Ja, då var man där igen. Ytterligare en dubbelplatta i "pipen". Inte helt otippat dock, då jag älskar dubbelalbum. Och detta även i cd-format faktiskt. Den är rejäl, massiv i tyngd och sedan innehållar den oftast minst runt 80 minuters musik. Dessutom medföljer oftast en booklet som är som en mindre novell. Härligt......
Det tycks ofta ligga en gedigen research bakom dubbelplattor från artistens sida - allt ifrån låttexter och låtplacering till coverart och val av medmusiker/procucenter har fått genomgå en minutiös urvalsprocess. Dubbelplattan har även en känsla av koncept över sig - att artisten följer en röd tråd. Detta kan t ex handla om att textinnehållet ska bygga på en händelse - verklig eller icke-verklig och/eller att ett visst riff eller melodistycke ska få återkomma flera gånger under albumets gång. Många av 60- och 70-talets klassiska dubbelalbum i rockgenren har utformats just på detta sätt.
Gitarristen och låtskrivaren, Richard Thompsons dubbelverk från 1996, "you?, me?, us?", har relativt lite gemensamt med de gamla klassiska konceptskivorna. Här finns ingen historia att följa, inga låtar eller melodier som kommer igen. Dock har Thompson gjort ett medvetet val att dela upp albumet i en elektrisk och mer rockande del (cd nr 1 - kallad "voltage enchanced") och en avskalad akustisk del (cd nr 2 - kallad "nude").
Richard Thompson, är för de flesta musikkännare, mer känd som gitarrist/sångare/låtskrivare i det gamla brittiska folkrockbandet, Fairport Convention. Häri skapade och utvecklade Thompson efterhand sin säregna gitarr- och låtskrivarstil. Thompson hann medverka på fem skivor som gruppen producerade. Allt under bara två år. Efter år 1970 gick Thompson vidare som soloartist eller som duett- och låtskrivarpartner med sin föredetta fru, Linda Thompson (tillsammans har de skapat många fantastiska album). Richard Thompson är fortfarande högst aktiv och släpper igenomsnitt en skiva per år. Men, trots hans jämna och stabila soloproduktion är det släppet från 1996 som är min stora favorit. Både låt- och produktionsmässigt så älskar jag denna plattan. Här får allt sitt fria spelrum. Thompsons geniala gitarrspel (som en blandning av Robert Fripp, Jimmy Page och Gary Lucas) är tydligare än aldrig förr. Hans sång ligger långt fram i produktionen och det känns faktiskt som om han är i samma rum. Riktigt coolt är det!
För mig är det framförallt Thompsons sätt att förankra traditionell irländsk- och skotsk musik med klassisk brittisk pop/rock ( ex. Beatles, Stones, Bowie, Zeppelin) via sina folkrock-rötter ( Bert Jansch, Roy Harper, Donovan) som gör honom unik. Ingen skriver låtar som honom. Ingen sjunger som honom. Richard Thompson har dock aldrig fått ett internationellt genomslag. Många kan nog tycka att detta är konstigt. Han skriver fantastiskt gripande låtar, har en en personlig och innerlig röst och spelar gitarr som en gud. Men ibland räcker inte ens detta. Det finns det många expempel på.
Nä, Thompson är som sagt unik. Ingen låter som honom - och där kan vi nog ha problemet. Jag tror att antingen gillar man honom starkt eller inte alls. Men alla, ja alla, som älskar musik måste ge mannen en chans!
Lyssna på: "Razor Dance", "No's not a word", "She Cut Off Her Long Silken Hair".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar