De senaste årens trend med mp3-bloggar har gett ett nytt sätt att upptäcka musik. En av de artister som fångat min uppmärksamhet på detta sätt är Charlotte Hatherley (Fluxblog skall ha credit för det). Hon är en artist som jag tycker blommat ut i sin fulla potential först med sin tredje soloskiva, New Worlds. Jag tycker att det känns viktigt att påpeka det för att risken annars finns att man uppfattar henne som ännu en lättviktig söt tjej med tuff gitarr. Hon var gitarrist i Ash i många år, ett band jag aldrig har orkat engagera mig i. Avståndet mellan Charlottes kreativa kvaliteter och Ash är stort. En artist som Leslie Feist känns närmare i jämförelse. Kan det tänkas att Charlotte, liksom Feist med flera soloplattor och sin bakgrund i bla Broken Social Scene, fått erfarenhet och möjlighet att utvecklas till en fullfjädrad musiker med vana att orädd möta en publik, som annars hade varit svårt för en artist av det känsligare slaget. Så slås jag av Charlottes fina varierade gitarrspel och sensibla sång. Låtmaterialet är förstklassigt. Och det svårt att tro på en obekräftad uppgift jag hittat på internet; att skivan är inspelad på bara en vecka.
Precis som videon till förstalåten "White" är texterna fulla av färg i bokstavlig mening och dom ges mening i relationella sammanhang. I denna video är hon och hennes gitarr målade med färg som rinner och förändras och det är så med hennes spel och låtstrukturer också. Lyssna på White, Alexander, Full Circle, Little Sahara... Charlotte experimenterar med sina sinnen och hennes entusiasm över det smittar av sig på lyssnaren. I alla fall på mig.
