#39. Karp - "self titled lp" (1997)

Vad skulle komma att vara mer naturligt än valet av min 39:a. Inget, skulle jag vilja säga. Det är schysst med röda trådar men kan ibland bli litta tradet - men shit the same. Här är den i alla fall - Olympia , Washingtons egna hjältar - Karp, med sitt självbetitlade album från -97. Deras tredje platta i raden. Hooooly Shiiiiiit! Detta är abslout en av tidernas tyngsta plattor utan tvekan. Redan från skivans start hör man hur killarna (en stadig trio) totalt mishandlar sina instrument men hela tiden med ett genialt å musikaliskt ursinne. Det är en sammanpressad rock-meteroit som lyssnaren möts av här - bas och gitarr smälter samman som i en fet smocka medan trummorna ligger som ett åskmoln i bakgrunden, tight som i ett par spandex. Jag var tidigare inne på den röda tråden av denna lilla recension. Jo, det är nämligen så här att sångaren och bassisten i Karp, Jared, gör idag sin musikaliska tjänsgöring i Melvins (se plats #40). Inte helt oväntat då dessa två band båda kommer från Olympia och soundmässigt inte är helt olika. Det bör oxå påtalas att Melvins med Jareds hjälp har nått oanade musikaliska höjder. Inte för att Melvins på något sätt hade svårt att bevisa detta förr men nu är det soundmässigt vassare. Jared är en stor talang (både fysiskt å psykiskt) - han har basspels- och sångkompetens som få. När jag såg honom tillsammans med Melvins på KB i Malmö för nått år sedan framförde han i mitten av konserten en free-stylad sånginsats gåendes bland publiken iklädd kaftan. Helt utan att blinka drog han igång motown-/gospel influerade toner och man stod bara där å gapade. Respekt!

Lyssna på: "Forget the minions", "D&D Fantasy" och "We ate sand".

#40 Coldplay - Viva la vida 2008

Globen i Stockholm augusti 2008 såg jag årets konsert med tusentals skrikande tonåringar och vuxna män och kvinnor som trängde sig för att komma så nära Chris Martin och Coldplay som möjligt. Tyvärr satt jag på läktaren, så jag hade ingen chans att armbåga mig fram till scenkanten. Men den enorma ljudbilden och scenografin nådde upp till där jag satt och säkert ända ut över hela stockholm.Mer bombastiskt och storslaget har jag sällan sett och hört, men med sådan publiknärvaro att man nästan kunde ta på musiken och dess framförare. Stora delen av låtvalet var hämtat från nya plattan "Viva la Vida" och med de låtarna, växte konserten till fulländande artisteri.

Köpte plattan i USA några månader innan och lyssnade mycket på den i bilen mellan Los Angeles och Las Vegas. Från början hittade jag inte rätt i den stora mäktiga produktionen allá Brian Eno. Men desto närmare Las Vegas vi kom, desto mer insåg jag vilket litet mästerverk denna platta är och den förtydligades som sagt med Globen konserten.

Coldplay har gjort ett flertal fantastiska låtar tidigare som Yellow, fix you, clocks, the hardest part, in my place, the scientist o.s.v. Men med konserten och dess enorma framförandet av framför allt Viva la Vidas låtar, hamnar den överst av alla Coldplays album.

Jag kan bara kapitulera för det storslagna.

#41 Willie Nile - Streets of New York 2007

Ibland letar men efter någonting nytt, någonting som man aldrig har hört förut. Något som exploderar, något som vänder upp och ner på musiken. Något som man genast vill höra mer av. Så plötsligt hör man någonting som är så traditionellt, förutsägbart, igenkännande, primitivt men så förbannat bra och äkta. New York baserade Willie har tidigare tidigare gjort 8-9 plattor med skiftande resultat. Willie turnerade tidigt med The Who och har gästspelat med många artister; Elvis Costello, Roger McGuinn, Lucinda Williams, Ian Hunter m.m.

Någon sa att Willie är som en-mans-Clash och en ny Bob Dylan i ett, kanske ligger det någonting i det. Det var länge sedan man hörde en sådan genuin inspelad traditionell rockmusik. Willie är ingen man som följer trender, utan spelar från sitt hjärtas inre, vilket man tydligt hör på "New York" plattan. Man kan nästan känna på spelglädjen. Det här är som sagt ingen "ny musik" men Willie visar att enkel New York rock kan vara helt underbar. Kolla även upp de två tidigare plattorna Willie Nile 1980 och Golden Down 1991

Bästa spår: Det får bli Best Friends Money Can Buy

#42 Patty Griffin - Living with ghosts 1996

Vissa artister är det svårt att välja vilket album som egentligen är bäst? Patty från Old Town main, USA, född 1964, har gjort flera bra album framför allt "Living with ghosts "Flaming Red" "100 kisses" och senaste "Children running through" (som man absolut bör kolla upp också). Patty rör sig i Amerikanska folkmusiken och i samma klass som Emmylou Harris, Linda Ronstadt och Bruce Springsteen och sällar sig i absoluta toppen i singer songwriter facket. Hennes sånger har gjorts av ett flertalet artister och man kan förstå varför.

Jag har valt "Living with Ghosts"som är hennes första album och som är helt inspelat akustiskt och fångar hennes röstresurser på ett fantastiskt sätt. Det är lätt att ta till tårarna över hur vackert allting låter när Patty sjunger med sådan närvarå, kraft och känslighet. Gillar man kvinnliga "folksingers" så är Patty Griffin den bästa.

Bästa spår "Time will do the talking"

#46 Over The Edge - Wipers (1983)

Jag är beredd att instämma i Spotify-hypen men det finns en allt tydligare lucka i ett annars nära helgjutet utbud med åtminstone ett par plattor av annars smala band och utbudet på jazz är nära heltäckande. Lätt då att överse med smärre missar som tex Wipers och Del-Lords, Gingersol och screaming Blue Messiahs. 

Ensak är säker: Greg Sage kunde inte bry sig mindre. Han var från början självständig och oberoende genom tillgång till skivindustrins produktionsmedel genom sin far. Wipers behövde därmed inte följa den utstakade vägen med skivsläpp och efterföljande turné. I och med det blev dom anklagade för att inte vara äkta punkare. Wipers, bildat 1977 i Portland,  Oregon, var från början enbart ett studioprojekt och med en mera experimentell framtoning. Vid tiden för Over the Edge var det istället en mörk och hård rock n´roll med ett par riktiga rökare som Romeo och Now is the Time. Eventuellt finns en del Wipers-material upplagt på youtube, ni vet sådana där klipp som är en stillbild på en skivetikett med bara musik. 

NME avslutade sin recension av återutgivningen (1986) av " Over the edge" med orden "Purchase this album and watch your stereo burn!" Skivbolaget (Enigma) fick en massa pengar över efter framgången med the Smithereens första fullängdare och detta finansierade bl.a. Over the edge och plattan gjordes tillgänglig på allvar. Kurt Cobain gjorde aldrig någon hemlighet av sin musikaliska tacksamhetsskuld till Sage och hade upprepade erbjudanden till Sage om att dela Nirvanas scen samt gjorde flera covers på Wipers-låtar, bl. a D-7.

Over the edge  är furiös desperat men också bitvis vacker rock. Omslaget säger kanske inte allt. En närbild på en SG (stämd i öppen D, misstänker jag) rakt över ett par skitiga gitarrmickar. 

Omslaget tryckt på en t-shirt brukar bäras av J.Mascis, tex under det lysande framträdandet av ett återförenat Dinosaur Jr i Rollins Tv-show. Går det att bli creddigare än så?

#40. Melvins - "Stoner Witch"(1994)

Nu snackar vi "long time faves" här alltså. Melvins var inte bara ett av Kurt Cobains favvis band utan var/och är även ett av mina. Jag upptäckte dock Melvins ca 15 år senare än Kurt, då i slutet på -90 talet någon gång - då var jag inte lika begeistrad som jag är idag. Melvins storhet har växt med tiden. Idag är det självklart att de är giganter inom den hårda och fria rockens fåra. Melvins har gått igenom många faser sedan sin start i början av -80 talet. Medlemmar har skiftat som om det vore filsingar....nja ...i alla fall när det gäller basister. Stommen i bandet har dock alltid varit den samma faktiskt -den kraftiga och "afro" beklädda gitarristen/sångaren, King Buzzo, i spetsen och den surmulne trummisen Dale Crover. Dessa två herrar har under sin tid i Melvins lyckats skapa det mesta inom den hårda och fria/extrema rocken. Här finns nått för alla ...nja ...inte riktigt ...men nästan - så länge man har ett öppet sinne för rock. Det bästa med Melvins är att ...trots sitt experimenterande och alla sina "galna" upptåg, så låter det alltid naturligt - aldrig krampaktigt eller framtvingat. Buzzo och Dale är inne å nosar på det mesta - punk, klassisk hårdrock, metal, hardcore, electronica, ambient, folk...you name it... men alltid med en Melviniansk touch .

Det är svårt att svårt välja ut den bästa Melvins plattan - ungefär lika svårt som att karaktärisera deras sound (se ovan). Men den platta som jag alltid återkommer till och känner mest sug efter är - "Stoner Witch". Den representerar dessutom bandet på ett ärligt vis. Sen att Melvins kanske två allra bästa låtar finns med på denna platta hjälper så klart till ytterligare - "revolve" och "sweet willy roadbar". Ge det en chans...låt det växa!

# 41. The Figgs - "palais" (2004)

New York rockarna The Figgs är en av anlednigarna till att min inställning till modern pop/rock musik kom till att vända helt. Vid tiden då The Figgs sjätte fullängdare - "palais" - släpptes vid 2004 var jag helt ointresserad av dagens pop/rock scen och ägde nog inte en skiva släppt efter 1990... typ. Men efter att ha upptäckt detta makalösa dubbelalbum förstod jag att det en längre tid legat en outforskad värld av pop-rock musik som verkligen levererar. Bandet, The Figgs upptäckte jag via den fenomenala nätshoppen NotLame.com (även skivbolag) som nästan enbart koncentrerar sig på power- och skinnie tie-pop. De rekommenderade skivan varmt och deras målande beskrivning av bandets sound plus de korta låtklippen gjorde att jag föll direkt. Vilket köp det blev! Låtskrivarparet Mike Gent och Pete Donnelly är en lysande duo - båda med starka röster - som tillsammans med trummisen Hayes skapar tidlös rock/pop i power-pop genren. Utöver The Figgs har idag Gent, Donnelly och Hayes fullt upp med att fungera som Graham Parkers kompband. Att Parker valt The Figgs som band förvånar mig inte det minsta - en stabilare stomme får man leta efter. Dessa killar kan sin musikhistoria. Låtarna på "palais" har en naturlig sammanhållning - trots sin bredd och variation av låtskrivare (t.o.m Hayes är med på ett hörn..). Hur kan man kan få en dubbelplatta att löpa på så fint? - Yepp...impressive - känns lite som en konceptskiva imellanåt faktiskt.

Lyssna på: Simon Simone (= en riktig garage/power pop rökare), Kill Me Now (Lite Billy Squire, lite Keith Richards typ - vilket riff!) och Bristol Sister (Parkers egna favviss spår...man försår varför).