#37 The Jam "This is the modern world" 1977

Tror det var 1980 jag såg The Jam första gången på Olympen i Lund 17 bast ( har sett dom tre gånger). Jag ville vara Paul Weller, ville bära samma kläder ha samma frisyr (hade tyvärr ljust långt och lockigt hår). Hela bandet var som gudar. Jag till och med gjorde "egna" Jam låtar genom att vända på ackorden på ett par av deras låtar när jag kom hem. Detta var världens bästa band just då för mig och det startade redan 1977 då jag hörde Jam för första gången. Efter att ha hört "This is a modern world" singeln hemma hos förmodligen kompisen Björn Hansson så var jag såld. Införskaffade genast LP`n som kom strax efter. Det var så jävla bra att till och med min far kunde låtarna utantill, efter att jag förmodligen hade spelat LP`n varje dag i 3 månaders tid hemma. Vinylen slets upp och jag köpte ett nytt ex när jag var i London 79:e med en speciall etikett.

Den här plattan (nu 30 år senare) står forfarande längst fram i lp samlingen, förmodligen för att omslaget är en stark påminelse om tiden runt 79,80 då allt sa pang i mitt musikliv. Plattan då rent musikmässigt. Ja, först och främst är och var det här ett Jam album som blev väldigt kritiserat för att det var ett hafsverk efter albumet "In the city" och ett album som nära splittrade bandet. Anses också vara The Jam´s sämsta album av många (säkert av Mr Weller också). Men jag håller inte med och jag vet att det är mycket nostalgi i detta också, men för mig är detta en fantastiskt platta med ett sound som jag bara älskar forfarande att höra. Jag hittar inte en svag låt än idag och bara älskar "This is a modern world, Standards, Life from a window, London girl, the combine, I need you, Here comes the wekend och Tonight at noon.

Jag rycks tillbaka till då plattan nådde mina öron för första gången och kan komma ihåg hur jag stod framför skivspelarn med min akustiska levin gitarr och lärde mig vart enda förbannade ackord, mitt pojkrum med alla dessa Jam affischer som täckte min vägg och i vilken ordning dom hängde och hur mina föräldrar som sagt nästan visslade vissa jam låtar utan att dom själva visste om det.

Många håller inte med mig i detta avgudande och tycker säkert att det är en kass platta, men som sagt musik är ibland så personlig och kom i exakt rätt period i mitt liv för att jag skulle bli fast för alltid i detta band och denna platta.

#36 Curtis Mayfield "Superfly"

Roskildefestivalen 1987. Jag vandrar omkring på kvällen i festivalens ytterområden och ser en publik som samlats som till ett väckelsemöte i ett tält. Ett ljus i mörkret. Curtis Mayfield där inne är oerhört närvarande och har en suverän publikkontakt. Bandet svänger sanslöst. En bra inblick i den från 70-talet intakta vitaliteten finns på en Live-video från Ronnie Scott´s, 1989. (Kolla då också Paul Wellers fina intervju med Curtis!).

Det finns tre oerhört viktiga delar av Curtis karriär som jag ser det.

1. The Impressions som skapade något av den finaste gospelinfluerade soulmusiken jämte Staple Singers.

2. Som producent på den egna Curtom-etiketten styrde han helt några av Staple Singers finaste album. En supersexig Mavis Stapels lyftes fram på Pass it On och soundtracket Let´s do it Again Och han gjorde Aretha Franklins "Spark" och arbetade med Gladys Knight. Att Curtis Mayfield producerar innebär att han skriver låtarna och spelar in med sina musiker och ger en speciell infusion av sitt egna sound. Vad jag vet har han bara arbetat med ovanstående produktioner.

3. Soundtracket till Superfly.

Superfly är en sevärd sk. blaxploitation-film. Men soundtracket överskuggar ff. filmen. Quentin Tarrantino har gjort sitt bästa för att lyfta genrens status med Jackie Brown. Se den med!

Curtis Mayfield har influerat framförallt Bob Marley och Bunny Wailer, men jag undrar om inte han själv rattat in någon jamaicansk sändare också. Öppningsspåret Billy Black från 1975 års utmärkta There´s no Place Like America Today är ett exempel på hur man kan använda reggaens unika betoning på trean i beatet.

Curtis mayfield var empatisk och mjuk men socialt engagerad och ett föredöme i sin hållning: "You want to be funky but You don´t have to be no Junkie. Remember Freddie´s dead".

1990 träffades Curtis av en fallande ljusrigg och förlamades. Han dog 1999, medveten om sin påverkan på sin omvärld. Jag är säker på att han vilar i frid.

#37 Massive Attack, "Blue Lines". 1991

Ett av Bristols trip-hops stoltaste verk. Under 7-8 år ljudlades nästan vartenda reportage på SVT med någon bit av ljudkollagen från “Blue Lines”. Tricky, Mushroom och 3-D var så bra på att lägga en stämning av att nåt inte står rätt till att fantasilösheten är ursäktlig. Men det fanns fler. Framförallt Portisheads “Dummy” skall nämnas.

“Unfinished Sympathy” med Shara Nelsons sång och videon till den är fantastisk. Filmad i en sekvens och så bra att det sprids info på internet att det är David Lynch som regisserat den.

Första gången jag hörde Massive Attack var en sommardag i min svågers bilstereo där Horace Andys svajande falsett helt overkligt manifesterade sig och i ett annat sammanhang än jag var van att höra liknande röster. Det var så spektakulärt att jag först inte fattade nånting.

Det var “Spying Glass” från “Protection”, en minst lika bra skiva som den ovan rubricerade föregångaren.

Att anlita en av reggaens bäst bevarade hemligheter; Horace Andy, som fullvärdig/tillfällig medlem i ett band i en annan era och musikaliskt sammanhang är inget annat än genialt. Jag måste passa på att rekommendera Horace Andy. En favorit är (Spotifylänk):

Horace Andy – Every Tongue Shall Tell

Massive Attack lyckas på "Blue Lines" med att förflytta musiken från det tidiga 70-talet (Andy-grejerna är från legendariska Studio One där allt lät bra) till 90-talet utan att passera gå.

#38 Charlotte Hatherley, "New Worlds". 2009

De senaste årens trend med mp3-bloggar har gett ett nytt sätt att upptäcka musik. En av de artister som fångat min uppmärksamhet på detta sätt är Charlotte Hatherley (Fluxblog skall ha credit för det). Hon är en artist som jag tycker blommat ut i sin fulla potential först med sin tredje soloskiva, New Worlds. Jag tycker att det känns viktigt att påpeka det för att risken annars finns att man uppfattar henne som ännu en lättviktig söt tjej med tuff gitarr. Hon var gitarrist i Ash i många år, ett band jag aldrig har orkat engagera mig i. Avståndet mellan Charlottes kreativa kvaliteter och Ash är stort. En artist som Leslie Feist känns närmare i jämförelse. Kan det tänkas att Charlotte, liksom Feist med flera soloplattor och sin bakgrund i bla Broken Social Scene, fått erfarenhet och möjlighet att utvecklas till en fullfjädrad musiker med vana att orädd möta en publik, som annars hade varit svårt för en artist av det känsligare slaget. Så slås jag av Charlottes fina varierade gitarrspel och sensibla sång. Låtmaterialet är förstklassigt. Och det svårt att tro på en obekräftad uppgift jag hittat på internet; att skivan är inspelad på bara en vecka.

Precis som videon till förstalåten "White" är texterna fulla av färg i bokstavlig mening och dom ges mening i relationella sammanhang. I denna video är hon och hennes gitarr målade med färg som rinner och förändras och det är så med hennes spel och låtstrukturer också. Lyssna på White, Alexander, Full Circle, Little Sahara... Charlotte experimenterar med sina sinnen och hennes entusiasm över det smittar av sig på lyssnaren. I alla fall på mig.

#39 Throwing Muses, obetitlad. 1986

Denna skiva med Throwing muses, deras debut utan namn, fick jag med mig i fel konvolut från skivaffären Jukebox i Malmö ca 1987. Det var då ett band helt utan spärrar och begränsningar i form av tankar om hur andra kan uppfatta deras musik. Och det räcker väldigt långt för det är en så befriande upplevelse att lyssna på och det är ovanligt att denna kvalitet sammanfaller med någorlunda förmåga att uttrycka sig musikaliskt. Hos Throwing Muses fanns den förmågan i överflöd. Dom förstod inte varför skivbolaget (4AD) skickade på dom en producent. Ville bolaget inte att dom skulle låta som dom gjorde?

Kristin Hersh var antagligen inte psykiskt frisk. Hon har en bipolär sjukdom och tvingades ibland medicinera med Litium och det var stundtals tragiskt i hennes social liv. Hon och Tanya Donelly är styvsystrar på något sätt. I TM står Tanya i bakgrunden men brukade ha med en låt på varje skiva. På debuten heter den låten Green. Jag kan tänka mig att det var omvälvande för henne att få in yrvädret Kristin i barndomshemmet och att hon med stora ögon lät sig påverkas. Tillsammans flög dom ut i världen och förändrade den. I min fantasi fanns det energi nog i mötet och denna upplevelse att ladda upp Throwing Muses för denna platta och ett par till. Prestigefylda brittiska 4AD signade TM som första amerikanska grupp. 4AD signade senare även Pixies som brukade spela ihop med TM. Pixies framgångar (med samma bolag och producent) kom dock med “Doolittle” att överglänsa TM både kommersiellt och artistiskt, från att i början ha varit dött lopp.

Throwing Muses debutskiva såldes slut 1990 men finns sedan 1998 i sin helhet på 2CD-boxen “In a Doghouse”. Det är dom första 10 låtarna på den utgåvan som är den obetitlade debuten och dom kan man köpa separat på iTunes store eller hitta på Spotify (Tack!).

Men under nästan hela 90-talet gick det alltså inte att få tag på TM´s debut. Den hade överhuvudtaget aldrig getts ut i USA. Det känns lite konstigt med tanke på den höga påverkan på samtida alterantivrock den hade, bl.a med Tanya Donelly som gitarrist i Breeders och ledare för Belly. Just Bellys “Feed the Tree”, från 1993, är en fantastisk låt som jag har uptäckt helt nyligen. Det finns ett Youtube-klipp där Throwing Muses utmärkta bassist, Leslie Langston, spelar bas på den. På TM´s debut har hon ett fint fender-jazz ljud som dom som mastrade om för CD tyvärr inte lyckades eller ville bevara.

Tidiga Throwing Muses var fritt flytande emotioner och det är nog det som gör att jag gärna återvänder till den här skivan.

Men vems emotioner? Kristin Hersh har fortsatt med bandnamnet och har en väldigt sympatisk hemsida där hon släpper nytt material i en rasande takt. Hon verkar ha lugnat ner sig betydligt med foton på blommor och hundar. Det känns bra.

#40 Uncle Tupelo "Anodyne", 1993

“Watch it separate, in two”.

Så inleder Jay Farrar “Fifteen Keys”, en låt som ligger lite undanskymd på Uncle Tupelos sista skiva; Anodyne. Tupelo fullkomligt vände ut och in på sig själva för att åstadkomma Anodyne som i mitt tycke är ett anspråkslöst mästerverk.

1992 gjorde man under Peter Bucks mentorskap en demobetonad platta bestående till hälften av covers av traditionella låtar med betoning på appalachiansk folkmusik. Tweedy har berättat att man lånade originalmusiken på biblioteket. Det kunde vem som helst har gjort men Uncle Tupelo var alltid ett passionerat band och man tog sig an de här låtarna med passionen i ett upplevt delat utanförskap med alkoholisten i ”Moonshiner” och gruvarbetarna i ”Coalminers”. Det var också här som Jeff Tweedy steg fram som frontfigur med lysande sånginsatser och egna låtar. Man började stämma ner gitarrerna i Neil Young´s dubbla Drop D och Öppen G-stämning. Jag ser ”March 19-20, 1992” som en ambitiös förberedelse eller språngbräda för Anodyne.

Anodyne är inspelad live i studio utan pålägg, med bara en tagning för varje låt (källa: Wikipedia). Det är var en billig skiva att göra men utan den påtagliga lågbudgetkänsla som kännetecknade ”March 19-20, 1992”

Brian Paulson producerade. Den DOGMA-liknande approachen leddde till en ytterst tillfredställande organisk ljudbild. Det krävde att man tog in en extra musiker. Förskjutningen av roller i och med tre nya medlemmar kan man spekulera kring som i familjeterapi eller kommunikationsanalys. Många har åsikter om denna process.

Jag hajade till när Son Volt spelade Zeppelins ”Communication Breakdown” som extranummer på KB en gång. Kunde det vara ett svar på att Wilco ett halvår tidigare hade gjort Zep´s ”Immigrant Song”?

För att knyta an till inledningen: Uncler Tupelo turnerade ett tag med den nya sättningen men splittrades sedan i Son Volt respektive Wilco. Son Volt behöll Brian Paulson som producent och Wilco tog med sig rytmsektionen. Båda banden fortsatte att göra fantastiska skivor. Son Volts första (”Trace”) är min favorit. Den ställde på ett andäktigt nostalgiskt vis in ljuset på en förlorad era av 50-talets industriorter i mellanvästern. Det ekar av brustna relationer. Både skivomslagsestetiken som ljudbild och texter är mörka saker. Farrar är humorbefriad men balanserar här på rätt sida tråkigheten och en Bigsby-utrustad Les Paul Gold Top förgyller.

Wilco började som en förlängning av Tupelo i alt. country-branchen men har sedan utvecklats till ett av de mest intressanta och svårdefinierade banden i modern tid. Yankee Hotel Foxtrot är deras svar på Big Stars splittrade och ångestfyllda ”3rd” och föregick med apokalyptisk verkan 010911 och dess efterverkningar med låtar som ”War on War” och ”Ashes of American Flags”. Efter att ha dumpats av skivbolaget gjorde Wilco succé med "Yankee Hotel Foxtrot" som gratis nedladdningsbar fil och är därmed internethistoria. Och på sjätte studioalbumet,”Sky Blue Sky”, låter flera låtar som en konversation med en älskad person. Wilco är i högsta grad ett band som fortfarande utvecklas.

#31. Richard Thompson - "you?me?us?" (1996)

Ja, då var man där igen. Ytterligare en dubbelplatta i "pipen". Inte helt otippat dock, då jag älskar dubbelalbum. Och detta även i cd-format faktiskt. Den är rejäl, massiv i tyngd och sedan innehållar den oftast minst runt 80 minuters musik. Dessutom medföljer oftast en booklet som är som en mindre novell. Härligt......

Det tycks ofta ligga en gedigen research bakom dubbelplattor från artistens sida - allt ifrån låttexter och låtplacering till coverart och val av medmusiker/procucenter har fått genomgå en minutiös urvalsprocess. Dubbelplattan har även en känsla av koncept över sig - att artisten följer en röd tråd. Detta kan t ex handla om att textinnehållet ska bygga på en händelse - verklig eller icke-verklig och/eller att ett visst riff eller melodistycke ska få återkomma flera gånger under albumets gång. Många av 60- och 70-talets klassiska dubbelalbum i rockgenren har utformats just på detta sätt.

Gitarristen och låtskrivaren, Richard Thompsons dubbelverk från 1996, "you?, me?, us?", har relativt lite gemensamt med de gamla klassiska konceptskivorna. Här finns ingen historia att följa, inga låtar eller melodier som kommer igen. Dock har Thompson gjort ett medvetet val att dela upp albumet i en elektrisk och mer rockande del (cd nr 1 - kallad "voltage enchanced") och en avskalad akustisk del (cd nr 2 - kallad "nude").

Richard Thompson, är för de flesta musikkännare, mer känd som gitarrist/sångare/låtskrivare i det gamla brittiska folkrockbandet, Fairport Convention. Häri skapade och utvecklade Thompson efterhand sin säregna gitarr- och låtskrivarstil. Thompson hann medverka på fem skivor som gruppen producerade. Allt under bara två år. Efter år 1970 gick Thompson vidare som soloartist eller som duett- och låtskrivarpartner med sin föredetta fru, Linda Thompson (tillsammans har de skapat många fantastiska album). Richard Thompson är fortfarande högst aktiv och släpper igenomsnitt en skiva per år. Men, trots hans jämna och stabila soloproduktion är det släppet från 1996 som är min stora favorit. Både låt- och produktionsmässigt så älskar jag denna plattan. Här får allt sitt fria spelrum. Thompsons geniala gitarrspel (som en blandning av Robert Fripp, Jimmy Page och Gary Lucas) är tydligare än aldrig förr. Hans sång ligger långt fram i produktionen och det känns faktiskt som om han är i samma rum. Riktigt coolt är det!

För mig är det framförallt Thompsons sätt att förankra traditionell irländsk- och skotsk musik med klassisk brittisk pop/rock ( ex. Beatles, Stones, Bowie, Zeppelin) via sina folkrock-rötter ( Bert Jansch, Roy Harper, Donovan) som gör honom unik. Ingen skriver låtar som honom. Ingen sjunger som honom. Richard Thompson har dock aldrig fått ett internationellt genomslag. Många kan nog tycka att detta är konstigt. Han skriver fantastiskt gripande låtar, har en en personlig och innerlig röst och spelar gitarr som en gud. Men ibland räcker inte ens detta. Det finns det många expempel på.

Nä, Thompson är som sagt unik. Ingen låter som honom - och där kan vi nog ha problemet. Jag tror att antingen gillar man honom starkt eller inte alls. Men alla, ja alla, som älskar musik måste ge mannen en chans!

Lyssna på: "Razor Dance", "No's not a word", "She Cut Off Her Long Silken Hair".