#44 Cardigans "Long gone before daylight" 2003

Tyckte väl Cardigans var ett "sådär band" innan denna plattan kom. Splittringen/pausen eller vad det var innan denna plattan började spelas in, var nog det bästa som kunde hända. Plattan andas mycket Amerikanskt 70-tal med Fleetwood Mac, Niel Youngs andar virvlande i studio rummen som dom spelade in i. Ninas röst låter avslappnat och skör på ett naturligt sätt. Produktionen blir aldrig carbon papper av tidigare nämda artister utan istället ett eget "Cardigans" sound som jag har svårt att motstå. Hur mycket jag än lät den falla ur top 50 listan i början på min vandring i albumvärldens fin rum, så föll den in smygande som en objuden gäst. 5 år efter skivsläppet, håller skivan och ger mig faktiskt ännu en känsla av välbehag och en känsla av att- fan, det är en bra platta det här.

#43. Poison Idea - "feel the darkness" (1990)

Alltså, jösses! Har man inte vaknat förr så har man det nu. Efter en lyssning på denna koloss till hantverk vill man bara lägga ner sina vapen å retirera. Portlands kungar, Poison Idea, ett band som startade redan tidigt -80-tal , släpper i början av -90-talet en av världens bästa plattor - "feel the darkness".....90-talet som för mig, till stor del, bara blåste förbi av sur brittisk indie-pop å amerikansk shoe-gazing. Bara efter den inledande, "Plastic Bomb"med sina majestätiska flygeltonerförstår man att detta kommer bli en fantastisk resa. Men detta handlar inte om en resa till det vackra Wien med alla dess balsalar utan en resa in i förortens misär där bristen på aktiviteter kan resultera i allt annat än komfort. Posion Idea som består av kanske världens genom tidernas största musiker, Jerry A - sångare och Pig Champion - gitarr - har inte levt det "lätta" livet om man säger så. Detta har definitivt influerat låtskrivandet. Men misären har en sån jäkla energi att man inte kan annat än att le. Med låtar som "the badge"(klassiskt polis-hat) och "just to get away"(här visar trummisen "thee slayer hippy" att även han är en gigant bland giganter.)

Ja, ljudbilden ligger tight som skalet runt en clementin. Poison Idea är mer än bara ett hardcore band. Vid tiden då det var dags att spela in detta monstertill skiva hade killarna utvecklats till sjukt kompetenta musiker - vilket de inte är sena på att visa upp. "Feel the darkness" känns som en hyllning till alla stora giganter - Darby Crash och Ian MacKaye lika mycket som Billy Gibbons och Ron Asheton. Gillar man hård rock kommer man älska "feel the darkness" - så enkelt är det....

Anekdot: En polare till mig berättade i helgen att när han gick å såg Poison Idea på Smålands Nation i Lund vid mitten på 90-talet så var Pig Champion så stor att han var tvungen att sitta i en två-sits soffa under hela konserten. Tydligen hade han även såna där kolossala grillkorvs fingrar som nära på krossade hans gitarrer. - Härligt!!

#49 The Del-Lords "Lovers Who Wander" 1990

Del-lords sista skiva. Den är avskalad allt in på rockens enklaste beståndsdelar och då menar jag allt onödigt vilket visar sig inkludera även den energi som utmärkte dom två föregående plattorna och bandets liveframträdanden. Jag tolkar det som ett trött rock n´roll band, utmattat men med glöden kvar. Det känns som att alla visste att detta var the Del-Lords testamente. Producenten/bassisten, Manny Caiati, lämnade musik-branchen överhuvudtaget efter inspelningarna. Eric Ambel öppnade en bar. Kempner gick kanske in i en ny depression. Det sägs att Dion, mannen med 60tals-hiten "the Wanderer" råkade höra skivan något år senare och bestämde sig för att han ville starta ett band igen som kom att inkludera flera medlemmar av Del-Lords men med Mike Mesaros från the Smithereens på bas. Det kändes fullständigt logiskt för mig. Inledande "Touch One Heart" återanvänder riffet från Ray Charles "What I Say" och cirkeln med influenserna från Atlantic´s street-smarta R n´B-era sluts.

Intrumenteringen är ekonomisk, uttrycket romantiskt. Vi snackar året 1990. Det var fullständigt omodernt då men i en tid då nästan allt från den tiden låter hopplöst daterat låter Lovers Who Wander ändå fullständigt tidlös.

#50 Gun Club - Miami 1981

Gun Clubs andra LP och sista med originalsättningen med Rob Ritter.Jeffrey Lee Pierce med sitt syfte att förstöra bluesen genom att lyfta fram dess själ. Trummisen, en bra bit äldre än de övriga, vallfärdade till Los Angeles punksscen efter att ha sett the Ramones.Tillsammans med Rob Ritter bildade han en av de tätaste rytmsektionerna som har som har kunnat avnjutas i LP-format. Om det nubara hade gått att höra dom . Särskilt på den första plattan, Fire of Love, är basen så lågt inspelad att ingen remix i världen kan återuppväcka den.I Chris Steins luftiga produktion (Pierce var ordförande i Blondies LA-fanclub) blir Steins fobiska undvikande av distade gitarrer till en ödslig jagad ljudbildPierce kopierade delta blues-legenden Tommy Johnsons ylande sångstil. Bättre har ingen annan gjort det. JLP skrev även om reggae under pseudonymen Rankin´Jeffrey Lea i Slash magazine, fanzinet som utvecklades till ett av Los Angeles mest intressanta skivbolag under 80-talet. Hans exhibiotionism var extrem och påfrestande för omgivningen. En av dom som inte klarade detta var Ritter, en lågmäld person som fortsatte spela i bla Thelonius Monster.Miami har hamnat i skuggan av den kritikerrosade debuten och de efterkommande betydligt svagare, mer historielösa Gun Club plattorna. Dom kom tillbaka i viss mån med "Mother Juno" och JLP gjorde en brutalt vacker soloplatta (Wildweed) . Men det är bara Miami som platsar på min Top 50. JLP´s vision stod forftarande klar och han hade den bästa rytmsektionen i stan!

#45 Ed Harcourt " From every sphere" 2003

Den här killen har talang, en del tycker att Ed har för mycket talang. Kanske är det så. Talang kan vara på så olika nivåer och sett utifrån varje persons smak och tycke, och vad man lägger för värderingar i det. Tv serien Idol har ju väldigt många "talanger". Ed har gjort flera bra album varav "The stranger från 2004 nästan kom in på min top 50, (för övrigt inte "förstår-sig-på-arnas" favorit). From every sphere är en riktig bra platta och Ed`s röst är fantastisk. Ed leker mycket med ljudbilden. Blås, klockspel, stråkar, syntar, skolorgel, gitarrer, piano blandat i en stor men aldrig överfylld kittel. Hur beskriver man musiken då? tja, blanda Beatles, Rufus Wainright, Tom Waits(utan wiskey röst), Coldplay och en gnutta jazz influenser. Men som sagt var, Ed´s röst är ändå det som gör skillnaden mellan för överdådigt till väldigt balanserad vacker musik

#44. Dirty Looks - "s/t" (1980)

Vissa band lyckas skapa kraft utan så mycket arsenal. Detta gäller bl a Staten Island bandet Dirty Looks som 1980 gav oss new-wave klassikern, "dirty looks" lp. Dirty Looks ger, lika mycket som bandet Rush, begreppet "power-trios" ett ansikte. Dock ligger väl kanske inte "the looks" på samma tekniska nivå som sina kanadensiska kolleger. Men på vissa områden är de faktiskt inte långt ifrån. Det är enormt välarrat, dynamiskt med stämmor som sitter mitt i krysset. "The Look" lyckas skapa en tight ljudbild med schysst punch i allt från rytmsektionen till sången å guran. Det var svårt att välja mellan deras debut å uppföljaren från 1981 - "Turn it Up"(innehåller låten "Carrie" som är en av mina favvisar). Men helhetskänslan ligger nog någon grad högre på debuten. Lyssna på "let go" och "12 o'clock high".

#46 The yachts 1979

The Yachts bildades i Liverpool 1977 och gjorde två plattor "Yachts och "Without radar, 1980" . Första plattan är en lysande knippe "killer"pop låtar med ett sound främst baserat på keybord och gitarr. Bandet släppte också 10 riktigt bra singlar.