#32. Lyle Lovett - "Step Inside This House" (1998)

Ha! Detta trodde jag aldrig. En cover-platta på min topp femtio lista. Men så är faktiskt fallet och fallet är mitt. Cover-plattor är något som jag egentligen inte har mycket till övers för och som jag inte har för många i min ägo. Detta är inte något som jag förutbestämt eller envisas med att tycka utan detta är pga att de flesta artister, hur fantastiska de än är i övrigt, ofta misslyckas fatalt i detta sammanhang. Men dock är det så att de som verkligen lyckas, de kan ge ett helt nytt liv till en annans artist låtar och få en lyssnare att helt ändra tidigare uppfattning. Detta är en fascinerande process. Jag kan inte annat än beundra artister som klarar av detta. Sedan finns det de artister som tar det ytterligare ett steg - de förbättrar andra artisters låtar.

Lyle Lovett, en gång gift med Julia Roberts (detta under hennes prime-days!), är en låtskrivare inom country-/folkgenren som lyckats med det mesta han tagit sig an. Och så även med cover-projektet från 1998 - "Step Inside This House". Här dammar Lovett av sina favoriter över två timlånga cd's. Majoriteten av låtarna hämtas från den sk. "outlaw-country" genren från -70 talet där låtskrivare som Townes Van Zandt, Guy Clark och Steven Fromholz. (Titelspåret från skivan är en tidigare outgiven Guy Clark låt.) Att ge sig på förfinade versioner av gamla klassiska outlaw-country spår är väl inget man direkt rekommenderar en låtskrivare som vill vara på den sk. "safe side". Men det valde Lovett att totalt skita i! Och jisses vilken tur det var.

Konceptet borde inte ha lyckats - ekvationen går egentligen ihop. Detta är en välspelad, välproducerad och väl-inspelad skiva - egentligen helt motsatsen till vad outlaw-country borde vara. Men Lovetts och hans band har full koll på läget - de vet precis vilka knappar man ska trycka på för att göra lyssnaren knäsvag. Lovett har aldrig sjungit bättre och bandet är första klass ( Jerry Douglas, Russ Kunkel, Sam Bush etc..). I mina öron är detta bättre än originalen. Lyle Lovett har alltid haft en känsla för smak - alltifrån musik och konst till kläder och kvinnor. Det hörs faktiskt. Det är så fantastiskt vackert och stämningsfullt att hade man spelat skivan ut genom en högtalare som sträckte sig över hela klotet då hade det definitivt varit fred i världen.

Till alla er som inte trodde att ni gillade countrydoftande toner - sorry, känn er besegrade.

Lyssna på: Texas Trilogy, Ballad Of The Leopard and The Tanqueray Cowboy, Bears

#38 Ryan Adams - Jacksonville city Nights

Jag måste tacka Erik för denna platta, för har helt missat denna trots att jag har lyssnat en hel del på Ryan. Är igentligen inte någon country fan (vilket Ryans andra albums inte direkt är) men Mr Adams tar det ett steg närmare sing songwriter landet och ibland far tankarna lite till Engelska Waterboys . Här är ett knippe fantastiska låtar som får en att gråta av sin akustiska skönhet "Dear John, September, Silver Bullets, Withering heights, Don´t fail me know och för all del Elvis klassiska Always on my mind.

Även om då ett knippe andra låtar är mer country, så fångar Ryan mig med sin röst. The hardest part och Pa är också några favoritert .Lyssna också uppmärksamt på den kvinliga sångerskan, puh, i´m in love

#33. Oregon w/Moscow Tchaikovsky Symphony Orchestra - "Oregon in Moscow" (2000)

Ja, hitintills har ju min top femtio lista mest kretsat till den aningen mer stökiga sidan av skivvärlden. Därför tänkte jag att det var dags att lansera mitt första "skönhetsval". Min plats nummer 33 utgörs av något av det vackraste som någonsin nått mina öron. Det handlar om jazz/avant/fusion bandet, Oregons, samarbete med Moscow Tchaikovsky Symphony Orchestra - "Oregon in Moscow" från år 2000. Oregon är en jazzensemble som existerat sedan 1970. Gruppen bildades faktiskt vid University of Oregon - därför detta logiska val av bandnamn.

Bandets sound har sedan bygynnelsen avvikt från de flesta standardnormer som funnits inom jazz. Istället för att som de flesta andra jazzensemblar som sysslat med okonventionell jazz explodera i kraftiga "noise" aktioner har Oregon haft en tendens att anlägga en mer tillbakalutad approach. De har dessutom aldrig varit rädda för att blanda in övriga genrer i jazzen -

t ex indiska toner och västerländsk klassisk musik skiner ofta igenom. Oregons sound tillåts växa fram i långsamma tempon och koncentration läggs vid rytmik - både via diverse slagverk men också mellan sträng- och blåsinstrument.

"Oregon in Moscow" skiljer sig relativt mycket till vad bandet producerat tidigare. Pga samarbetet med en av världens bästa symfoniorkestrar leds naturligtvis Oregons musik in ett tydligt "bombastiskt" sound. Och för att Oregon som band på bästa sätt ska kunna anpassa sig till en orkester lägger bandet an en mer fusionbaserad ton. Kombinationen blir fantastisk! Det är så vackert att man gråter. Det är inte konstigt att skivan fick fyra stycken grammisar.

fotnot: Oregons musik har använts av Apollo resenärer. Två farkoster har namngivits efter bandets låtar - "Icarus" och "Ghost Beads"

Skivan (som är dubbel) måste lyssnas på rakt igenom!

#34. King Crimson - "Red" (1974)

Give me sum' progg babyyyy!

"Red" med King Crimson är en av de där plattorna som jag önskar att jag själv hade skapat. Visst, det är progg ut i fingerspetsarna, helt klart. Men för mig är det så mycket mer. Det är så här rock bör spelas - utmanande, innovativt, lekfullt och helt utan regler.

Det brittiska bandet, King Crimson, startades och leddes av gitarristen och sångaren, Robert Fripp från 1967 och framåt. Dock skulle bandet komma att ombildas ett antal gånger under denna tid. Vid tiden för inspelningen av "Red", hade bandet, efter att en medlem lagt skorna på hyllan, utvecklats till en trio. Detta medförde ett mer avskalat och råare sound än tidigare. Dock förekommer både blås och stråkar på skivan men inte alls på ett bombastiskt vis utan mer som musikalisk färgning. Fripp hade dessutom något år tidigare lyckats värva prog-trummisen no.1, Bill Bruford (tidigare i YES) som med sina bläckfiskarmar utgör en mindre orkester i sig självt. Detta minskade drastiskt behovet av extra medlemmar.

Melodierna och harmonierna, både gällande sång och det instrumentala, har till stor del påverkats av tidiga Pink Floyd med Syd Barrett i spetsen. Sämre influenser kan man ha!

Dock det som gör skivan så otroligt speciell är bandets strävan att bryta med trender och finna nya oupptäckta landskap. Detta lyckas man med. Skivan känns otroligt modern. Nästan som noise-rock, tio år för tidigt.

Lyssna på: "One more Red Nightmare"

#35. Bad Brains "Rock for Light" (1983)

Om Black Flag representerar hardcorepionjärer för Amerikas västkust så får Bad Brains hålla fanan för östkusten. Washington DC's, Bad Brains, var och är inte exceptionellla enbart på grund av att de var ett av de första banden att sätta hardcoremusiken på kartan. De var även unika på grund av deras eminenta musicerande - klassiskt skolade i jazzens värld - och att de alla var afro-amerikaner - ett mycket sällsynt inslag i den tradiotionella harcoremusiken. Dessutom som aktiva rastafaris var de inte rädda för att blanda in jamaicanska toner som pausfåglar mitt i all intensitet - som tur var aldrig i samma låt. Lite inspiration till detta kom nog från vissa brittiska punkgrupper (ex the Clash och the Ruts) som upptäckte reggeamusiken i slutet av -70 talet.

"Rock for Light" blev bandets första egentliga debut platta - deras första alster (s/t från -82) släpptes till en början enbart på kassett (på bolaget ROIR). Dock återkommer många låtar från kassettinspelningen på "Rock for Light". Den största skillnaden på verken är produktionen. Jag uppskattar tydligheten på andraverket som sångaren och låtskrivaren i The Cars, Ric Ocasek lyckats uppnå. Många håller inte med, men det skiter jag i ;). Gitarristen, Dr. Know's solon å stenhårda riff sitter som en smäck - tydligt mixade. Sångaren H.R får skruva och stoja med sin röst, basisten Darryl och trummisen Earl får utmana varandra i snabbspel - å allt får sin plats.

Hur låter då Bad Brains klassiska platta från -83?

Jo, det som skiljer dem från mängden är det ilsnabba tempot som är TIGHT som ett par jazz-brallor, det progressiva gitarrspelet , massiva solon och HR's knasiga sångexperiment. Många hardcore band följde samma recept - men Bad Brains följde bara sitt alldeles, alldeles egna.

Lyssna på: "Sailin' On" och "Banned in D.C".

#36. Rites Of Spring - "s/t" (1985)

Vem f%n kom på begreppet "emotional hardcore" - EMO? Så urbota fånigt - så totalt meningslöst. Antingen är det hardcore eller inte - där finns inga mellanting. Man ryser riktigt när man hör det. Idag förknippas begreppet med poster-pojkband som Fall Out Boy och My Chemical Romance om jag förstått det rätt. Vilket i sig då innebär någon form av fånig struttig (nej...jag vill inte säga punk, detta är musik som tillverkas i syfte för att säljas å spelas i radio så mycketsom möjligt) rock/pop som är totalt ihålig med en tillhörande stilkultur bestående av svartfärgat hängande hår med alldeles för lång lugg. Och än mer ihåligt är det samband som begreppet EMO tydligen uppstått.

År 1985 släppte Washington D.C bandet, Rites Of Spring sitt debutalster (s/t). Denna recenserades i en lokal tidning där skribenten tydligen hade aningen svårt att placera bandets sound - och härmed skapades "emo". För det första är inte R.O.S hardcore och för det andra är det inte speciellt emotionellt på det sättet som många uppfattar begreppet. Jag tror det handlade mycket om att frontmannen, Guy Picciotto (yepp, alldeles riktigt...senare i Fugazi) valde att skriva texter som inte bara handlade om "orättvisor, drog- och samhällspolitik" utan vände sig istället in mot sig själv. Men om detta ska vara ett kriterie för att få stämpeln "emotionell" så är det rätt många rockartister och - band som ligger illa till. Och som ni säkert förstår har begreppet utvidgats något brutalt utifrån sin utgångspunkt. R.O.S har inte en tillstymmelse till likhet med Fall Out Boy etc, inte på något plan - jag tror inte dagens unga ens har hört talas om R.O.S om jag ska vara ärlig. Nä, R.O.S är en helt annan potatis. Tänk dig ett stökigare amerikanskt The Ruts som spelar medleys på XTC - och Sonic Youth låtar, så låter R.O.S ...ungefär. Å du... det är jevvlit' bra.

lyssna på: "For want of" och "All there is".

# 39 Pete Yorn - music for the morning after 2001

Pete Yorn (född i New Jersey) upptäcktes väl mer eller mindre efter ett soundtrack till filmen "Me, myself & Irene". Men Grabben kan mer en bara göra soundtrack. Första plattan (vilket är klart hans bästa hittils, låg för övrigt också på 111 plats på Billbordlistan) är riktigt bra och här finns ett sound som kan härledas någonstans i Nirvana /Velvet underground/Weezer land men med mycket mer popigare touch. Pete´s röst är för övrigt lysande och det låter ibland lite som om Kurt Cobain har varit en stor inspirationskälla. Favorit låt får nog bli "Closet", men här finns en hel del alster att låta sig förföras med.

Förövrigt spelar Pete många av instrumenten själv på plattan.