Del-lords sista skiva. Den är avskalad allt in på rockens enklaste beståndsdelar och då menar jag allt onödigt vilket visar sig inkludera även den energi som utmärkte dom två föregående plattorna och bandets liveframträdanden. Jag tolkar det som ett trött rock n´roll band, utmattat men med glöden kvar. Det känns som att alla visste att detta var the Del-Lords testamente. Producenten/bassisten, Manny Caiati, lämnade musik-branchen överhuvudtaget efter inspelningarna. Eric Ambel öppnade en bar. Kempner gick kanske in i en ny depression. Det sägs att Dion, mannen med 60tals-hiten "the Wanderer" råkade höra skivan något år senare och bestämde sig för att han ville starta ett band igen som kom att inkludera flera medlemmar av Del-Lords men med Mike Mesaros från the Smithereens på bas. Det kändes fullständigt logiskt för mig. Inledande "Touch One Heart" återanvänder riffet från Ray Charles "What I Say" och cirkeln med influenserna från Atlantic´s street-smarta R n´B-era sluts.
Intrumenteringen är ekonomisk, uttrycket romantiskt. Vi snackar året 1990. Det var fullständigt omodernt då men i en tid då nästan allt från den tiden låter hopplöst daterat låter Lovers Who Wander ändå fullständigt tidlös.
