#43 Gingersol "Nothing stops moving" 2000

Gingersol från Los Angeles/New York är ett Amerikansk "sol-pop band" när den är som bäst. Man bara undrar varför inte en sådan här platta fick/får mer uppmärksamhet. Här finns inte en svag låt. Steve Tagliere och Seth Rothchild är frontfigurerna som leverar fantastiska låtar som är som tuggummi som aldrig tappar smaken. Om man blandar Wilco, Replacements med lite country och Amerikansk klassisk pop så får man en rätt bra bild av hur dom låter.

Help Push The Car börjar som en Elliot Smith låt och övergår till en rykande refräng så att man nästan sväljer tuggummit. "Tuck me in" (tid 2.02) med klassiska gitarr riff allá Mike Campbell är en så enkel men genial poplåt så att man undrar varför har man inte gjort den innan själv. Ja, så fortsätter det låt efter låt.

Gingersol har tidigare gjort en EP "Extended Play" och tre album "Nothing stops moving, The train wreck Is Behind you och senaste Extended ( vilken jag ännu inte har hört). "Trainwreck plattan skulle lika gärna komma med på listan, men får ligga till sig lite till. Men spill ingen tid, utan köp genast utan att pruta.

#46 Urge Overkill "Exit the Dragon" 1995

Året var 1995. Urge Overkill stod ut från andra samtida "grunge-band" manifesterat med annorlunda klädstil och skamlöst rockstjärnebeteende. Dom förnekade att dom lyssnade på rock utan bekände sig till James Browns stenhårda funk.

Ett tag ville alla hänga med the Urge. Chrissie Hynde följde bandets turnéer som t-shirt försäljare för att få vara med och Quentin Tarantino valde deras "Girl, You´re a Woman Now" till Pulp Fiction´s soundtrack. Sen tog det slut. Publiken försvann. Det är väl det som är risken med moderniteten, den går över och publiken är någon annanstans. Men "Enter..." är värd att kolla upp.

#47 Iggy PoP "New Values" 1979

New Values var uppföljaren till "Lust For Life". Iggy var uträknad som en loser, den identitet och självuppföljande profetia han skapade redan med the Stooges. Iggys framgång i mitten av 70-talet tillskrevs till stor del Bowies förmåga att göra guld av allt han företog sig. Jag ser New Values som Iggys stora revanch. Den gick in på Billboards 180:e plats men är en artistisk succé på sitt eget sätt.

James Williamson, kreativ partner från sista upplagan Stooges kallades in som producent och gitarrist men hade i praktiken slutat spela sedan han lämnade musikbranchen. Gitarren sköts därför av en annan gammal Stooges medlem; Scott Thurston. Thurston verkar använda öppna gitarrstämningar. Han är egetligen keyboardist, den roll han hade i Stooges och den uppgiften har han sedan flera år haft i Tom Pettys Heartbeakers där han enligt Petty har en viktig funktion i att stå utanför bandets kärna (he´s not from Florida...). Den osannolika konstellation som spelar på New Values kompletteras av Jackie Clark, svart musiker från Tina Turners band och en trummis Iggy lärde känna i Berlin: Tangerine Dream´s Klaus Kruger.

Det är grymt svängigt!

Favoritspår: New Values och Don´t Look Down. Komplettera med "Kill City", ett Williamson/Pop-samarbete/albumspår från ungefär samma tid.

#48 Ryan Adams & the Cardinals "Jacksonville City Nights" 2005

Jag gillar Ryan Adams. Mannen har frestat på de flestas tålamod (men sällan mitt, hade inga förväntningar) med att omväxlande göra extremt angelägna plattor och sådana som man kan tycka är något onödiga pga bla den höga utgivningstakten, ofta flera per år. Som livemusiker är Ryan en humörmänniska. Detta lär ha bättrats rejält i år och jag tror att mycket av Ryans upp och nedgångar hänger ihop med vad som verkar vara en alkoholisering som han lyckligtvis verkar ha börjat klara ut. Jag ser också parallellen till Neil Youngs "ditch-trilogi" eftersom den slarviga perioden följde på Ryans tid som en av countryrockens storsäljande guldgossar. Förväntningarna skruvades ner rejält på den tiden och då hade jag inte ens hört Ryan Adams än.

Jacksonville är en countryplatta. Den innehåller kanske varianter som inte direkt kan kallas så men det är hela tiden extremt jordnära. Han har berättat om äldre släktingars förhållande till countryns emotionella djup och hur detta påverkat honom. Glöm Nashvilles urvattnade och ryggradslösa löpande-band-produktion. Det är mycket livekänsla med ett utmärkt ljud och rätt många missar. Tänk appalacherna. Hank Williams för 2000-talet. Cardinals är bandet som Ryan samlade ihop för att han ville vara i ett band igen. Jacksonville är plattan han spelade in för att ha något att lyssna på själv känns det som. Den vinner i längden.

#42. Helmet - "meantime" (1992)

Precis som min #43:e platsare är detta monster till platta. Det är så sjukt tight, hårt och väl-arrat att man blir helt sprallig. Likt föregående recenserade platta är även denna från tidigt -90 tal och komponerat av ett amerikanskt band - dock ej från Portland utan från the Big Apple - New York denna gång. Bandet vi snackar om här är - Helmet. Ett band som jag tror de flesta har hört talas om....i alla fall de som genomgick sin tidiga tonårs tid under början av 90-talet. Helmet exploderade rejält ett tag under denna tid , dock mest i underground kretsar. Helmets populräritet var och kommer nog alltid vara som störst i deras hemland. Helmets andra platta, "meantime", fick aldrig någon direkt uppmärksamhet utomlands konstigt nog. I USA sålde den hela 1 miljon ex. Detta är i och för sig än mer märkvärdigt tycker jag, då "meantime" är allt annat än en lättsmält platta. Visst, det handlar suggestiva riff som snurrar in sig i skruvade takter, start/stop markeringar och malande sång - skrikande ibland, sjungande ibland - alltid välarrat och medryckande vilket får lyssnaren att trampa takt. Men låtarna är relativt långa, sångaren/låtskrivaren och gitarristen Page Hamilton har väl heller ingen märkbart bra röst. Dock skulle ingen annan kunna ta hans plats. Hamiltons röst är unik och en stor del av Helmets sound. Den är skönt naiv och energisk och blir till en cool och annorlunda kompis till den instrumentala biten som är som en ren "fist i fejjan". Helmet bestod under denna platta utöver Hamilton själv, som är en skolad jazzgitarrist och veteran i den amerikanska undergroundscenen (spelat med Band Of Susans och Glenn Branca) av trummisen John Steiner som är en av mina personliga favviss trummisar (spelar idag med Tomahawk och Battles). Tillsammans skapar de ett WALL OF SOUND -som tog den alternativa metal-scenen ett steg längre. Lyssna på "unsung" och "give it."

#44 Cardigans "Long gone before daylight" 2003

Tyckte väl Cardigans var ett "sådär band" innan denna plattan kom. Splittringen/pausen eller vad det var innan denna plattan började spelas in, var nog det bästa som kunde hända. Plattan andas mycket Amerikanskt 70-tal med Fleetwood Mac, Niel Youngs andar virvlande i studio rummen som dom spelade in i. Ninas röst låter avslappnat och skör på ett naturligt sätt. Produktionen blir aldrig carbon papper av tidigare nämda artister utan istället ett eget "Cardigans" sound som jag har svårt att motstå. Hur mycket jag än lät den falla ur top 50 listan i början på min vandring i albumvärldens fin rum, så föll den in smygande som en objuden gäst. 5 år efter skivsläppet, håller skivan och ger mig faktiskt ännu en känsla av välbehag och en känsla av att- fan, det är en bra platta det här.

#43. Poison Idea - "feel the darkness" (1990)

Alltså, jösses! Har man inte vaknat förr så har man det nu. Efter en lyssning på denna koloss till hantverk vill man bara lägga ner sina vapen å retirera. Portlands kungar, Poison Idea, ett band som startade redan tidigt -80-tal , släpper i början av -90-talet en av världens bästa plattor - "feel the darkness".....90-talet som för mig, till stor del, bara blåste förbi av sur brittisk indie-pop å amerikansk shoe-gazing. Bara efter den inledande, "Plastic Bomb"med sina majestätiska flygeltonerförstår man att detta kommer bli en fantastisk resa. Men detta handlar inte om en resa till det vackra Wien med alla dess balsalar utan en resa in i förortens misär där bristen på aktiviteter kan resultera i allt annat än komfort. Posion Idea som består av kanske världens genom tidernas största musiker, Jerry A - sångare och Pig Champion - gitarr - har inte levt det "lätta" livet om man säger så. Detta har definitivt influerat låtskrivandet. Men misären har en sån jäkla energi att man inte kan annat än att le. Med låtar som "the badge"(klassiskt polis-hat) och "just to get away"(här visar trummisen "thee slayer hippy" att även han är en gigant bland giganter.)

Ja, ljudbilden ligger tight som skalet runt en clementin. Poison Idea är mer än bara ett hardcore band. Vid tiden då det var dags att spela in detta monstertill skiva hade killarna utvecklats till sjukt kompetenta musiker - vilket de inte är sena på att visa upp. "Feel the darkness" känns som en hyllning till alla stora giganter - Darby Crash och Ian MacKaye lika mycket som Billy Gibbons och Ron Asheton. Gillar man hård rock kommer man älska "feel the darkness" - så enkelt är det....

Anekdot: En polare till mig berättade i helgen att när han gick å såg Poison Idea på Smålands Nation i Lund vid mitten på 90-talet så var Pig Champion så stor att han var tvungen att sitta i en två-sits soffa under hela konserten. Tydligen hade han även såna där kolossala grillkorvs fingrar som nära på krossade hans gitarrer. - Härligt!!