# 41 Ry Cooder "Paris, Texas" 1984

Detta är Ry Cooders soundtrack till Wim Wenders film “Paris, Texas”.

Ett av de märkligaste TV-upplevelser jag haft var när radioprofilen Stefan Wermelin dök upp i Musikbörsen och presenterade en upptäckt:

Om man spelar Paris,Texas-soundtracket samtidigt med Blind Willie Johnson (f.1897), så låter det bra ihop!

Hemligheten (som jag förstår det) ligger dels i det gemensamma användandet av, den för slide populära öppna D-stämningen AKA Vestapol (DADF#AD), dels i det medvetna och genom valet av avslutande låt öppna redovisandet av var inspirationen hämtats.

Cooder har kallat Blind Willie´s “Dark Was the Night, Cold Was the Ground” : “The most transcendent piece in all American music”.

OXFORD Dictionary:

transcendent tranˈsendənt

adjective

beyond or above the range of normal or merely physical human experience : the search for a transcendent level of knowledge.

• surpassing the ordinary; exceptional : the conductor was described as a “transcendent genius.”

• (of God) existing apart from and not subject to the limitations of the material universe. Often contrasted with immanent .

• (in scholastic philosophy) higher than or not included in any of Aristotle's ten categories.

• (in Kantian philosophy) not realizable in experience.

Ta gärna ovanstående som beskrivning även på Paris, Texas soundtrack.

Albumet är inspelat av Ry Cooder tillsammans med David Lindley och Jim Dickinson och kan naturligtvis inte bli annat än bra med dessa tre personer inblandade. Eftersom kvalitén på inspelnigar på 20- 30-talet hade sina begränsningar är det dessutom en kulturgärning.

Men det vore reduktionistiskt att inte ge skivan ett egenvärde. Cooder lyfter med skarp blick fram ett tema ur Blind Willie´s låt och gör det till bärande i Paris, Texas ljudspår, snudd på rakt igenom. Harry Dean Stanton sjunger en mexikansk ballad så vackert och diverse Lindleyska spökljud bidrar till stämningen. Cooder visar, som alltid, att han är en av de största slide-gitarristerna.

Det är samtidigt Blind Willies enda chans att ta sig in på min Top 50-lista, något som blir svårt eller omöjligt för alla mina favoritartister verksamma eller i artistisk högform före LP-skivans era.

Men vänta! Är det inte Blind Willie Johnson som är med på den skiva av guld som färdas med rymdskeppet Voyager sedan upskjutet 1977. Voyager är avsett för kontakt med extra-terrestriala intelligenta varelser eller människor i en avlägsen framtid, fullastad med exempel på vår mänskliga kultur (Chuck Berry och Ludwig Van Beethoven fick också vara med).

Cooder igen: “I think this guy is one of these interplanetary world musicians - and there are only a few. Blind Willie Johnson is in the ether somewhere. He´s up there in the zone.”

#41 Willie Nile - Streets of New York 2007

Ibland letar men efter någonting nytt, någonting som man aldrig har hört förut. Något som exploderar, något som vänder upp och ner på musiken. Något som man genast vill höra mer av. Så plötsligt hör man någonting som är så traditionellt, förutsägbart, igenkännande, primitivt men så förbannat bra och äkta. New York baserade Willie har tidigare tidigare gjort 8-9 plattor med skiftande resultat. Willie turnerade tidigt med The Who och har gästspelat med många artister; Elvis Costello, Roger McGuinn, Lucinda Williams, Ian Hunter m.m.

Någon sa att Willie är som en-mans-Clash och en ny Bob Dylan i ett, kanske ligger det någonting i det. Det var länge sedan man hörde en sådan genuin inspelad traditionell rockmusik. Willie är ingen man som följer trender, utan spelar från sitt hjärtas inre, vilket man tydligt hör på "New York" plattan. Man kan nästan känna på spelglädjen. Det här är som sagt ingen "ny musik" men Willie visar att enkel New York rock kan vara helt underbar. Kolla även upp de två tidigare plattorna Willie Nile 1980 och Golden Down 1991

Bästa spår: Det får bli Best Friends Money Can Buy

# 41. The Figgs - "palais" (2004)

New York rockarna The Figgs är en av anlednigarna till att min inställning till modern pop/rock musik kom till att vända helt. Vid tiden då The Figgs sjätte fullängdare - "palais" - släpptes vid 2004 var jag helt ointresserad av dagens pop/rock scen och ägde nog inte en skiva släppt efter 1990... typ. Men efter att ha upptäckt detta makalösa dubbelalbum förstod jag att det en längre tid legat en outforskad värld av pop-rock musik som verkligen levererar. Bandet, The Figgs upptäckte jag via den fenomenala nätshoppen NotLame.com (även skivbolag) som nästan enbart koncentrerar sig på power- och skinnie tie-pop. De rekommenderade skivan varmt och deras målande beskrivning av bandets sound plus de korta låtklippen gjorde att jag föll direkt. Vilket köp det blev! Låtskrivarparet Mike Gent och Pete Donnelly är en lysande duo - båda med starka röster - som tillsammans med trummisen Hayes skapar tidlös rock/pop i power-pop genren. Utöver The Figgs har idag Gent, Donnelly och Hayes fullt upp med att fungera som Graham Parkers kompband. Att Parker valt The Figgs som band förvånar mig inte det minsta - en stabilare stomme får man leta efter. Dessa killar kan sin musikhistoria. Låtarna på "palais" har en naturlig sammanhållning - trots sin bredd och variation av låtskrivare (t.o.m Hayes är med på ett hörn..). Hur kan man kan få en dubbelplatta att löpa på så fint? - Yepp...impressive - känns lite som en konceptskiva imellanåt faktiskt.

Lyssna på: Simon Simone (= en riktig garage/power pop rökare), Kill Me Now (Lite Billy Squire, lite Keith Richards typ - vilket riff!) och Bristol Sister (Parkers egna favviss spår...man försår varför).