#37 The Jam "This is the modern world" 1977

Tror det var 1980 jag såg The Jam första gången på Olympen i Lund 17 bast ( har sett dom tre gånger). Jag ville vara Paul Weller, ville bära samma kläder ha samma frisyr (hade tyvärr ljust långt och lockigt hår). Hela bandet var som gudar. Jag till och med gjorde "egna" Jam låtar genom att vända på ackorden på ett par av deras låtar när jag kom hem. Detta var världens bästa band just då för mig och det startade redan 1977 då jag hörde Jam för första gången. Efter att ha hört "This is a modern world" singeln hemma hos förmodligen kompisen Björn Hansson så var jag såld. Införskaffade genast LP`n som kom strax efter. Det var så jävla bra att till och med min far kunde låtarna utantill, efter att jag förmodligen hade spelat LP`n varje dag i 3 månaders tid hemma. Vinylen slets upp och jag köpte ett nytt ex när jag var i London 79:e med en speciall etikett.

Den här plattan (nu 30 år senare) står forfarande längst fram i lp samlingen, förmodligen för att omslaget är en stark påminelse om tiden runt 79,80 då allt sa pang i mitt musikliv. Plattan då rent musikmässigt. Ja, först och främst är och var det här ett Jam album som blev väldigt kritiserat för att det var ett hafsverk efter albumet "In the city" och ett album som nära splittrade bandet. Anses också vara The Jam´s sämsta album av många (säkert av Mr Weller också). Men jag håller inte med och jag vet att det är mycket nostalgi i detta också, men för mig är detta en fantastiskt platta med ett sound som jag bara älskar forfarande att höra. Jag hittar inte en svag låt än idag och bara älskar "This is a modern world, Standards, Life from a window, London girl, the combine, I need you, Here comes the wekend och Tonight at noon.

Jag rycks tillbaka till då plattan nådde mina öron för första gången och kan komma ihåg hur jag stod framför skivspelarn med min akustiska levin gitarr och lärde mig vart enda förbannade ackord, mitt pojkrum med alla dessa Jam affischer som täckte min vägg och i vilken ordning dom hängde och hur mina föräldrar som sagt nästan visslade vissa jam låtar utan att dom själva visste om det.

Många håller inte med mig i detta avgudande och tycker säkert att det är en kass platta, men som sagt musik är ibland så personlig och kom i exakt rätt period i mitt liv för att jag skulle bli fast för alltid i detta band och denna platta.

#36 Curtis Mayfield "Superfly"

Roskildefestivalen 1987. Jag vandrar omkring på kvällen i festivalens ytterområden och ser en publik som samlats som till ett väckelsemöte i ett tält. Ett ljus i mörkret. Curtis Mayfield där inne är oerhört närvarande och har en suverän publikkontakt. Bandet svänger sanslöst. En bra inblick i den från 70-talet intakta vitaliteten finns på en Live-video från Ronnie Scott´s, 1989. (Kolla då också Paul Wellers fina intervju med Curtis!).

Det finns tre oerhört viktiga delar av Curtis karriär som jag ser det.

1. The Impressions som skapade något av den finaste gospelinfluerade soulmusiken jämte Staple Singers.

2. Som producent på den egna Curtom-etiketten styrde han helt några av Staple Singers finaste album. En supersexig Mavis Stapels lyftes fram på Pass it On och soundtracket Let´s do it Again Och han gjorde Aretha Franklins "Spark" och arbetade med Gladys Knight. Att Curtis Mayfield producerar innebär att han skriver låtarna och spelar in med sina musiker och ger en speciell infusion av sitt egna sound. Vad jag vet har han bara arbetat med ovanstående produktioner.

3. Soundtracket till Superfly.

Superfly är en sevärd sk. blaxploitation-film. Men soundtracket överskuggar ff. filmen. Quentin Tarrantino har gjort sitt bästa för att lyfta genrens status med Jackie Brown. Se den med!

Curtis Mayfield har influerat framförallt Bob Marley och Bunny Wailer, men jag undrar om inte han själv rattat in någon jamaicansk sändare också. Öppningsspåret Billy Black från 1975 års utmärkta There´s no Place Like America Today är ett exempel på hur man kan använda reggaens unika betoning på trean i beatet.

Curtis mayfield var empatisk och mjuk men socialt engagerad och ett föredöme i sin hållning: "You want to be funky but You don´t have to be no Junkie. Remember Freddie´s dead".

1990 träffades Curtis av en fallande ljusrigg och förlamades. Han dog 1999, medveten om sin påverkan på sin omvärld. Jag är säker på att han vilar i frid.

#37 Massive Attack, "Blue Lines". 1991

Ett av Bristols trip-hops stoltaste verk. Under 7-8 år ljudlades nästan vartenda reportage på SVT med någon bit av ljudkollagen från “Blue Lines”. Tricky, Mushroom och 3-D var så bra på att lägga en stämning av att nåt inte står rätt till att fantasilösheten är ursäktlig. Men det fanns fler. Framförallt Portisheads “Dummy” skall nämnas.

“Unfinished Sympathy” med Shara Nelsons sång och videon till den är fantastisk. Filmad i en sekvens och så bra att det sprids info på internet att det är David Lynch som regisserat den.

Första gången jag hörde Massive Attack var en sommardag i min svågers bilstereo där Horace Andys svajande falsett helt overkligt manifesterade sig och i ett annat sammanhang än jag var van att höra liknande röster. Det var så spektakulärt att jag först inte fattade nånting.

Det var “Spying Glass” från “Protection”, en minst lika bra skiva som den ovan rubricerade föregångaren.

Att anlita en av reggaens bäst bevarade hemligheter; Horace Andy, som fullvärdig/tillfällig medlem i ett band i en annan era och musikaliskt sammanhang är inget annat än genialt. Jag måste passa på att rekommendera Horace Andy. En favorit är (Spotifylänk):

Horace Andy – Every Tongue Shall Tell

Massive Attack lyckas på "Blue Lines" med att förflytta musiken från det tidiga 70-talet (Andy-grejerna är från legendariska Studio One där allt lät bra) till 90-talet utan att passera gå.

#38 Charlotte Hatherley, "New Worlds". 2009

De senaste årens trend med mp3-bloggar har gett ett nytt sätt att upptäcka musik. En av de artister som fångat min uppmärksamhet på detta sätt är Charlotte Hatherley (Fluxblog skall ha credit för det). Hon är en artist som jag tycker blommat ut i sin fulla potential först med sin tredje soloskiva, New Worlds. Jag tycker att det känns viktigt att påpeka det för att risken annars finns att man uppfattar henne som ännu en lättviktig söt tjej med tuff gitarr. Hon var gitarrist i Ash i många år, ett band jag aldrig har orkat engagera mig i. Avståndet mellan Charlottes kreativa kvaliteter och Ash är stort. En artist som Leslie Feist känns närmare i jämförelse. Kan det tänkas att Charlotte, liksom Feist med flera soloplattor och sin bakgrund i bla Broken Social Scene, fått erfarenhet och möjlighet att utvecklas till en fullfjädrad musiker med vana att orädd möta en publik, som annars hade varit svårt för en artist av det känsligare slaget. Så slås jag av Charlottes fina varierade gitarrspel och sensibla sång. Låtmaterialet är förstklassigt. Och det svårt att tro på en obekräftad uppgift jag hittat på internet; att skivan är inspelad på bara en vecka.

Precis som videon till förstalåten "White" är texterna fulla av färg i bokstavlig mening och dom ges mening i relationella sammanhang. I denna video är hon och hennes gitarr målade med färg som rinner och förändras och det är så med hennes spel och låtstrukturer också. Lyssna på White, Alexander, Full Circle, Little Sahara... Charlotte experimenterar med sina sinnen och hennes entusiasm över det smittar av sig på lyssnaren. I alla fall på mig.