill alltså framhäva låtarna - föra musiken framåt - men samtidigt överraska och utnyttja dynamik.


ps. Lyssna rakt igenom! Men ok, måste jag nämna en låt blir det - "Counting out time" - en helt fantastisk poplåt. Får mig helt tårögd.

#31. Richard Thompson - "you?me?us?" (1996)

Ja, då var man där igen. Ytterligare en dubbelplatta i "pipen". Inte helt otippat dock, då jag älskar dubbelalbum. Och detta även i cd-format faktiskt. Den är rejäl, massiv i tyngd och sedan innehållar den oftast minst runt 80 minuters musik. Dessutom medföljer oftast en booklet som är som en mindre novell. Härligt......

Det tycks ofta ligga en gedigen research bakom dubbelplattor från artistens sida - allt ifrån låttexter och låtplacering till coverart och val av medmusiker/procucenter har fått genomgå en minutiös urvalsprocess. Dubbelplattan har även en känsla av koncept över sig - att artisten följer en röd tråd. Detta kan t ex handla om att textinnehållet ska bygga på en händelse - verklig eller icke-verklig och/eller att ett visst riff eller melodistycke ska få återkomma flera gånger under albumets gång. Många av 60- och 70-talets klassiska dubbelalbum i rockgenren har utformats just på detta sätt.

Gitarristen och låtskrivaren, Richard Thompsons dubbelverk från 1996, "you?, me?, us?", har relativt lite gemensamt med de gamla klassiska konceptskivorna. Här finns ingen historia att följa, inga låtar eller melodier som kommer igen. Dock har Thompson gjort ett medvetet val att dela upp albumet i en elektrisk och mer rockande del (cd nr 1 - kallad "voltage enchanced") och en avskalad akustisk del (cd nr 2 - kallad "nude").

Richard Thompson, är för de flesta musikkännare, mer känd som gitarrist/sångare/låtskrivare i det gamla brittiska folkrockbandet, Fairport Convention. Häri skapade och utvecklade Thompson efterhand sin säregna gitarr- och låtskrivarstil. Thompson hann medverka på fem skivor som gruppen producerade. Allt under bara två år. Efter år 1970 gick Thompson vidare som soloartist eller som duett- och låtskrivarpartner med sin föredetta fru, Linda Thompson (tillsammans har de skapat många fantastiska album). Richard Thompson är fortfarande högst aktiv och släpper igenomsnitt en skiva per år. Men, trots hans jämna och stabila soloproduktion är det släppet från 1996 som är min stora favorit. Både låt- och produktionsmässigt så älskar jag denna plattan. Här får allt sitt fria spelrum. Thompsons geniala gitarrspel (som en blandning av Robert Fripp, Jimmy Page och Gary Lucas) är tydligare än aldrig förr. Hans sång ligger långt fram i produktionen och det känns faktiskt som om han är i samma rum. Riktigt coolt är det!

För mig är det framförallt Thompsons sätt att förankra traditionell irländsk- och skotsk musik med klassisk brittisk pop/rock ( ex. Beatles, Stones, Bowie, Zeppelin) via sina folkrock-rötter ( Bert Jansch, Roy Harper, Donovan) som gör honom unik. Ingen skriver låtar som honom. Ingen sjunger som honom. Richard Thompson har dock aldrig fått ett internationellt genomslag. Många kan nog tycka att detta är konstigt. Han skriver fantastiskt gripande låtar, har en en personlig och innerlig röst och spelar gitarr som en gud. Men ibland räcker inte ens detta. Det finns det många expempel på.

Nä, Thompson är som sagt unik. Ingen låter som honom - och där kan vi nog ha problemet. Jag tror att antingen gillar man honom starkt eller inte alls. Men alla, ja alla, som älskar musik måste ge mannen en chans!

Lyssna på: "Razor Dance", "No's not a word", "She Cut Off Her Long Silken Hair".

#32. Lyle Lovett - "Step Inside This House" (1998)

Ha! Detta trodde jag aldrig. En cover-platta på min topp femtio lista. Men så är faktiskt fallet och fallet är mitt. Cover-plattor är något som jag egentligen inte har mycket till övers för och som jag inte har för många i min ägo. Detta är inte något som jag förutbestämt eller envisas med att tycka utan detta är pga att de flesta artister, hur fantastiska de än är i övrigt, ofta misslyckas fatalt i detta sammanhang. Men dock är det så att de som verkligen lyckas, de kan ge ett helt nytt liv till en annans artist låtar och få en lyssnare att helt ändra tidigare uppfattning. Detta är en fascinerande process. Jag kan inte annat än beundra artister som klarar av detta. Sedan finns det de artister som tar det ytterligare ett steg - de förbättrar andra artisters låtar.

Lyle Lovett, en gång gift med Julia Roberts (detta under hennes prime-days!), är en låtskrivare inom country-/folkgenren som lyckats med det mesta han tagit sig an. Och så även med cover-projektet från 1998 - "Step Inside This House". Här dammar Lovett av sina favoriter över två timlånga cd's. Majoriteten av låtarna hämtas från den sk. "outlaw-country" genren från -70 talet där låtskrivare som Townes Van Zandt, Guy Clark och Steven Fromholz. (Titelspåret från skivan är en tidigare outgiven Guy Clark låt.) Att ge sig på förfinade versioner av gamla klassiska outlaw-country spår är väl inget man direkt rekommenderar en låtskrivare som vill vara på den sk. "safe side". Men det valde Lovett att totalt skita i! Och jisses vilken tur det var.

Konceptet borde inte ha lyckats - ekvationen går egentligen ihop. Detta är en välspelad, välproducerad och väl-inspelad skiva - egentligen helt motsatsen till vad outlaw-country borde vara. Men Lovetts och hans band har full koll på läget - de vet precis vilka knappar man ska trycka på för att göra lyssnaren knäsvag. Lovett har aldrig sjungit bättre och bandet är första klass ( Jerry Douglas, Russ Kunkel, Sam Bush etc..). I mina öron är detta bättre än originalen. Lyle Lovett har alltid haft en känsla för smak - alltifrån musik och konst till kläder och kvinnor. Det hörs faktiskt. Det är så fantastiskt vackert och stämningsfullt att hade man spelat skivan ut genom en högtalare som sträckte sig över hela klotet då hade det definitivt varit fred i världen.

Till alla er som inte trodde att ni gillade countrydoftande toner - sorry, känn er besegrade.

Lyssna på: Texas Trilogy, Ballad Of The Leopard and The Tanqueray Cowboy, Bears

#33. Oregon w/Moscow Tchaikovsky Symphony Orchestra - "Oregon in Moscow" (2000)

Ja, hitintills har ju min top femtio lista mest kretsat till den aningen mer stökiga sidan av skivvärlden. Därför tänkte jag att det var dags att lansera mitt första "skönhetsval". Min plats nummer 33 utgörs av något av det vackraste som någonsin nått mina öron. Det handlar om jazz/avant/fusion bandet, Oregons, samarbete med Moscow Tchaikovsky Symphony Orchestra - "Oregon in Moscow" från år 2000. Oregon är en jazzensemble som existerat sedan 1970. Gruppen bildades faktiskt vid University of Oregon - därför detta logiska val av bandnamn.

Bandets sound har sedan bygynnelsen avvikt från de flesta standardnormer som funnits inom jazz. Istället för att som de flesta andra jazzensemblar som sysslat med okonventionell jazz explodera i kraftiga "noise" aktioner har Oregon haft en tendens att anlägga en mer tillbakalutad approach. De har dessutom aldrig varit rädda för att blanda in övriga genrer i jazzen -

t ex indiska toner och västerländsk klassisk musik skiner ofta igenom. Oregons sound tillåts växa fram i långsamma tempon och koncentration läggs vid rytmik - både via diverse slagverk men också mellan sträng- och blåsinstrument.

"Oregon in Moscow" skiljer sig relativt mycket till vad bandet producerat tidigare. Pga samarbetet med en av världens bästa symfoniorkestrar leds naturligtvis Oregons musik in ett tydligt "bombastiskt" sound. Och för att Oregon som band på bästa sätt ska kunna anpassa sig till en orkester lägger bandet an en mer fusionbaserad ton. Kombinationen blir fantastisk! Det är så vackert att man gråter. Det är inte konstigt att skivan fick fyra stycken grammisar.

fotnot: Oregons musik har använts av Apollo resenärer. Två farkoster har namngivits efter bandets låtar - "Icarus" och "Ghost Beads"

Skivan (som är dubbel) måste lyssnas på rakt igenom!

#34. King Crimson - "Red" (1974)

Give me sum' progg babyyyy!

"Red" med King Crimson är en av de där plattorna som jag önskar att jag själv hade skapat. Visst, det är progg ut i fingerspetsarna, helt klart. Men för mig är det så mycket mer. Det är så här rock bör spelas - utmanande, innovativt, lekfullt och helt utan regler.

Det brittiska bandet, King Crimson, startades och leddes av gitarristen och sångaren, Robert Fripp från 1967 och framåt. Dock skulle bandet komma att ombildas ett antal gånger under denna tid. Vid tiden för inspelningen av "Red", hade bandet, efter att en medlem lagt skorna på hyllan, utvecklats till en trio. Detta medförde ett mer avskalat och råare sound än tidigare. Dock förekommer både blås och stråkar på skivan men inte alls på ett bombastiskt vis utan mer som musikalisk färgning. Fripp hade dessutom något år tidigare lyckats värva prog-trummisen no.1, Bill Bruford (tidigare i YES) som med sina bläckfiskarmar utgör en mindre orkester i sig självt. Detta minskade drastiskt behovet av extra medlemmar.

Melodierna och harmonierna, både gällande sång och det instrumentala, har till stor del påverkats av tidiga Pink Floyd med Syd Barrett i spetsen. Sämre influenser kan man ha!

Dock det som gör skivan så otroligt speciell är bandets strävan att bryta med trender och finna nya oupptäckta landskap. Detta lyckas man med. Skivan känns otroligt modern. Nästan som noise-rock, tio år för tidigt.

Lyssna på: "One more Red Nightmare"

#35. Bad Brains "Rock for Light" (1983)

Om Black Flag representerar hardcorepionjärer för Amerikas västkust så får Bad Brains hålla fanan för östkusten. Washington DC's, Bad Brains, var och är inte exceptionellla enbart på grund av att de var ett av de första banden att sätta hardcoremusiken på kartan. De var även unika på grund av deras eminenta musicerande - klassiskt skolade i jazzens värld - och att de alla var afro-amerikaner - ett mycket sällsynt inslag i den tradiotionella harcoremusiken. Dessutom som aktiva rastafaris var de inte rädda för att blanda in jamaicanska toner som pausfåglar mitt i all intensitet - som tur var aldrig i samma låt. Lite inspiration till detta kom nog från vissa brittiska punkgrupper (ex the Clash och the Ruts) som upptäckte reggeamusiken i slutet av -70 talet.

"Rock for Light" blev bandets första egentliga debut platta - deras första alster (s/t från -82) släpptes till en början enbart på kassett (på bolaget ROIR). Dock återkommer många låtar från kassettinspelningen på "Rock for Light". Den största skillnaden på verken är produktionen. Jag uppskattar tydligheten på andraverket som sångaren och låtskrivaren i The Cars, Ric Ocasek lyckats uppnå. Många håller inte med, men det skiter jag i ;). Gitarristen, Dr. Know's solon å stenhårda riff sitter som en smäck - tydligt mixade. Sångaren H.R får skruva och stoja med sin röst, basisten Darryl och trummisen Earl får utmana varandra i snabbspel - å allt får sin plats.

Hur låter då Bad Brains klassiska platta från -83?

Jo, det som skiljer dem från mängden är det ilsnabba tempot som är TIGHT som ett par jazz-brallor, det progressiva gitarrspelet , massiva solon och HR's knasiga sångexperiment. Många hardcore band följde samma recept - men Bad Brains följde bara sitt alldeles, alldeles egna.

Lyssna på: "Sailin' On" och "Banned in D.C".

#36. Rites Of Spring - "s/t" (1985)

Vem f%n kom på begreppet "emotional hardcore" - EMO? Så urbota fånigt - så totalt meningslöst. Antingen är det hardcore eller inte - där finns inga mellanting. Man ryser riktigt när man hör det. Idag förknippas begreppet med poster-pojkband som Fall Out Boy och My Chemical Romance om jag förstått det rätt. Vilket i sig då innebär någon form av fånig struttig (nej...jag vill inte säga punk, detta är musik som tillverkas i syfte för att säljas å spelas i radio så mycketsom möjligt) rock/pop som är totalt ihålig med en tillhörande stilkultur bestående av svartfärgat hängande hår med alldeles för lång lugg. Och än mer ihåligt är det samband som begreppet EMO tydligen uppstått.

År 1985 släppte Washington D.C bandet, Rites Of Spring sitt debutalster (s/t). Denna recenserades i en lokal tidning där skribenten tydligen hade aningen svårt att placera bandets sound - och härmed skapades "emo". För det första är inte R.O.S hardcore och för det andra är det inte speciellt emotionellt på det sättet som många uppfattar begreppet. Jag tror det handlade mycket om att frontmannen, Guy Picciotto (yepp, alldeles riktigt...senare i Fugazi) valde att skriva texter som inte bara handlade om "orättvisor, drog- och samhällspolitik" utan vände sig istället in mot sig själv. Men om detta ska vara ett kriterie för att få stämpeln "emotionell" så är det rätt många rockartister och - band som ligger illa till. Och som ni säkert förstår har begreppet utvidgats något brutalt utifrån sin utgångspunkt. R.O.S har inte en tillstymmelse till likhet med Fall Out Boy etc, inte på något plan - jag tror inte dagens unga ens har hört talas om R.O.S om jag ska vara ärlig. Nä, R.O.S är en helt annan potatis. Tänk dig ett stökigare amerikanskt The Ruts som spelar medleys på XTC - och Sonic Youth låtar, så låter R.O.S ...ungefär. Å du... det är jevvlit' bra.

lyssna på: "For want of" och "All there is".

#37. Black Flag - "Damaged" (1981)

Här finns väl egentligen inte så mycket att säga. Bandnamnet - Black Flag - säger väl allt. Vissa bandnamn är bara helt mitt i prick. - De lyckas med att förmedla ett bands attityd och sound i bara ett eller två ord - så är fallet med Californiens egna, Black Flag. Dessutom hade BF redan vid sin start, 1977, en riktigt tung logga som sprayades friskt av skatarkidsen. Med fyra kraftiga staplar i svart eller rött som bildar en flagga - spred sig snabbt ryktet om U.S snabbaste och hårdaste band. Ja, BF var först. Inget band hade tidigare levererat ett sådant kaos.

Hjärnan bakom BF var den utbildade ingenjören Gregg Ginn. Det var han som skapade hardcore. Detta var nog inte hans tanke och inte heller något som han är stolt över. Enligt min research och läsning kring fenomenet G. Ginn så var han själv inte särskilt imponerad av punk- och noiserörelsen. Själv såg han mer upp till klassiska rock- och jazz-hjältar som Coltrane, Iommi och Hendrix. Detta kan man faktiskt höra vid en mer koncentrerad lyssning - här finns strukturer och riff-rundor som kan hänvisas till klassisk rock och jazz, men med en förkärlek till det avant-gardistiska.

Det tog fyrå år innan BF fick chansen att spela in sin första fullängdare - "Damaged". Vid detta laget hade bandet tagit sig igenom tre olika vokalister. Inspelningar från denna tid går att finna på samlingsskivan - "first four years", som nog är det bästa bandet har gjort faktiskt - men detta är trots allt en samling. Inför inspelningen av "Damaged" hade Ginn och hans högra hand, basisten Chuck Dukowski nyligen rekryterat Henry Rollins som ny vokalist till bandet. Henry Rollins, som idag är av kultstatus i dessa sammanhang, hade länge varit ett stort fan och sett de flesta av bandets spelningar. Rollins kunde alla texter till alla låtar redan innan inspelningen av plattan - vilket underlättade processen.

"Damaged" skulle egentligen släppas på ett storbolag men stoppades pga dess allt för våldsamma innehåll. Då valde Ginn att själv starta sitt egna bolag, SST, som kom att stå för många fina klassiska punksläpp de kommande åren (Minutemen, Meat Puppets, Husker Du etc...). SST första fullängdare blev alltså - "Damaged" från 1981. Vilken total knock-out denna platta är. Här ryms några av tidernas bästa punkspår någonsin. Lyssna bara på den inledande "Rise Above" med sina feta hockey-körer och Ginns kontroversiella riffande å solande, "Six Pack", "Tv Party" och "Gimmie Gimmie Gimmie" - vilken hitkavalkad. Det tidiga -80talet var så sinnes bra!

#38. The Obsessed - "s/t" (1990)

Doom-snickrar'n, Scott "Wino" Weinrich har figurerat i många framgångsrika hårdrocksprojekt sedan tidigt -80 tal, då han också startade sitt första band - The Obsessed från Washington D.C. Wino är en ytterst respekterad herre i metal sammanhang och får sällan dålig respons för sina verk. Detta är dock en riktig och välförtjänt uppskattning. Han har alltid haft en känsla för kvalité. Men det band där han hitintills har lyckats bäst med att kombinera sina talanger är solklart - Obsessed. Bästa riffen och bästa låtskrivandet finns här. Och detta speciellt på bandets första platta efter återförenandet (Wino hade dessförinnan haft en ledande position i Saint Vitus), "s/t" från 1990. Man förstår snabbt att Obsessed måste ha föranlett hela Seattle scenen under -90 talet - speciellt Alice in Chains och Soundgarden. Men Obsessed hade inte en polerad ljudbild eller skumma taktbyten och neo-proggiga inslag som sina efterträdare. Nä, Obsessed handlade mer om ren rock-out, cock-out principer. Fast detta innebär inte att musiken är superenkel och rak. "Rock-out" inställningen ligger mer i produktionen och det naiva liret. En bra jämförelse är Black Sabbath - som i all musik Wino är involverad i. Mycket riff som vävs samman -hela tiden med en enkel rytmsektion.

En cool grej med Obsessed var att dem i början av sin karriär var lite "outsiders". De var ett sånt där band som aldrig hittade en stabil fan-bas. De var inte tillräckligt hårda för metalscenen och inte tillräckligt röjiga och snabba för hardcorescenen. Men de accepterades efter ett tag inom den mer punkiga hardcorescenen där de ofta delade scen tillsammans med Minor Threat och Black Flag.

Lyssna på: "Tombstone Highway" och "Forever Midnight"

#39. Karp - "self titled lp" (1997)

Vad skulle komma att vara mer naturligt än valet av min 39:a. Inget, skulle jag vilja säga. Det är schysst med röda trådar men kan ibland bli litta tradet - men shit the same. Här är den i alla fall - Olympia , Washingtons egna hjältar - Karp, med sitt självbetitlade album från -97. Deras tredje platta i raden. Hooooly Shiiiiiit! Detta är abslout en av tidernas tyngsta plattor utan tvekan. Redan från skivans start hör man hur killarna (en stadig trio) totalt mishandlar sina instrument men hela tiden med ett genialt å musikaliskt ursinne. Det är en sammanpressad rock-meteroit som lyssnaren möts av här - bas och gitarr smälter samman som i en fet smocka medan trummorna ligger som ett åskmoln i bakgrunden, tight som i ett par spandex. Jag var tidigare inne på den röda tråden av denna lilla recension. Jo, det är nämligen så här att sångaren och bassisten i Karp, Jared, gör idag sin musikaliska tjänsgöring i Melvins (se plats #40). Inte helt oväntat då dessa två band båda kommer från Olympia och soundmässigt inte är helt olika. Det bör oxå påtalas att Melvins med Jareds hjälp har nått oanade musikaliska höjder. Inte för att Melvins på något sätt hade svårt att bevisa detta förr men nu är det soundmässigt vassare. Jared är en stor talang (både fysiskt å psykiskt) - han har basspels- och sångkompetens som få. När jag såg honom tillsammans med Melvins på KB i Malmö för nått år sedan framförde han i mitten av konserten en free-stylad sånginsats gåendes bland publiken iklädd kaftan. Helt utan att blinka drog han igång motown-/gospel influerade toner och man stod bara där å gapade. Respekt!

Lyssna på: "Forget the minions", "D&D Fantasy" och "We ate sand".

#40. Melvins - "Stoner Witch"(1994)

Nu snackar vi "long time faves" här alltså. Melvins var inte bara ett av Kurt Cobains favvis band utan var/och är även ett av mina. Jag upptäckte dock Melvins ca 15 år senare än Kurt, då i slutet på -90 talet någon gång - då var jag inte lika begeistrad som jag är idag. Melvins storhet har växt med tiden. Idag är det självklart att de är giganter inom den hårda och fria rockens fåra. Melvins har gått igenom många faser sedan sin start i början av -80 talet. Medlemmar har skiftat som om det vore filsingar....nja ...i alla fall när det gäller basister. Stommen i bandet har dock alltid varit den samma faktiskt -den kraftiga och "afro" beklädda gitarristen/sångaren, King Buzzo, i spetsen och den surmulne trummisen Dale Crover. Dessa två herrar har under sin tid i Melvins lyckats skapa det mesta inom den hårda och fria/extrema rocken. Här finns nått för alla ...nja ...inte riktigt ...men nästan - så länge man har ett öppet sinne för rock. Det bästa med Melvins är att ...trots sitt experimenterande och alla sina "galna" upptåg, så låter det alltid naturligt - aldrig krampaktigt eller framtvingat. Buzzo och Dale är inne å nosar på det mesta - punk, klassisk hårdrock, metal, hardcore, electronica, ambient, folk...you name it... men alltid med en Melviniansk touch .

Det är svårt att svårt välja ut den bästa Melvins plattan - ungefär lika svårt som att karaktärisera deras sound (se ovan). Men den platta som jag alltid återkommer till och känner mest sug efter är - "Stoner Witch". Den representerar dessutom bandet på ett ärligt vis. Sen att Melvins kanske två allra bästa låtar finns med på denna platta hjälper så klart till ytterligare - "revolve" och "sweet willy roadbar". Ge det en chans...låt det växa!

# 41. The Figgs - "palais" (2004)

New York rockarna The Figgs är en av anlednigarna till att min inställning till modern pop/rock musik kom till att vända helt. Vid tiden då The Figgs sjätte fullängdare - "palais" - släpptes vid 2004 var jag helt ointresserad av dagens pop/rock scen och ägde nog inte en skiva släppt efter 1990... typ. Men efter att ha upptäckt detta makalösa dubbelalbum förstod jag att det en längre tid legat en outforskad värld av pop-rock musik som verkligen levererar. Bandet, The Figgs upptäckte jag via den fenomenala nätshoppen NotLame.com (även skivbolag) som nästan enbart koncentrerar sig på power- och skinnie tie-pop. De rekommenderade skivan varmt och deras målande beskrivning av bandets sound plus de korta låtklippen gjorde att jag föll direkt. Vilket köp det blev! Låtskrivarparet Mike Gent och Pete Donnelly är en lysande duo - båda med starka röster - som tillsammans med trummisen Hayes skapar tidlös rock/pop i power-pop genren. Utöver The Figgs har idag Gent, Donnelly och Hayes fullt upp med att fungera som Graham Parkers kompband. Att Parker valt The Figgs som band förvånar mig inte det minsta - en stabilare stomme får man leta efter. Dessa killar kan sin musikhistoria. Låtarna på "palais" har en naturlig sammanhållning - trots sin bredd och variation av låtskrivare (t.o.m Hayes är med på ett hörn..). Hur kan man kan få en dubbelplatta att löpa på så fint? - Yepp...impressive - känns lite som en konceptskiva imellanåt faktiskt.

Lyssna på: Simon Simone (= en riktig garage/power pop rökare), Kill Me Now (Lite Billy Squire, lite Keith Richards typ - vilket riff!) och Bristol Sister (Parkers egna favviss spår...man försår varför).

#42. Helmet - "meantime" (1992)

Precis som min #43:e platsare är detta monster till platta. Det är så sjukt tight, hårt och väl-arrat att man blir helt sprallig. Likt föregående recenserade platta är även denna från tidigt -90 tal och komponerat av ett amerikanskt band - dock ej från Portland utan från the Big Apple - New York denna gång. Bandet vi snackar om här är - Helmet. Ett band som jag tror de flesta har hört talas om....i alla fall de som genomgick sin tidiga tonårs tid under början av 90-talet. Helmet exploderade rejält ett tag under denna tid , dock mest i underground kretsar. Helmets populräritet var och kommer nog alltid vara som störst i deras hemland. Helmets andra platta, "meantime", fick aldrig någon direkt uppmärksamhet utomlands konstigt nog. I USA sålde den hela 1 miljon ex. Detta är i och för sig än mer märkvärdigt tycker jag, då "meantime" är allt annat än en lättsmält platta. Visst, det handlar suggestiva riff som snurrar in sig i skruvade takter, start/stop markeringar och malande sång - skrikande ibland, sjungande ibland - alltid välarrat och medryckande vilket får lyssnaren att trampa takt. Men låtarna är relativt långa, sångaren/låtskrivaren och gitarristen Page Hamilton har väl heller ingen märkbart bra röst. Dock skulle ingen annan kunna ta hans plats. Hamiltons röst är unik och en stor del av Helmets sound. Den är skönt naiv och energisk och blir till en cool och annorlunda kompis till den instrumentala biten som är som en ren "fist i fejjan". Helmet bestod under denna platta utöver Hamilton själv, som är en skolad jazzgitarrist och veteran i den amerikanska undergroundscenen (spelat med Band Of Susans och Glenn Branca) av trummisen John Steiner som är en av mina personliga favviss trummisar (spelar idag med Tomahawk och Battles). Tillsammans skapar de ett WALL OF SOUND -som tog den alternativa metal-scenen ett steg längre. Lyssna på "unsung" och "give it."

#43. Poison Idea - "feel the darkness" (1990)

Alltså, jösses! Har man inte vaknat förr så har man det nu. Efter en lyssning på denna koloss till hantverk vill man bara lägga ner sina vapen å retirera. Portlands kungar, Poison Idea, ett band som startade redan tidigt -80-tal , släpper i början av -90-talet en av världens bästa plattor - "feel the darkness".....90-talet som för mig, till stor del, bara blåste förbi av sur brittisk indie-pop å amerikansk shoe-gazing. Bara efter den inledande, "Plastic Bomb"med sina majestätiska flygeltonerförstår man att detta kommer bli en fantastisk resa. Men detta handlar inte om en resa till det vackra Wien med alla dess balsalar utan en resa in i förortens misär där bristen på aktiviteter kan resultera i allt annat än komfort. Posion Idea som består av kanske världens genom tidernas största musiker, Jerry A - sångare och Pig Champion - gitarr - har inte levt det "lätta" livet om man säger så. Detta har definitivt influerat låtskrivandet. Men misären har en sån jäkla energi att man inte kan annat än att le. Med låtar som "the badge"(klassiskt polis-hat) och "just to get away"(här visar trummisen "thee slayer hippy" att även han är en gigant bland giganter.)

Ja, ljudbilden ligger tight som skalet runt en clementin. Poison Idea är mer än bara ett hardcore band. Vid tiden då det var dags att spela in detta monstertill skiva hade killarna utvecklats till sjukt kompetenta musiker - vilket de inte är sena på att visa upp. "Feel the darkness" känns som en hyllning till alla stora giganter - Darby Crash och Ian MacKaye lika mycket som Billy Gibbons och Ron Asheton. Gillar man hård rock kommer man älska "feel the darkness" - så enkelt är det....

Anekdot: En polare till mig berättade i helgen att när han gick å såg Poison Idea på Smålands Nation i Lund vid mitten på 90-talet så var Pig Champion så stor att han var tvungen att sitta i en två-sits soffa under hela konserten. Tydligen hade han även såna där kolossala grillkorvs fingrar som nära på krossade hans gitarrer. - Härligt!!

#44. Dirty Looks - "s/t" (1980)

Vissa band lyckas skapa kraft utan så mycket arsenal. Detta gäller bl a Staten Island bandet Dirty Looks som 1980 gav oss new-wave klassikern, "dirty looks" lp. Dirty Looks ger, lika mycket som bandet Rush, begreppet "power-trios" ett ansikte. Dock ligger väl kanske inte "the looks" på samma tekniska nivå som sina kanadensiska kolleger. Men på vissa områden är de faktiskt inte långt ifrån. Det är enormt välarrat, dynamiskt med stämmor som sitter mitt i krysset. "The Look" lyckas skapa en tight ljudbild med schysst punch i allt från rytmsektionen till sången å guran. Det var svårt att välja mellan deras debut å uppföljaren från 1981 - "Turn it Up"(innehåller låten "Carrie" som är en av mina favvisar). Men helhetskänslan ligger nog någon grad högre på debuten. Lyssna på "let go" och "12 o'clock high".

#45. Fugazi - "13 Songs" (1989)

Ian MacKaye och Guy Picciotto - vilket radarpar! Detta är "dualvocals" på hög nivå. Vi snackar alltså bandet - Fugazi -Washington D.C's stoltheter. "13 Songs" var bandets debut och vilken debut det var. Att det överhuvudtaget existerade sån här musik vid slutet av 80-talet är för mig obegripligt. Ok, jag skulle nog var aningen för ung för att greppa det hela i stundens hetta men ändå. Bandet var helt enkelt grymt före sin tid. Visst, killarna i bandet har en diger meritlista som medlemmar i - hardcorepionjärerna Minor Threat, Embrace och Rites of Spring, så de var bekanta med att pressa de musikaliska barriärerna redan tidigare. Men Fugazi är ett band som står för sig själv. Begreppet D.I.Y ligger som grund för bandets identitet. Alltifån hur skivbolaget (Dischord) sköts till priser på skivor, konserter och hur skivorna ska "tillverkas" bestämms enbart av bandet. Som skivköpare bidrar man mer än gärna till en sådan verksamhet.

Hur låter då Fugazi? Ja, stommen är väl en typ av "quirky" punk-rock som lägger stor vikt vid rytmik både instrumentalt och sångmässigt. Dynamik är även det ett ledande element i bandets musik - från tyst till starkt , mjukt till rått i tvära kast. Detta är så långt ifrån bakgrundsmusik du kan komma. Men det är inte heller frågan om svårlyssnat. Grejen är ju att man vill lyssna och upptäcka mer detaljer - man kan ju till och med dansa till det. Tänk band som Gang Of Four och The Ruts blandat med en tillfällig aggressivitet som kan finnas hos Minutemen och Black Flag så är ni på rätt spår. Magiskt.

#46. The Rudds - "Get the femuline hang on" (2005)

Det är inte mycket så kallad "modern" rock å pop orienterad musik som får plats i min skivhylla. På nått sätt har jag alltid haft uppfattningen att den rockbaserade musiken dog ut någon gång vid mitten/slutet av 80-talet. Denna uppfattning har jag dock fått justera en aning. För ca 3 år sedan upptäckte jag nämligen den eminenta hemsidan - notlame.com - som skapats för alla popälskare där ute. Notlame är ett amerikanskt skivbolag men kanske framförallt en distro som koncentrerar sig kring alla tiders pop - å då inte minst "power-pop". Detta är en guldgruva som jag dagligen besöker för att få nya tips. Jag, som hade gett upp hoppet kring ny pop-rock musik får nu mig nästan dagligen en känga. En av de första plattorna jag köpte via notlame.coms rekommendation var Bostonbandet (yepp, Boston igen - go Celtics!!!) The Rudds andra skivsläpp - "Get the femuline Hang on" från 2005. Bara efter att ha registrerat bandets influenser var jag fast - Todd Rundgren och Cheap Trick till Hall and Oates och Prince - vilken blandning!! Dessutom står hela den amerikanska östkustens pop-elit bakom plattans produktion och framförande. Bandets ledare John Powhida (tidigare i Papas Fritas) är begåvad med en grym röst som tycks klara av allt - en perfekt soul-rock röst utan att bli cheezy - Chris Robinson släng dig i väggen! Dessutom har Powhida den där sällsynta talangen att kunna förvalta sina influenser på ett helt eget vis och därigenom skapa grymma poplåtar. Lyssna bara på plattans andra spår - "Oh No! (They're gonna make another one) och titelspåret "The Femuline hang on" - Kickar Azz! Förutom Powhida har The Rudds en fantastiskt gitarrist i Brett Rosengren (från Brett Rosengren Problem - även det ett riktigt lysande power-pop band) som vet precis vilka "lick" som ska läggas var och när. Nämnas måste även att Mike Gent från The Figgs är med och gästar och producerar. Hur som helst....The Rudds är en frisk fläkt som ingjuter förhoppningar inför en ny våg av pop med kvalité.

#47. The Real Kids - "s/t" (1977)

Vissa album har en cover som säger allt. Så är fallet med det Boston-baserade bandet, The Real Kids första lp; "the real kids". På albumets cover skymtar fyra unga män uppradade i svart/vit (eller grädd/svart) layout - alla ser brutalt coola ut , alla på sitt eget vis. De ser ut att komma från helt olika bakgrund och med helt olika influenser, vilket gör att det hela får en skön komisk effekt. När man tittar på detta foto kan man inte annat än att känna - KÖP! Detta kan bara inte vara dåligt ....nä, för det är det inte heller. Det e sjukt gött! Med denna platta introducerade The Real Kids den nya vågen av power-pop som skulle komma. Det glättiga å snälla med Who å Beatles influenser ersattes nu av '77 vågens punktoner a' la Ramones, Dead Boys och Television. Soundet blev nu skitigare och mer rakt pu', men fortfarande med stor harmonityngd. Att soundet blev skitigare å ruffigare gjorde inte att hit-varningarna försvann. Det förstärkte bara det hela å de "tuffa" grabbarna fick en giltig anledning till att lyssna på pop.

På denna platta finns några av mina absoluta favvis power-pop spår; "all kindsa girls" och "rave on".

#48. Nick Gilder - "City Nights" (1978)

"Got to get out" och "Frustration" måste vara två av de fetaste rocklåtar som gjorts och att de dessutom går att finna på en av de grymmaste rockplattorna från slutet av -70-talet gör det inte sämre. Jag snackar här om sångaren/låtskrivaren Nick Gilders första platta som soloartist, "City Nights" från 1978. Gilder gjorde dock först en kortare karriär i det Vancouver-baserade bandet, Sweeney Todd (där även den unge Bryan Adams fanns med i bilden - tro det eller ej...), mellan åren 1975-77 innan han gjorde det rätta beslutet att köra ett eget race.

"City Nights" är nog mest känd för singelhiten "Hot child in the city" dock är nog detta albumets sämsta spår vilket inte är ett dåligt betyg. Soundet som Gilder och hans band producerade låg väl egentligen inte riktigt rätt med den tidens strömmar. Nej, detta är varken punk eller

new-wave eller power-pop. Jag skulle istället vilja säga att Gilder var några år före sin tid. Vad det handlar om här är någon form av FM-rock (jag vet vad ni tänker...;) med glam-hintar - eller egentligen bara - en sjujäklans fet R.O.C.K `n`roll. På något sätt låter det som ett mer storslaget The Pop (-fett power-pop band från slutet av 70-talet som alla borde höra!). Men det är innovativt - mycket tack vare att Gilder har en av rock-historiens coolaste röster (efter typ Robin Zander, Robert Plant och Geddy Lee.) Jag hade sån flyt att hitta "City Nights" för fyra dollars i Boston, maj år 2007.

#49. The Ruts - "the crack" (1979)

Visst är det gött med riktig skitig å skramlig punk-rock. Det är ju det soundet som på många sättkaraktiserar punkens rötter - det där naiva och opretantiösa liret med "i don't give a fuck" attityden i centrum. Dock ligger nog min febless närmre den punk som vågar vara det motsatta på något sätt - mångfacetterad och nästintill proggig på sina håll med oväntade svängningar. Men den egentliga punk-estetiken handlar ju faktiskt om att inte följa kodex och strömningar utan att göra det som faller en in. Ett bra exempel på detta går att finna på "The Crack" - debutalbumet för det brittiska bandet The Ruts. Albumet släpptes 1979 - samma år som jag föddes och dessutom samma år som min plats #50 , "Dawn of The Dickies" med The Dickies gjorde entré bland skivbackarna. The Ruts är ett av de få brittiska punkbanden (tillsammans med The Stiffs, Depressions, Buzzcocks och XTC.) som jag gillar skarpt. The Ruts känns nästan som en brittisk version av The Dickies - välspelat, varierat och innovativt. Rent stil- och tempomässigt är nog "The Crack" än mer varierad än "Dawn of The Dickies". Skiljer sig gör även de två bandens attityd. Medan Dickies är ett skojfriskt band håller The Ruts en mer politisk medveten ton. Detta märks inte främst i bandets val av låttitlar - "Babylon's burning", "Jah War" och "Dope for Guns". Soundet på "The Crack" är som sagt varierat - här ryms proto-metal toner blandat med tidig 80-tals hardcore ("Is it something that i said"- fotnot: en av de bästa punklåtar som gjorts!) och dub-reagge med pop/rock inslag ("jah war"). The Ruts samlingsplatta "Something that i said"(1995) var en av de första punkplattorna jag köpte faktiskt och som medförde att mitt intresse för stilen fortsatte och växte.