#42 Tom Waits "Rain Dogs 1985

1985 var jag nyinflyttad i Malmö. På en vecka såg jag en nydebuterad Suzanne Vega, John Hiatt samt the Cramps på KB. Dessutom var jag på Tom Waits spelning på det nyinvigda Konserthuset.  Waits turnerade med musikerna från Rain Dogs, bla gitarristen Marc Ribot som attackerade sin gitarr med den mest hårdhänta teknik jag sett. Waits stampade takten i scengolvet och akustiken i lokalen var som gjord för att framhäva alla missljud i en dammig tramporgel och klangen i en marimba. 

Waits hade ett par år  tidigare, i samband med lika lysande “Swordfishtrombones”,  brutit med sitt dåvarande skivbolag, Asylum. Varför det blev så vet jag inte men jag minns en skivhandlare som beskrev SWFTRB som “väldigt konstig”.  Waits fick vänta över ett år innan ett skivbolag ville ge ut den och det verkade fullt förståeligt. 

Rain Dogs är en något nyktrare betraktelse. Anders Petersens omslagsbild är den perfekta illustrationen i sin svartvita form jämfört med swordfishtrones handkolorerade kabaré. Ett annat observandum är omslagets designmässiga likhet med Elvis Presleys första LP och The Clash´s London Calling.

Låtmaterialet är extremt bra och bygger främst på rytm. Kurt Weil och förkrigsblues är viktiga referenser.  Det galet uppsluppna blåset (tex anywhwere I hang my head) är som hämtad ur en begravningsparad i New Orleans. Keith Richards, som Waits samarbetar med för första gången här,  lyfter sig i håret och lyckas tillfälligt förnya Chuck Berrys gitarrfills i Union Square och det är overkligt bra. Waits förklarade samarbetet så  här:

“I was trying to explain "Big Black Mariah" [to Keith] and finally I started to move in a certain way and he said, "Oh, why didn't you do that to begin with? Now I know what you're talking about." It's like animal instinct.”

För Marc Ribot var det hans debut på ett större studiojobb och han har berättat att han länge trodde att alla spelade in skivor som Waits gjorde.  Men detta gjordes i mitten av 80-talet när i princip ingen sökte efter riktiga ljud. Waits instruktion till Ribot är obetalbar också den; “Play it like a midgets bar mitzva!”.

Rain Dogs är inspelad i New York. Waits skrev alla 19 spåren under en två månader lång period under vilken han gick omkring i gatumiljöerna och spelade in ljud som han sedan lyssnade på medan han skrev. 

Waits beskrevs ofta som en “särling”. Jag gillar inte det ordet.Waits förhållande till samhällets outsiders är kärleksfullt och han undviker exploatering genom att själv tillhöra utanförskapet. Men ofta känns han teatralisk och spelar en roll. Det balanseras kanske ändå på rätt sida och efterhand har jag accepterat det som Waits om inte medfödda, så förvärvade karaktär. Uppföljaren, “Franks Wild Years", bildar tillsammans med “Swordfishtrombones” och “Rain Dogs” en trilogi, men är relativt svag. Waits har sedan fortsatt att göra riktigt bra, ibland ännu mer utflippade skivor. 

En sak till: I Joshua Ferris utmärkta roman "Så fick vi se slutet", används uttrycket "Walking Spanish" i en helt ny betydelse, men Ferris gör ingen hemlighet av var Tom Mota, Benny Schassburger och co tagit det ifrån. 

#42 Patty Griffin - Living with ghosts 1996

Vissa artister är det svårt att välja vilket album som egentligen är bäst? Patty från Old Town main, USA, född 1964, har gjort flera bra album framför allt "Living with ghosts "Flaming Red" "100 kisses" och senaste "Children running through" (som man absolut bör kolla upp också). Patty rör sig i Amerikanska folkmusiken och i samma klass som Emmylou Harris, Linda Ronstadt och Bruce Springsteen och sällar sig i absoluta toppen i singer songwriter facket. Hennes sånger har gjorts av ett flertalet artister och man kan förstå varför.

Jag har valt "Living with Ghosts"som är hennes första album och som är helt inspelat akustiskt och fångar hennes röstresurser på ett fantastiskt sätt. Det är lätt att ta till tårarna över hur vackert allting låter när Patty sjunger med sådan närvarå, kraft och känslighet. Gillar man kvinnliga "folksingers" så är Patty Griffin den bästa.

Bästa spår "Time will do the talking"

#42. Helmet - "meantime" (1992)

Precis som min #43:e platsare är detta monster till platta. Det är så sjukt tight, hårt och väl-arrat att man blir helt sprallig. Likt föregående recenserade platta är även denna från tidigt -90 tal och komponerat av ett amerikanskt band - dock ej från Portland utan från the Big Apple - New York denna gång. Bandet vi snackar om här är - Helmet. Ett band som jag tror de flesta har hört talas om....i alla fall de som genomgick sin tidiga tonårs tid under början av 90-talet. Helmet exploderade rejält ett tag under denna tid , dock mest i underground kretsar. Helmets populräritet var och kommer nog alltid vara som störst i deras hemland. Helmets andra platta, "meantime", fick aldrig någon direkt uppmärksamhet utomlands konstigt nog. I USA sålde den hela 1 miljon ex. Detta är i och för sig än mer märkvärdigt tycker jag, då "meantime" är allt annat än en lättsmält platta. Visst, det handlar suggestiva riff som snurrar in sig i skruvade takter, start/stop markeringar och malande sång - skrikande ibland, sjungande ibland - alltid välarrat och medryckande vilket får lyssnaren att trampa takt. Men låtarna är relativt långa, sångaren/låtskrivaren och gitarristen Page Hamilton har väl heller ingen märkbart bra röst. Dock skulle ingen annan kunna ta hans plats. Hamiltons röst är unik och en stor del av Helmets sound. Den är skönt naiv och energisk och blir till en cool och annorlunda kompis till den instrumentala biten som är som en ren "fist i fejjan". Helmet bestod under denna platta utöver Hamilton själv, som är en skolad jazzgitarrist och veteran i den amerikanska undergroundscenen (spelat med Band Of Susans och Glenn Branca) av trummisen John Steiner som är en av mina personliga favviss trummisar (spelar idag med Tomahawk och Battles). Tillsammans skapar de ett WALL OF SOUND -som tog den alternativa metal-scenen ett steg längre. Lyssna på "unsung" och "give it."