Vad skulle komma att vara mer naturligt än valet av min 39:a. Inget, skulle jag vilja säga. Det är schysst med röda trådar men kan ibland bli litta tradet - men shit the same. Här är den i alla fall - Olympia , Washingtons egna hjältar - Karp, med sitt självbetitlade album från -97. Deras tredje platta i raden. Hooooly Shiiiiiit! Detta är abslout en av tidernas tyngsta plattor utan tvekan. Redan från skivans start hör man hur killarna (en stadig trio) totalt mishandlar sina instrument men hela tiden med ett genialt å musikaliskt ursinne. Det är en sammanpressad rock-meteroit som lyssnaren möts av här - bas och gitarr smälter samman som i en fet smocka medan trummorna ligger som ett åskmoln i bakgrunden, tight som i ett par spandex. Jag var tidigare inne på den röda tråden av denna lilla recension. Jo, det är nämligen så här att sångaren och bassisten i Karp, Jared, gör idag sin musikaliska tjänsgöring i Melvins (se plats #40). Inte helt oväntat då dessa två band båda kommer från Olympia och soundmässigt inte är helt olika. Det bör oxå påtalas att Melvins med Jareds hjälp har nått oanade musikaliska höjder. Inte för att Melvins på något sätt hade svårt att bevisa detta förr men nu är det soundmässigt vassare. Jared är en stor talang (både fysiskt å psykiskt) - han har basspels- och sångkompetens som få. När jag såg honom tillsammans med Melvins på KB i Malmö för nått år sedan framförde han i mitten av konserten en free-stylad sånginsats gåendes bland publiken iklädd kaftan. Helt utan att blinka drog han igång motown-/gospel influerade toner och man stod bara där å gapade. Respekt!
Lyssna på: "Forget the minions", "D&D Fantasy" och "We ate sand".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar