#41 Willie Nile - Streets of New York 2007

Ibland letar men efter någonting nytt, någonting som man aldrig har hört förut. Något som exploderar, något som vänder upp och ner på musiken. Något som man genast vill höra mer av. Så plötsligt hör man någonting som är så traditionellt, förutsägbart, igenkännande, primitivt men så förbannat bra och äkta. New York baserade Willie har tidigare tidigare gjort 8-9 plattor med skiftande resultat. Willie turnerade tidigt med The Who och har gästspelat med många artister; Elvis Costello, Roger McGuinn, Lucinda Williams, Ian Hunter m.m.

Någon sa att Willie är som en-mans-Clash och en ny Bob Dylan i ett, kanske ligger det någonting i det. Det var länge sedan man hörde en sådan genuin inspelad traditionell rockmusik. Willie är ingen man som följer trender, utan spelar från sitt hjärtas inre, vilket man tydligt hör på "New York" plattan. Man kan nästan känna på spelglädjen. Det här är som sagt ingen "ny musik" men Willie visar att enkel New York rock kan vara helt underbar. Kolla även upp de två tidigare plattorna Willie Nile 1980 och Golden Down 1991

Bästa spår: Det får bli Best Friends Money Can Buy

#42 Patty Griffin - Living with ghosts 1996

Vissa artister är det svårt att välja vilket album som egentligen är bäst? Patty från Old Town main, USA, född 1964, har gjort flera bra album framför allt "Living with ghosts "Flaming Red" "100 kisses" och senaste "Children running through" (som man absolut bör kolla upp också). Patty rör sig i Amerikanska folkmusiken och i samma klass som Emmylou Harris, Linda Ronstadt och Bruce Springsteen och sällar sig i absoluta toppen i singer songwriter facket. Hennes sånger har gjorts av ett flertalet artister och man kan förstå varför.

Jag har valt "Living with Ghosts"som är hennes första album och som är helt inspelat akustiskt och fångar hennes röstresurser på ett fantastiskt sätt. Det är lätt att ta till tårarna över hur vackert allting låter när Patty sjunger med sådan närvarå, kraft och känslighet. Gillar man kvinnliga "folksingers" så är Patty Griffin den bästa.

Bästa spår "Time will do the talking"

#46 Over The Edge - Wipers (1983)

Jag är beredd att instämma i Spotify-hypen men det finns en allt tydligare lucka i ett annars nära helgjutet utbud med åtminstone ett par plattor av annars smala band och utbudet på jazz är nära heltäckande. Lätt då att överse med smärre missar som tex Wipers och Del-Lords, Gingersol och screaming Blue Messiahs. 

Ensak är säker: Greg Sage kunde inte bry sig mindre. Han var från början självständig och oberoende genom tillgång till skivindustrins produktionsmedel genom sin far. Wipers behövde därmed inte följa den utstakade vägen med skivsläpp och efterföljande turné. I och med det blev dom anklagade för att inte vara äkta punkare. Wipers, bildat 1977 i Portland,  Oregon, var från början enbart ett studioprojekt och med en mera experimentell framtoning. Vid tiden för Over the Edge var det istället en mörk och hård rock n´roll med ett par riktiga rökare som Romeo och Now is the Time. Eventuellt finns en del Wipers-material upplagt på youtube, ni vet sådana där klipp som är en stillbild på en skivetikett med bara musik. 

NME avslutade sin recension av återutgivningen (1986) av " Over the edge" med orden "Purchase this album and watch your stereo burn!" Skivbolaget (Enigma) fick en massa pengar över efter framgången med the Smithereens första fullängdare och detta finansierade bl.a. Over the edge och plattan gjordes tillgänglig på allvar. Kurt Cobain gjorde aldrig någon hemlighet av sin musikaliska tacksamhetsskuld till Sage och hade upprepade erbjudanden till Sage om att dela Nirvanas scen samt gjorde flera covers på Wipers-låtar, bl. a D-7.

Over the edge  är furiös desperat men också bitvis vacker rock. Omslaget säger kanske inte allt. En närbild på en SG (stämd i öppen D, misstänker jag) rakt över ett par skitiga gitarrmickar. 

Omslaget tryckt på en t-shirt brukar bäras av J.Mascis, tex under det lysande framträdandet av ett återförenat Dinosaur Jr i Rollins Tv-show. Går det att bli creddigare än så?

#40. Melvins - "Stoner Witch"(1994)

Nu snackar vi "long time faves" här alltså. Melvins var inte bara ett av Kurt Cobains favvis band utan var/och är även ett av mina. Jag upptäckte dock Melvins ca 15 år senare än Kurt, då i slutet på -90 talet någon gång - då var jag inte lika begeistrad som jag är idag. Melvins storhet har växt med tiden. Idag är det självklart att de är giganter inom den hårda och fria rockens fåra. Melvins har gått igenom många faser sedan sin start i början av -80 talet. Medlemmar har skiftat som om det vore filsingar....nja ...i alla fall när det gäller basister. Stommen i bandet har dock alltid varit den samma faktiskt -den kraftiga och "afro" beklädda gitarristen/sångaren, King Buzzo, i spetsen och den surmulne trummisen Dale Crover. Dessa två herrar har under sin tid i Melvins lyckats skapa det mesta inom den hårda och fria/extrema rocken. Här finns nått för alla ...nja ...inte riktigt ...men nästan - så länge man har ett öppet sinne för rock. Det bästa med Melvins är att ...trots sitt experimenterande och alla sina "galna" upptåg, så låter det alltid naturligt - aldrig krampaktigt eller framtvingat. Buzzo och Dale är inne å nosar på det mesta - punk, klassisk hårdrock, metal, hardcore, electronica, ambient, folk...you name it... men alltid med en Melviniansk touch .

Det är svårt att svårt välja ut den bästa Melvins plattan - ungefär lika svårt som att karaktärisera deras sound (se ovan). Men den platta som jag alltid återkommer till och känner mest sug efter är - "Stoner Witch". Den representerar dessutom bandet på ett ärligt vis. Sen att Melvins kanske två allra bästa låtar finns med på denna platta hjälper så klart till ytterligare - "revolve" och "sweet willy roadbar". Ge det en chans...låt det växa!

# 41. The Figgs - "palais" (2004)

New York rockarna The Figgs är en av anlednigarna till att min inställning till modern pop/rock musik kom till att vända helt. Vid tiden då The Figgs sjätte fullängdare - "palais" - släpptes vid 2004 var jag helt ointresserad av dagens pop/rock scen och ägde nog inte en skiva släppt efter 1990... typ. Men efter att ha upptäckt detta makalösa dubbelalbum förstod jag att det en längre tid legat en outforskad värld av pop-rock musik som verkligen levererar. Bandet, The Figgs upptäckte jag via den fenomenala nätshoppen NotLame.com (även skivbolag) som nästan enbart koncentrerar sig på power- och skinnie tie-pop. De rekommenderade skivan varmt och deras målande beskrivning av bandets sound plus de korta låtklippen gjorde att jag föll direkt. Vilket köp det blev! Låtskrivarparet Mike Gent och Pete Donnelly är en lysande duo - båda med starka röster - som tillsammans med trummisen Hayes skapar tidlös rock/pop i power-pop genren. Utöver The Figgs har idag Gent, Donnelly och Hayes fullt upp med att fungera som Graham Parkers kompband. Att Parker valt The Figgs som band förvånar mig inte det minsta - en stabilare stomme får man leta efter. Dessa killar kan sin musikhistoria. Låtarna på "palais" har en naturlig sammanhållning - trots sin bredd och variation av låtskrivare (t.o.m Hayes är med på ett hörn..). Hur kan man kan få en dubbelplatta att löpa på så fint? - Yepp...impressive - känns lite som en konceptskiva imellanåt faktiskt.

Lyssna på: Simon Simone (= en riktig garage/power pop rökare), Kill Me Now (Lite Billy Squire, lite Keith Richards typ - vilket riff!) och Bristol Sister (Parkers egna favviss spår...man försår varför).

#43 Gingersol "Nothing stops moving" 2000

Gingersol från Los Angeles/New York är ett Amerikansk "sol-pop band" när den är som bäst. Man bara undrar varför inte en sådan här platta fick/får mer uppmärksamhet. Här finns inte en svag låt. Steve Tagliere och Seth Rothchild är frontfigurerna som leverar fantastiska låtar som är som tuggummi som aldrig tappar smaken. Om man blandar Wilco, Replacements med lite country och Amerikansk klassisk pop så får man en rätt bra bild av hur dom låter.

Help Push The Car börjar som en Elliot Smith låt och övergår till en rykande refräng så att man nästan sväljer tuggummit. "Tuck me in" (tid 2.02) med klassiska gitarr riff allá Mike Campbell är en så enkel men genial poplåt så att man undrar varför har man inte gjort den innan själv. Ja, så fortsätter det låt efter låt.

Gingersol har tidigare gjort en EP "Extended Play" och tre album "Nothing stops moving, The train wreck Is Behind you och senaste Extended ( vilken jag ännu inte har hört). "Trainwreck plattan skulle lika gärna komma med på listan, men får ligga till sig lite till. Men spill ingen tid, utan köp genast utan att pruta.

#46 Urge Overkill "Exit the Dragon" 1995

Året var 1995. Urge Overkill stod ut från andra samtida "grunge-band" manifesterat med annorlunda klädstil och skamlöst rockstjärnebeteende. Dom förnekade att dom lyssnade på rock utan bekände sig till James Browns stenhårda funk.

Ett tag ville alla hänga med the Urge. Chrissie Hynde följde bandets turnéer som t-shirt försäljare för att få vara med och Quentin Tarantino valde deras "Girl, You´re a Woman Now" till Pulp Fiction´s soundtrack. Sen tog det slut. Publiken försvann. Det är väl det som är risken med moderniteten, den går över och publiken är någon annanstans. Men "Enter..." är värd att kolla upp.